Thomas Bernhard läses på egen risk

När jag tar mig an något av den österrikiske författaren Thomas Bernhard (1931–1989) går mina tankar alltid till Bodil Malmsten. På nittiotalet hade hon en artikel i Dagens Nyheter betitlad »Det går inte en dag utan att jag tänker på Thomas Bernhard«, i vilken hon med den djupaste beundran bekände sig till »thomasbernhardismen«. Under flera kvällar på Rönnells antikvariat i Stockholm berättade hon om sin djupa passion för Bernhards texter. Bodil Malmsten brukade säga att hon inte ville rekommendera hans texter, eftersom de läses på egen risk.

Och nu finns det alltså två nya verk av Bernhard att läsa – på egen risk. Det handlar om diktbandet Ave Vergilius (Ellerströms) och romansamlingen Fyra kortromaner (Tranan) – båda översatta av den kongeniale Thomas Bernhard-uttolkaren Jan Erik Bornlid. Jag tycker att ni ska ta risken och läsa båda dessa böcker, av en av den tyskspråkiga litteraturens allra största 1900-talsförfattare. Hade han fått leva lite längre hade han garanterat tagit emot Nobelpriset i litteratur, men på sätt och vis kan man säga att Elfriede Jelineks pris till viss del också tillhörde Thomas Bernhard (hon kallade honom själv den »klippstora stötestenen som ingen kommer förbi« i sin dödsruna över »giganten«). 

Thomas Bernhard var en kontroversiell författare – som drevs av ett brinnande hat till den österrikiska historien. Hans pjäs Heldenplatz skapade tumult utan dess like i Österrike. Kanske för att han lät uruppföra detta drama om »sex och en halv miljoner utvecklingsstörda och galningar« på 50-årsdagen av Österrikes anslutning till Hitlertyskland. Hans skoningslösa uppgörelser med det nazistiska arvet gjorde honom till en obekväm och ständigt omdebatterad författare. 

Det är inte den Thomas Bernhard vi möter i diktsamlingen Ave Vergilius. I alla fall inte bara. Den är skriven 1959 – fyra år före debutromanen som blev hans genombrott. Framför allt går det att notera att denna tidiga text bär spår av de kännetecken som Thomas Bernhard skulle förfina genom åren och som skulle göra honom berömd: upptagenheten med döden – och den litterära upprepningen som stilmedel. I en av dikterna heter det exempelvis så här:

»Bara döda ansikten / och därbakom / bara döda yrken / död tid och döda döende / döda ängar, döda åkrar / döda gårdar, döda kor / döda grisar, döda bäckar … «

Det kan, som kanske framgår av citatet, vara smått utmattande att läsa Thomas Bernhard. Omtagningarna är många, det gäller även hans prosa, där hans långa vindlande meningar liksom snirklar sig fram för att hamna på samma ställe en gång till  … och så krävs det att han börjar om igen. Det gäller att läsa uppmärksamt och noggrant. Annars är det lätt att tappa bort sig.

Samtidigt kan det vara dråpligt. Absurt och skrivet med en svart humor som har sina paralleller i en diktare som Samuel Beckett. Det är inte många författare som klarar av att inleda en kortroman med orden »Efter våra föräldrars självmord blev vi inspärrade i tornet i två och en halv månad«, men Thomas Bernhard klarar det galant. Så börjar Amras – den första av de fyra kortromanerna som nu givits ut på svenska. 

Under resten av romanen följer vi de två smått sinnessjuka bröderna som lyckats komma levande ur föräldrarnas misslyckade kollektiva familjesjälvmord (föräldrarna lyckas alltså bara ta livet av sig själva, inte sina barn!) bara för att bli instängda i ett torn, där en av dem så småningom dör. Texten är full av »…« vilket ger den ett vagt, fragmentariskt och sökande intryck. 

En helt annan känsla ger den sista av kortromanerna som ingår i denna utgåva: Billigätarna. Det går möjligen att se Amras (1964) som ett sökande efter en form (starkt influerad av språkfilosofen Ludwig Wittgenstein) och Billigätarna (1980) som en historia skriven av en mogen författare. 

Den senare handlar om en institution i Wien där mindre bemedlade kunde köpa billig mat, och de massiva textsjoken som präglar många av hans mer berömda romaner känns igen. I bisats efter bisats ramas situationer och personer in. Upprepningarna skjuts in i varandra som lådor i en enorm sekretär och som läsare är det bara att hänga med. Det finns egentligen inte heller någon handling, för handling var inget Bernhard tyckte så mycket om. Ett flitigt citerat uttalande lyder: »Varje gång jag ser antydan till en berättelse sticka upp trynet i det jag skriver, skjuter jag ner den.«

Ett statiskt tillstånd snarare än en handling som förs framåt alltså. Så även i de båda andra kortromanerna Watten (1969), om en läkare som blivit av med sin läkarpraktik och lever i en barack, och Ungenach (1968), i vilken han åter skildrar två bröder, varav den en blir mördad.

Det går alltså att läsa dessa kortromaner och se en författares utveckling över tid. Man kan följa förändringen i teknik, stil och tematik. Eller så läser man dem en och en – vilket jag nog ändå rekommenderar. Inte för att det är någon direkt risk att läsa dem, utan för att de ger så mycket mer när man läser Thomas Bernhard uppmärksamt och noggrant. 

Läser man alla nämnda verk i ett drag är det lätt att bli bortkollrad i repetitionerna eller bisatserna. Och det vore synd på de glittrande svarta prosajuveler som finns utspridda i texten.