Thorvall offer för konstnärsmyten
Jag tillbringade söndagen med författaren Kerstin Thorvall. Kände hennes tunga morgonrock i en ovädrad södermalmslägenhet. Skrattade åt hennes sarkasmer. Kröp in i hennes bittra klagan (psykiatern är oengagerad, hemtjänsten dålig och sönerna snåla med besök). Boken »Dagarna med Kerstin«, i vilken Åsa Mattsson samtalar med en ålderstigen Thorvall några år innan hon gick bort, gjorde mig dyster.
Inte så mycket för att Kerstin Thorvall framträder som en narcissistisk och manipulativ person, och dålig förälder. Det finns många av den sorten. Detta är heller inget nytt. När en av sönerna, Gunnar Falk, häromåret talade ut i numera nedlagda Vi Biografi var det utan nåd: »För henne fanns bara ett jag, som krävde att andra slaktades.«
Thorvall levde ut sina ångestattacker och lustar. Hade sex med unga män. Stack från familjen och lämnade lappar på köksbordet. Och när hon sedan skrev om sina utsvävningar slog de manliga kritikerna tillbaka med full kraft. »Det mest förbjudna«, som kom 1976, fick Expressens Björn Nilsson att komponera de berömda raderna: »Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte.«
Samtalet i boken kretsar mycket kring intervjuoffrets utlevande sätt – att hon inte bad om ursäkt för att hon var kvinna, medelålders, kåt – och hur detta inspirerat andra kvinnor att frigöra sig. Och att domen blev hård, för att hon var kvinna. Hade Thorvall hetat Bergman hade ingen brytt sig om att hon var en kass förälder.
Så sant, så sant.
Det som blir särskilt tydligt med boken är hur effektivt bilden av den lidande konstnären plöjer sin väg. Fortfarande. Konstnärsmyten är inte alls död. Ta bara den enorma industri av böcker och filmer som tornat upp kring den engelska författaren Virginia Woolf. Och fundera på hur stor den hade varit om hon inte fyllt sina fickor med sänke den där marsdagen 1941 och vandrat ut i River Ouse.
Det fascinerar också mig, berättelser om den hypersensibla själens kval. Därför min dysterhet, på något plan känner jag mig medskyldig till alla plågade söner, döttrar, makar.
I »Dagarna med Kerstin« märks en nära nog besatthet av andra stora författare. Strindberg. Han gjorde så. Marguerite Duras. Hon gjorde så. Släktskapet konstnärerna emellan tas som en självklarhet. Också deras självuppfyllande lidande. På många sätt verkar Åsa Mattsson vara så absorberad av dessa jämförelser att hon glömmer att rota i det riktigt ironiska. Att Kerstin Thorvall, gammal, bitter och ensam som hon till slut blev, själv föll offer för en konstnärsmyt hon tidigare burit som en krona.
»Dagarna med Kerstin« av Åsa Mattsson och fotograf Caroline Roosmark ges ut på Norstedts.
