Tiden ändras – inte Lundell

Publicerad 2010-04-01

Myten om det manliga geniet debatteras. Och Ulf Lundell släpper en ny bok. »En öppen vinter«. Ett ironiskt sammanträffande. Han skriver:

»jag vet inte vad jag vill med det här
livet längre
uppdraget är slutfört«
(»Skymningen sänker sig«).

Strofen är som en tung suck. Tröttsamt pretentiös eller djupt allmängiltig? Man måste förhålla sig till Ulf Lundell. Så stor är han – har han förblivit. Även om jag alltid tyckt att hans litterära redaktörer borde ha varit lite strängare, så är han en stor berättare. Hade förlaget strukit mer hade han framstått som en större stilist och ordkonstnär, men kanske är pratigheten en viktig del i det lundellska tonfallet som ökar tillgängligheten trots att läsbarheten egentligen försämras.

Kvinnor födda efter 1970 har svårt att ta till sig Lundell som konstnär, gubben i honom har kommit att stå i vägen. Jag förstår det. Samtidigt tror jag att man måste se att Ulf Lundell har varit densamma hela tiden, inte särskilt mycket gubbigare än de flesta andra i hans generation, eller många yngre män för den delen. Det är inte Lundell som har förändrats, det är tiden.

Det är därför han är så chockad över att, som han säger i en lysande intervju av Georg Cederskog i DN (nov 2008), hamna »på andra sidan«:

»Mina flickvänner och flickbekanta kastade sina bh:ar. Slutade att raka sig under armarna och var hur radikala och feministiska som helst. Jag har ju sett hur feminismen pulserat därifrån. Det kändes otroligt obehagligt att bli överföst på andra sidan.«

Makt och kön är en mycket större och svårare fråga än armhår och lika lön, men han känner sig hotad, missförstådd och orättvist behandlad. För han älskar ju kvinnor, dessa obegripliga varelser.

Visst är det så att Ulf Lundell alltid berättar om den »manliga ensamheten«, som om den vore så mycket större, ödsligare och mer existentiell än den kvinnliga, men han gör det ofta väldigt bra. Och det finns en allmängiltig berättelse i det han skriver, det handlar om människor på livets väg. Kanske är det sorgligt att många kvinnor i min generation, födda på 60-talet, och äldre, är så vana vid det manscentrerade tonfallet i samhället såväl som konsten att vi reagerar med överseende.

Men även om Ulf Lundell har chauvinistiska drag så fyller han med sina berättelser vårt mänskliga behov av tröst. För berättelserna handlar om människor. Varats olidliga lätthet och becksvarta blytyngd.