Tidningarna ger folket allt det redan har – utom sanningen
Poesin är inte nyttig, den är nödvändig. När dagstidningarna slutar skriva om lyriken ger de läsarna allt de vill ha utom sanningen.
Bild: Privat / TT
I Jean Starobinskis läsningar av Charles Baudelaire tecknas spegeln som melankolins framkallningsvätska. Mötet med jaget är suggererande och outhärdligt. Man är utan att vara. Man gör ljud men gestalten i glaset tiger. Inga krav blir bönhörda. Det oöverbryggbara avståndet mellan mig och mig – hur formerande är det inte för känslan att existensens befintlighet är dess förlust. En övergångsrit äger rum. Man blir återdiktad. Försvinner. Tar form.
Så förnimmer jag poesins inflytande. Som Pia Tafdrup konstaterar i sin poetik Över vattnet går jag (2002) är dikten större än skapare och mottagare: ”Bara glimtvis är jag på nivå med den”. Det handlar alltså om storleksförhållanden och sensorik, en rumslighet som ger sig tillkänna i poesi i allmänhet men i synnerhet i den översatta poesins sätt att skapa begripliga referenspunkter.
Inom arkitekturen kallas företeelsen ”den mänskliga skalan”.
Begreppet syftar på bebyggelsens proportioner i relation till människan; på 100 meters håll uppfattar hon rörelser, vid 25 ansiktsuttryck och under sju meter emotionella uttryck. Översatt poesi fyller för inhemsk poesi en liknande funktion: tolkad till svenska är den skillnaden mellan dechiffrerbar stadsplanering och den som är sluten kod. Visst hittar jag hem, men var det dit jag skulle? Visst är fasaderna ljusa, men de skymmer solen. Jag går genom dikten som genom en stad och den utländska poesin sänker den svenska poesin skyskrapor till ögonhöjd.
För att alls kunna göra sådana erfarenheter krävs böcker, vilket leder till siffror för översatt poesi.
Statistiskt är allt bättre än förr. Enligt Kungliga bibliotekets dokumentation utkom årligen mellan en och fem översatta diktsamlingar under nittonhundratalets första halva, tio på 60-talet, i snitt 25 på 70-talet, runt 40 på 80-talet och hela 84 2022. 2023 sjönk antalet till drygt 60, något som troligen är slump snarare än trend. Kan man härvidlag dra slutsatsen att ingen skymning fördunklar den utländska poesins kvarter i Sverige? Inte alls. Den utländska poesi får allt färre recensioner, så även om den trycks är det som om den inte existerar.
”Sanning, det är det ingen som vet vad det är”, skriver Werner Herzog i Sanningens framtid (Faethon, 2025) och föreslår att författare vet det allra minst. När Norrbottens Kurirens nye chefredaktör Anton Olofsson härförleden fastslog att det inte är en tidnings uppdrag att skriva om ”smalare kultur” och makulerade kulturredaktören var det kanske en nyttotänkandets sanning som manifesterades: Ge folket det folket redan har.
Lars Gustafsson polemiserade en gång mot filosofins påstådda nytta med orden ”den är inte nyttig, den är nödvändig”. Det gäller också lyriken. Tafdrup menar likaledes att konst mister både skönhet och farlighet om den söker nytta: ”Vem frågar om fantasin är nyttig? Om drömmen är det?” Kanske är problemet att chefredaktörer som mönstrar ut kulturredaktörer varken fantiserar eller drömmer.
Men om ingen läser – varför? Om ingen recenserar – varför? Om alltiallon AI – varför? Om alla har glömt varför – varför? Jag har inget svar. Människan är fri att låta sin humanistiska potential sova på samma sätt som hon är fri att bygga miljonprogram och bejubla Mello. Trots att nödvändigheten Gustafsson och Tafdrup påskiner, den som är verklig i kraft av att inte ha en susning om sanningen, inte behövs förrän den är förvärvad, måste den finnas för att kunna upptäckas.
Först när reflektionen framträder i språkets spegel och fyller ord med tystnad fullgörs den poetiska skalan.
***
I Jean Starobinskis läsningar av Charles Baudelaire tecknas spegeln som melankolins framkallningsvätska. Mötet med jaget är suggererande och outhärdligt. Man är utan att vara. Man gör ljud men gestalten i glaset tiger. Inga krav blir bönhörda. Det oöverbryggbara avståndet mellan mig och mig – hur formerande är det inte för känslan att existensens befintlighet är dess förlust. En övergångsrit äger rum. Man blir återdiktad. Försvinner. Tar form.
Så förnimmer jag poesins inflytande. Som Pia Tafdrup konstaterar i sin poetik Över vattnet går jag (2002) är dikten större än skapare och mottagare: ”Bara glimtvis är jag på nivå med den”. Det handlar alltså om storleksförhållanden och sensorik, en rumslighet som ger sig tillkänna i poesi i allmänhet men i synnerhet i den översatta poesins sätt att skapa begripliga referenspunkter.
Inom arkitekturen kallas företeelsen ”den mänskliga skalan”.
Begreppet syftar på bebyggelsens proportioner i relation till människan; på 100 meters håll uppfattar hon rörelser, vid 25 ansiktsuttryck och under sju meter emotionella uttryck. Översatt poesi fyller för inhemsk poesi en liknande funktion: tolkad till svenska är den skillnaden mellan dechiffrerbar stadsplanering och den som är sluten kod. Visst hittar jag hem, men var det dit jag skulle? Visst är fasaderna ljusa, men de skymmer solen. Jag går genom dikten som genom en stad och den utländska poesin sänker den svenska poesin skyskrapor till ögonhöjd.
För att alls kunna göra sådana erfarenheter krävs böcker, vilket leder till siffror för översatt poesi.
Statistiskt är allt bättre än förr. Enligt Kungliga bibliotekets dokumentation utkom årligen mellan en och fem översatta diktsamlingar under nittonhundratalets första halva, tio på 60-talet, i snitt 25 på 70-talet, runt 40 på 80-talet och hela 84 2022. 2023 sjönk antalet till drygt 60, något som troligen är slump snarare än trend. Kan man härvidlag dra slutsatsen att ingen skymning fördunklar den utländska poesins kvarter i Sverige? Inte alls. Den utländska poesi får allt färre recensioner, så även om den trycks är det som om den inte existerar.
”Sanning, det är det ingen som vet vad det är”, skriver Werner Herzog i Sanningens framtid (Faethon, 2025) och föreslår att författare vet det allra minst. När Norrbottens Kurirens nye chefredaktör Anton Olofsson härförleden fastslog att det inte är en tidnings uppdrag att skriva om ”smalare kultur” och makulerade kulturredaktören var det kanske en nyttotänkandets sanning som manifesterades: Ge folket det folket redan har.
Lars Gustafsson polemiserade en gång mot filosofins påstådda nytta med orden ”den är inte nyttig, den är nödvändig”. Det gäller också lyriken. Tafdrup menar likaledes att konst mister både skönhet och farlighet om den söker nytta: ”Vem frågar om fantasin är nyttig? Om drömmen är det?” Kanske är problemet att chefredaktörer som mönstrar ut kulturredaktörer varken fantiserar eller drömmer.
Men om ingen läser – varför? Om ingen recenserar – varför? Om alltiallon AI – varför? Om alla har glömt varför – varför? Jag har inget svar. Människan är fri att låta sin humanistiska potential sova på samma sätt som hon är fri att bygga miljonprogram och bejubla Mello. Trots att nödvändigheten Gustafsson och Tafdrup påskiner, den som är verklig i kraft av att inte ha en susning om sanningen, inte behövs förrän den är förvärvad, måste den finnas för att kunna upptäckas.
Först när reflektionen framträder i språkets spegel och fyller ord med tystnad fullgörs den poetiska skalan.
***
