Tidsfråga innan Thåström står med bjällra i hand
Julmusik betraktas av motsträviga artister som ett skämmigt karriärval. Men den pensionsförsäkring genren utgör gör att nästan alla hamnar där till slut ändå.
Bild: Henrik Montgomery/TT Montage: Fokus
Pandemin släppte sitt grepp och genast kom julkonserterna som fyller två helsidor i morgontidningarna med sina annonser; det verkar inte finnas någon bortre gräns för hur många sådana turnéer som kan bjällras i gång. Nu sprids smittan igen, så vi får väl se hur det blir med säsongens slutspurt.
Så sent som för fyrtio år sedan fanns i adventstider blott en och annan Bach- eller Händelmässa i kyrkorna, samt några luciatåg, och julskivor spelades in av sådana som Jan »Pärleporten« Sparring och Anna-Lena »Lyckliga gatan« Löfgren.
Repertoaren var den vanliga med Stilla natt och tyska visor i svensk översättning, men på sjuttiotalet gjordes en del djärva försök till förnyelse. I tidsenlig socialrealistisk anda lyfte exempelvis dansbandet Jigs fram årstidens mörker i låten Kom hem till jul pappa med raderna:
»Förra julen fanns här jag och mamma, jag minns hon grät när vi klädde gran, utan dig blir inget mer detsamma, som när här fanns mamma, pappa, barn.«
Tips: Julmusik
Forget About It
Alison Krauss
Vis-country med sångerskan och violinisten Alison Krauss. Den skira och exakta stämsången ger ängla-associationer för den som är lagd åt det religiösa hållet, och hennes ljuvt innerliga röst skapar den rätta julkänslan, utan att det är en »julskiva«.
Alina Arvo
Pärt
Denna stillsamt minimalistiska musik låter som om någon töjt ut Månskenssonaten till 40 minuter. För mig med stor familj där alla hela tiden övar på något instrument (olika låtar samtidigt), krävs en sövande lugn skiva att sätta på när alla gått och lagt sig.
Organ Concerto No. 9 opus 7
Georg Friedrich Händel
Vilken orgelkonsert som helst av Händel förgyller julen, men denna är min favorit. Barockmusik har ju en rytm som gör att musiken fungerar bra som »ljudmatta«, detta hånade uttryck som ändå sätter fingret exakt på vad man så ofta behöver.
Även den frireligiöse countryartisten Bosse Andersson tryckte på en liknande smärtpunkt med den oslagbart deppiga låttiteln En grå jul och strofen: »För det finns så många små, som får ensamma gå, och dom får en grå, grå jul.«
Ingen av dessa blev någon hit.
För en kompositör är det i alla händelser bingo att bli upptagen i julens standardrepertoar. Säsongslåtar har ju en ständigt återkommande ekonomisk potential som vanliga hits saknar, med den nackdelen att de bara spelas under tre veckor, och är stendöda resten av året.
Merry Xmas Everybody från 1973 med rockgruppen Slade drar fortfarande in runt fem miljoner kronor i royalties varje år till sångaren i bandet Noddy Holder och basisten Jim Lea. I dag är de två gamla tufsiga glamrockare som aldrig hade en tanke på att just den låten skulle bli deras pensionsförsäkring.
År 1987 hände något som förändrade julhitsgenren i grunden. Folkrockbandet The Pogues spelade in låten Fairytale of New York med frontfigurerna Kirsty MacColl och Shane MacGowan. Eftersom den sistnämnde var en framstående fylltratt av rang med all den ångest som krävs för att anses vara »creddig«, så var plötsligt idén med julskiva okej i den svenska rockbranschen – »auktoriserat och godkänt« av MacGowan.
Nu började alla musiker ge sig på ett försök med repertoaren, och det var under många år en hörnsten i skivbolagens ekonomi och en enkel och given försäljningssuccé för vilken halvlyckad popgök som helst.
Trots MacGowans succé betraktas det fortfarande som ett lite skämmigt karriärval av några få motsträviga artister, de med särskilt hög svansföring, men nästan alla hamnar oundvikligen där till slut, med en bjällra i handen.
Det är såvitt jag vet bara Joakim Thåström som inte trillat dit, men det är nog bara en tidsfråga. Hans raspiga baryton och uttrycksfulla fridansplastik skulle gifta sig fint med Staffansvisan.
