Till föruttnelsen

På pluskontot: Att vara naken i samma rum som en kvinna. Minus: Att jag vore död. Kvinnan­ ifråga är nämligen rättsläkare. Vi träffades en höst för några år sedan i en obduk­tionssal på rättsmedicinska avdelning på ett av landets universitetssjukhus. Jag, den kvinnliga rättsläkaren och hennes manlige kollega stod runt ett obduktionsbord i rostfritt stål på vilket jag föreställde mig min egen döda kropp. Mötet utspelade sig under den tiden på året som vi ägnar åt döden. Senhösten, precis innan de första snö­­- flingorna började falla från himlen. Löv låg i en mult­nande massa på gatorna. Fåglarna hade flytt sin kos.

I radhusträdgården ruttnade Halloween-pumporna och det återstod några dagar till alla helgons dag. På den tiden skrev jag en nyhetskolumn i en av dagstidningarna och jag hade bestämt mig för att upplysa läsarna om exakt vad som skulle hända ifall jag skulle råka ha oturen att dö en onaturlig död. Låt säga att min kropp skulle hittas i ett ensligt skogsparti dold av sly och torkat gräs av en förbipasserande hundägare. Eller att jag upp­slukad av mitt Instagram-flöde skulle råka kliva ut framför en fram­rusande buss. Eller att ett blodkärl i hjärnan plötsligt skulle brista i min hjärna under en korpfotbollsmatch och jag skulle segna ner på konstgräset och dö inuti en cirkel av villrådiga medel­ålders män i smutsiga matchtröjor. Sånt händer hela tiden. Döden är inget ovanligt. Ifall jag skulle ha sånt oflyt skulle jag hamna på obduktionsbordet, naken och på rygg skoningslöst upplyst av stark lampor.

»En rätt stiff situation, redan innan rigor mortis«, minns jag att jag sa i ett försök att lätta upp stämningen. Den unga kvinnliga rättsläkaren såg på mig med sina stora blå ögon. Hon log ansträngt. Jag fick påminna mig om att hon tidigare har förklarat att orsaken till att hon valt att jobba med döda var att hon inte stod ut med levande människor. Sådana som jag. Jag harklade mig och tystnade. Hon återgick till att förklara förfarandet vid en obduktion. Hon pekade mot två stora dörrar i salens ena ände.
»Vad som händer är att du kommer upp från kylrummet via hissen därborta.«

Jag såg framför mig hur min döda kropp, täckt av lands­tingets vita lakan, skulle rullas fram, lyftas över till obduktionsbordet. Mina fötter skulle förmodligen vara blålila och sticka fram under den täckande duken. Jag är rätt lång, över 1,90. Den kvinnliga rättsläkaren skulle bära ett visir i välvd hårdplast över ansiktet för att undvika stänk av blod och bensplitter när hon sågade upp skallbas och bröstkorg. Hon skulle skölja av sina blodiga ljusblå latexhandskar under rinnande vatten i ett handfat vid fotändan av obduktionsbordet. Skulle jag ha råkat dö utomhus skulle det inte dröja mer än några minuter innan spyflugor hittat min kropp och börjat lägga sina ägg i mina vävnader. Sedan skulle ostflugor, asbaggar, köttbaggar, död­grävare och andra insekter kalasat på mitt kadaver. Jag skulle vara en cirkus för små krälande djur. Mellan 10 och 14 timmar efter döds­ögonblicket skulle muskel­cellerna i min kropp förbrukat det sista syret och den ökade nivån av kalcium i muskel­cellerna skulle fått mina armar, ben, fingrar och käke att stelna i det läge de befann sig i under dödsögonblicket. Vore mitt lik äldre än ett dygn när det påträffades skulle likstelheten ha upphört. Nedbrytningen av mina vävnader skulle vara i full gång och musklerna blivit lösa och sladdriga. Det innefattar ringmuskeln vilket innebär att  jag vid min ankomst till Rättsmedicin förmodligen skulle ha bajsat på mig. Det händer för övrigt att döda män påträffas med erektion, i  synnerhet då döden varit våldsam och orsakats av skador på ryggmärgen. Jag föreställde mig hur jag skulle ligga på den kalla plåten naken, med munnen på vid gavel och ett riktigt praktstånd. Gaserna som bildats i  min bukhåla under förutt­nelseprocessen skulle göra chansen stor att mitt lik plötsligt skulle ge ifrån sig en lång och ljudlig prutt. Jag minns att jag noga beskrev allt detta i min nyhetskolumn och landade i slutsatsen att döden på många sätt kan vara den fånigaste och mest pinsamma situation jag någonsin kommer befinna sig i. Lyck­­ligt­vis skulle min hjärna inte längre vara förmögen att framkalla känslor av skam. En hjärna som för övrigt noga skulle undersökas av händer i  latexhandskar. Detta efter att huvudsvålen lösgjorts och dragits framåt över ansiktet likt en luva, skallbenet blivit uppsågat med hjälp av en liten cirkelsåg och kraniet därefter försiktigt öppnats likt ett Kinderägg. Hjärnan skulle placeras i ett tråg av rostfritt stål tillsammans med mina övriga inre organ.

Jag hade inte räknat med de reaktioner min text skulle framkalla. Tidningen fick emotta massor av upprörda mejl. Samma dag som den publicerades ringde en gråtande kvinna till mitt privata­ nummer, trots att jag bett redaktionen att under inga omständigheter lämna ut det till någon. Kvinnan kallade mig ond och empatistörd. Mellan snyftningarna förklarade hon att hennes make nyligen avlidit. Döden var plötslig och oväntad. Omtumlad bad jag henne om ursäkt och försäkrade att mitt uppsåt inte hade varit att såra eller kränka någon utan bara upplysa läsarna om en situation jag misstänkte var okänd för de flesta. Hon lät sig inte övertygas utan slängde på luren i örat på mig. Vid det tillfället hade jag ändå inte avslöjat den pikanta detaljen som den manliga rättsläkaren berättade för mig off-the-record. Nämligen att hjärnan efter obduktion i regel placeras i buken tillsammans med övriga inälvor. Det innebär att jag skulle komma att kremeras med ett ekande tomrum i skallen. Det är en tanke som fortfarande roar mig.

Hursomhelst, låt oss inte uppehålla oss vid detaljer som vid det här laget skulle vara fullständigt ovidkommande. Åtminstone om man vore död. Efter att min kropp sytts ihop och synliga skador reparerats skulle jag rullas tillbaka till hissen, färdas ner i källaren och åter placeras i en av kylboxarna i väntan på kremering. När rättsläkaren fyllt i de sista blanketterna, släckt lyset och åkt hem för dagen skulle jag ligga kvar i den tvågradiga luften. Mitt personnummer skulle jag ha i  ett band runt handleden, precis som när jag en gång anlände till den här världen. Men nu skulle jag tillhöra det döda laget. De som checkar ut. Jag skulle ligga där tillsammans med otursfåglarna, mordoffren, fyllskallarna och självmordsfallen. Älskade och saknade söner, döttrar, systrar, bröder, vänner och föräldrar. Människor med anhöriga som just i den stunden upplevde en bottenlös sorg och förtvivlan. Gråtande människor, precis som kvinnan som ringde upp och skällde ut mig. Men bland oss döingar i kylrummet skulle också finnas de bortglömda. De som legat döda i månader och hittats i sina lägenheter först när kronofogden brutit upp dörren. De som legat ännu längre eftersom de haft räkningarna på autogiro.

»De är fler än du kan föreställa dig«, sa den kvinnliga rättsläkaren. Min besökstid var över och hon följde mig mot utgången genom en lång korridor. Jag föreställde mig de upphittade kropparna. Uppsvällda av gaser. Svarta, ruttnande läppar och ögonhålor fyllda av mask. Missfärgningarna av huden när blodet sjunker mot underlaget. Likvätskan som sakta sipprar ur kroppsöppningar och vidare ner mellan golvplankorna. Den kväljande stanken och surret av flugor.

»Det låter vidrigt«, sa jag.

Rättsläkaren bara ryckte på axlarna medan hennes klackar ekade mot golvet när vi rörde oss mot entrédörren.

»Det är bara biologiska processer«, sa hon och suckade.

»Men man vänjer sig aldrig, aldrig vid att se ensamheten.«

Vi fortsatte den sista biten fram mot entrédörren under tystnad. Innan jag sköt upp den och återvände till världen för de levande tackade jag för mig. Jag minns hur hon log. Hon hade ett vackert leende. Jag log tillbaka.

»Vi ses«, sa jag och ångrade mig genast.