Tillbaka till Poe

När Edgar Allan Poe år 1841 skrev den första novellen om amatördetektiven C. Auguste Dupin visste han naturligtvis inte om att han skrev historia, att han i det ögonblicket skapade en ny genre: detektivberättelsen. Utan Poe ingen Holmes, ingen Hedström, ingen Salander.

Med tanke på att det i år är 200 år sedan Poe föddes – och att Sherlock Holmes-skaparen Arthur Conan Doyle fyller 150 år i maj – kan det vara passande att titta lite på hans roll som pionjär inom deckargenren. I själva verket var inte ens ordet detektiv i allmänt bruk när Poe satte sig ner och doppade pennan djupt i bläckhornet.

Naturligtvis hade det även tidigare funnits mängder av berättelser i vilka gåtor och mordmysterier av olika slag nystas upp. Det räcker att tänka på »Konung Oidipus« av Sofokles och »Hamlet« av William Shakespeare eller på William Godwins roman »Caleb Williams« från 1794. Men för att det ska bli en riktig detektivberättelse, menar kriminallitteraturkännare, ska vissa kriterier vara uppfyllda. Deckargåtan bör vara huvudsaken och inte bara en biintrig. Därtill ska fakta i mordfallet presenteras på ett sätt som gör det möjligt även för läsaren att försöka räkna ut »vem som gjorde det«. Vidare ska det helst finnas en organiserad poliskår som problemlösaren kan mäta sig med. Kanske var det den relativa bristen på poliser i USA på 1840-talet som fick Poe att placera problemlösaren Dupin i Paris.

1. Platons dialoger står som modell

Något som vi uppfattar som typiskt för en detektivberättelse är dialogen som förs mellan den, jämförelsevis, korkade berättaren och den intelligente detektiven. Troligtvis är den ursprungliga modellen för denna resonerande metod Platons dialoger där filosofen Sokrates briljerar med sitt skarpsinne inför någon häpen lärjunge eller atenare.

Men, om man studerar Poes tre noveller om Dupin, finner man något märkligt. Dupin – poet, matematiker och pussellösare – är förstås en idealbild av Poe själv. Som bekant använde Arthur Conan Doyle Dupin som en förebild till Sherlock Holmes. Men hos Poe har Watsonfiguren/jagberättaren inget namn. De två första Dupintexterna har egentligen mer formen av tidskriftsartiklar än av noveller, artiklar skrivna av Poe. Med andra ord är det Poe själv som är berättelsens jag, som blir bekant med Dupin, ett drömjag. Hos Doyle är människan (Watson) och övermänniskan (Holmes) skilda åt. Denna iakttagelse skulle inte ha varit särskilt intressant annat än som psykoanalytisk överkurs – om det inte vore för att Poe berört dubbelgångarmotivet tidigare, i »William Wilson«, samt ägnat sig åt identitetslekar tillsammans med sin två år äldre broder William Henry Leonard.

Edgar Allan Poe beundrade den mer äventyrlige brodern som varit i flottan och besökt många avlägsna och exotiska platser. Ibland lånade han fakta ur broderns liv för att göra sitt eget CV mer spännande. Han använde delar av broderns namn som pseudonymer. Vid några tillfällen blandade han ihop broderns och sitt eget födelsedatum. Kanske trodde han att brodern delvis levde vidare genom honom.

År 1841 hade i alla fall William Henry Leonard Poe vilat i vigd jord i tio år. Edgar Allan Poe satt i sitt dragiga vindsrum och skrev en dialog mellan en mänsklig jag-Poe och en övermänsklig storebrors-Poe. En idealisering av den döde brodern, som i livet mest hade varit känd för sitt supande och vilda leverne.

2. Var besatt av Poe

Det nämns ovan att Holmes och Watson är skilda från varandra. Men helt sant är kanske detta inte. Om man läser Arthur Conan Doyles beskrivning av Watsons döde bror Henry i »De fyras tecken« och jämför med det vi vet om Poes bror Henry är det svårt att tro att det inte är samma man som beskrivs, i båda fallen rör det sig om en några år äldre bror, som är alkoholist, sjöman och heter Henry. Med andra ord skulle Watson i själva verket kunna vara baserad på Poe, som förmodligen är identisk med Dupins namnlöse Watsonfigur.

Hur mycket Doyle (i slutet av 1880-talet) visste om Poes familj är förstås svårt att veta. Men det är inte orimligt att han läste någon biografi över sin i deckarhistoriskt avseende viktiga föregångare. Ibland verkar det nästan som om Doyle var besatt av Poe. Exempelvis är hans för­sta novell om Sherlock Holmes, »En skandal i Böhmen«, egentligen inget annat än en uppochnedvänd version av Poes »Det undansnillade brevet«. Ned i minsta detalj är detta litterära akrobatnummer perfekt genomfört. Den manliga boven är bytt mot en kvinnlig. Drottningen mot en kung. Offret för utpressningen är sympatiskt i det ena fallet, osympatiskt i det andra. I det ena fallet vinner detektiven, i det andra boven.

3. Sherlock Holmes och kokainet

Edgar Allan Poe å andra sidan lånade och stal idéer från allt han läste. Apan som mördar en mor och en dotter på Rue Morgue ska vara snodd från författaren Walter Scott.

Poes stilideal var de engelska romantikerna. När det gällde poesin var han mycket påverkad av exempelvis Lord Byron och Samuel Taylor Coleridge. Som prosaförfattare försökte han ta efter Thomas De Quincey. Denne är kanske mest känd som författare till »En engelsk opieätares bekännelser«. Men De Quincey skrev mycket annat också. Ett deckarhistoriskt intressant verk är den tredelade essän »Om mordet som skön konst«. Verket handlar om en märklig klubb som De Quincey påstår sig vara med i, vars medlemmar ägnar sig åt att beundra och diskutera olika mördares tillvägagångssätt. I förbifarten råkar De Quincey själv rent av agera spår- och bevissamlande amatördetektiv i sin iver att fastställa vem som ligger bakom ett särskilt intressant mord. Helt allvarligt menad kan den inte vara. Samtidigt sätter den fingret på en svaghet hos mänskligheten, lusten att frossa i bestialiska mord.

Dupin tar aldrig några droger, men delar i övrigt många egenskaper med De Quinceys opieätarjag. Båda har frivilligt ställt sig utanför det normala livet, flyr dagsljuset, är poeter. Kanske är det inte så konstigt att Sherlock Holmes, som ju delvis är baserad på Dupin, håller på med kokain.

4. Homoerotiska nöjen?

»Kafka hade inte heller så roligt«, brukar det stå på tröjorna. Inte Poe heller, skulle man kunna lägga till. Innan han hunnit fylla ett hade hans far hunnit försvinna, spårlöst. Hans mor dog innan han var tre år. Fosterföräldrarna var förvisso rika. »Fadern« John Allans affärer för­de dem till England. Vid hemkomsten några år senare började han skriva poesi. Poe skrev in sig vid University of Virginia för att studera språk. Blev osams med Allan om pengar och rymde. 1829 kom hans första diktsamling. År 1835 gifte han sig med sin 13-åriga kusin Virginia Clemm, och levde därefter tillsammans med henne och fastern/svärmodern Muddy. Kanske var Virginia och  Muddy mer som en syster och en mor för Poe. Virginia blev snart sjuk och skulle vara sängliggande större delen av tiden som deras barnlösa äktenskap varade.

Poeten T. S. Eliot menade att Poe aldrig kom förbi puberteten – vare sig som man eller poet. Vissa litteraturforskare har lutat åt att Poe inte var sexuellt intresserad av kvinnor överhuvudtaget. Men han uppvaktade många kvinnor, enträget. De återkommande skildringarna av innerlig manlig vänskap i Poes noveller har troligen inte något alls att göra med att han skulle ha haft homoerotiska böjelser utan de är nog snarare försök att bearbeta förlusten av den älskade äldre brodern. Det enda homosexrelaterade skvaller som cirkulerade i Poes närhet var att den flera gånger gifte Rufus Griswold – Poes dödsfiende – i sin ungdom skulle ha haft ett förhållande med den 22-årige flöjtspelaren George Foster.

5. En gåta värdig Dupin

Poe skrev tre noveller om C. Auguste Dupin, »Morden på Rue Morgue« (1841), »Mysteriet Marie Rogêt« (1842) och »Det undansnillade brevet« (1844).

Kanske var Poe under hela sitt korta kaotiska liv i behov av en Dupin, någon som helt och hållet styrdes av förnuftet och logiken. Någon som med blotta tankens kraft kunde bringa ordning och reda. Ge förklaringar. Besvärja döden.

Poes liv omgärdas av en rad mysterier, inte minst hans död. Den 3 oktober 1949 hittades han liggande halvt medvetslös utanför en skum bar i Baltimore. Han hade en annan mans illasittande och slitna kläder på sig. Han fördes till sjukhuset, där han låg och yrade i fyra dagar. Den 7 oktober var han död.

Än i dag är det oklart vad som egentligen hände. Varje Poeforskare med självaktning har sin teori. Hade Poe blivit sjuk, hade han druckit, tagit någon drog, försökt ta sitt liv, blivit biten av en hund, blivit slagen, blivit drogad, fått hjärnblödning? En gåta värdig en Dupin.

Men naturligtvis dök det inte upp någon Dupin på scenen, som kunde följa upp spåren medan de fortfarande var färska.

Och så frågan om Poes påstådda homosexualitet. Kanske ruvar Arthur Conan Doyles Holmes-novell »En skandal i Böhmen« (där detektiven möter Kvinnan) på nyckeln till den. Vilket i sin tur skulle bringa reda i förhandsryktena kring Guy Ritchies kommande Holmes-film där Holmes och Watson sägs ha en sexuell relation.

Allt går tillbaka till Poe …

I säng med Doktor Watson?

Förhandssnacket går om Guy Ritchies Sherlock Holmes-film. Inte nog med att filmen tycks vara utsatt för en förbannelse – skådespelare har blodiga fått föras till sjukhus, en bensintank har exploderat på inspelningsplatsen, och filmbolaget Warner Bros har tvingat Ritchie att göra om fem veckors filmarbete för att det inte höll måttet (det lär vara skilsmässan med Madonna som sabbat koncentrationen). Nu ryktas det också om att detektiven Holmes och hans vapendragare Watson – spelade av Jude Law och Robert Downey Jr. – ska ha en homosexuell relation. »Vi är två män som är rumskamrater, brottas mycket och delar säng«, har Robert Downey Jr. sagt. Så nu är det bara att hoppas att filmen går i mål och får amerikansk premiär den 25 december som det är tänkt.

Deckare toppar listorna

Under 2008 toppades försäljningslistorna ute­slutande av deckare skrivna av Liza Marklund, Jan Guillou, Jens Lapidus, Camilla Läckberg och Stieg Larsson.

Källa: Svensk Bokhandel