Tillsammans

Den Kenya-baserade filmproducenten Sebastian Lindström har just kommit tillbaka från Nairobi Hospital.

– Vad är klockan? Jag måste skriva ner när jag dricker kamelmjölk!

Det är första dagen av hans kamelmjölksdetox. Under tio dagar ska han enbart dricka öknens mest näringsrika dryck och se hur blodvärdena förändras. Efter ett blodprov på sjukhuset svepte han 1,5 liter kamelmjölk framför sköterskan.

– Hon var väldigt förvånad, förklarar han glatt i teamets högkvarter hemma hos den amerikanska kollegan Alicia Sullys föräldrar.

Testet är ett uppmärksamhetsskapande sidoprojekt till Sebastian och Alicias kamel-kulturdokumentär »Hot Chocolate for Bedouins« som filmats i 19 länder. Under paraplyet What Took You So Long kuskar de världen över för att dokumentera hjältar och berättelser i medieskugga. De är gerillafilmare – det vill säga filmar med minimibudget, betalar aldrig för boende och reser kollektivt i mesta möjliga mån.

Med andra ord, skräddarsydda för den växande trenden crowdfunding – användar-betalning på nätet genom -direktkontakt mellan producenten och privata givare. Det är just kreativa projekt som Alicias och Sebastians – med hjärta och ödmjuk användning av pengarna – som lyckas bäst på etablerade crowdfunding-sajter som Kickstarter.

Efter ett års filmande i nitton länder lade de i september upp ett projekt på den amerikanska succésajten med syfte att slutföra sin kamelfilm. Med en utförlig projektförklaring, slagord som »Camel milk is the new oil« och minst sagt kreativa belöningar lyckades de slå sitt mål på 8 000 dollar. Givarna kunde bland annat få kärleksbrev från sin favoritost, ett målat porträtt eller en personligt överlämnad kamelost var som helst i världen.

– Man måste jobba hårt och vända sig personligen till folk, inte bara vänta på att pengarna ska komma till en. Men samtidigt som det är viktigt med coola belöningar, måste man undvika galna idéer som inte kommer funka – i vårt fall handmålade tavlor, säger Alicia Sully med tonfallet hos någon som lärt sig den hårda vägen.

Crowdfunding låter som ett modernt påfund men har djupa rötter inom mikro-finans och välgörenhet. Fenomenet tog fart i samband med musikbranschens reningsbad och har fått nytt liv av sociala medier och mikrobetalningsteknologi. Rent ekonomiskt har utvecklingen gått från mikrofinansiering och mikrolån via peer-to-peer-lån (nätlån från privatpersoner) till dagens crowdfunding.

Det finns tre modeller: 1: donationer – det vi oftast tänker på när vi pratar om crowdfunding, 2: lån eller 3: investeringar. Till skillnad från klassisk sponsring där stora företag ger ekonomiskt stöd, är det många små privata givare eller mecenater som möjliggör projektet. Likheten är att givaren i båda fallen har chansen att stärka sitt varumärke, företaget genom att synas i rätt sammanhang och crowdfundaren genom att offentligt stödja projekt som speglar det denna vill kommunicera.

Fördelen med crowdfunding är att plattformen är billig och både funkar som marknadsföringsredskap och forum för feedback. För människor med bättre idéer än självdisciplin är en stor fördel också konceptets vanligt förekommande deadline. Genom att avsätta tid för att genomföra en idé och hållas direkt ansvarig av givarna/konsumenterna blir projektet också lättare av.

Den största nackdelen är om man har en unik idé som riskerar att bli kopierad. Men hittills tycks fördelarna överväga för de tiotusentals idékläckare som varje vecka lägger upp nya projekt på Kickstarter.

Alicia Sully har hittills använt sig av crowdfunding tre gånger.

Först i slutförandet av What Took You So Longs första film »1+1=11«, där hon, Sebastian och deras minimala team reste från Marocko till Sydafrika med kollektivtrafik, för att dokumentera en mängd olika gräsrots-organisationer.

Därefter i två kamelrelaterade projekt. Slutförandet av kamelostfilmen följt av det dittills rätt okända konceptet kamelmjölksdetox.

– Jag behövde pengar för att åka till London och visa vår dokumentär på en utställning för avantgarde-gastronomi. Och så insåg jag plötsligt att en detox är det perfekta matexperimentet. Och att jag borde göra en till Kickstarter, minns hon.

Sagt och gjort. I oktober 2011 lanseras projektet under det »Supersize Me«-inspirerade namnet »Camel Milk Me -Detox«. Alicia lägger upp en video där hon med humor och global kamelexpertis berättar om projektet och vart pengarna går – i detta fall till resekostnader. Målet sätts till 1 310 dollar men de lyckades dra in 1 777 dollar från 46 sponsorer. I utbyte får mikrosponsorerna belöningar efter vad de betalar – denna gång mer lättdistribuerade saker med marknadsföringspotential, som en realtids-videoblogg om experimentet, kamel-t-shirts och kosmetisk kamelkräm.

Det är inte bara givarna som engagerar sig. Även vi som två veckor senare följer Sebastian och Alicias äventyr på plats i Nairobi dras in i kamelhysterin. Det är oavbrutet fascinerande att se den fastande Sebastian bära runt på sin tvålitersdunk kamelmjölk, trotsa ölmaffian i baren med att hälla upp sin nästa dos i vinglas och sedan noggrant anteckna klockslag och mängd i dagboken. Vi följer med på kamelcafé och en 17-timmarsjakt på en 400-hövdad kamelhjord som slutar i ett regnigt men rörande möte med 15 kameler. Inte minst dränks vi i ord med kamel som prefix. Jag får smaka »kamelmjölkschoklad« från Dubai, lär mig att Nairobi är en bra »kamelbas« på grund av lågprisflygen, och upptäcker att det ordnas »kamelskönhetstävlingar« i Förenade Arabemiraten. Och att det skrivs hyllande »kameldikter« i Somalia.

– Vår publik finns framför allt i kamelvärlden, förklarar Alicia.

– Jag föredrar att kalla den kamelsfären, säger Sebastian som till och med försökt få in ordet camelsphere i slanglexikonet urbandictionary. com.

För Sebastian och Alicia har såväl kamelerna som crowdfunding förändrat deras liv. Och de är inte ensamma. Världen över har nationella crowdfundingsajter lanserats, inte minst svenska Fundedbyme.com som startades våren 2011. I skrivande stund har sajten samlat in drygt en miljon kronor från 3 293 personer till 254 projekt. Men principen har även praktiserats på egna hemsidor och bloggar. Bland annat använde journalisten Andreas Ekström crowdfunding för att kunna ge ut sin reportagebok »Googlekoden« medan livsstilsbloggaren Sandra Beijer räddade livet på sin kompis njurstensdrabbade katt.

Man frågar sig lätt om nermonteringen av folkhemmet resulterat i en större givarpotential hos svenskarna, jämfört med amerikanerna, som på grund av lägre skatte-tryck och minimala skyddsnät har en helt annan tradition av välgörenhet.

– Ja, statistiken visar att svenskar ger mer och mer, trots finanskrisen. Sedan årsskiftet är också lagen ändrad så att man kan få skattereduktion för välgörenhet. Det är en relativt liten summa i förhållande till USA, där man alltid kunnat dra av, men ett steg på vägen, säger Lin Lerpold, docent på Handelshögskolan som forskat inom just välgörenhet och mikrofinansiering.

Hur stort kan crowdfunding bli?

– Jag tror bara att det kommer växa. Folk är nyfikna på vad de investerar i och det är spännande att få ett ansikte på den man ger till. Däremot tror jag inte att alla sajter kommer överleva fem år. Och vissa kommer att åtnjuta ett större förtroende än andra, fortsätter hon.

Trovärdigheten är inte bara central för givarna utan även för producenterna.

Med tanke på fenomenets snabba spridning och de senaste årens välgörenhetsskandaler ligger farhågor om framtida crowdfunding-bedrägerier nära till hands. Det hanterar Sebastian och Alicia genom att värna om maximal transparens. De är noga med att träffa sina givare via Skypevideo och chattar ibland med upp till tio personer samtidigt för att hålla dem uppdaterade.

Sebastian Lindström skulle definitivt inte crowdfunda var som helst.

– Jag tror inte på små alternativ. Med stora pålitliga sajter som Kickstarter bygger man upp en kritisk massa. Folk litar på Kickstarter eftersom vem som helst inte får lägga upp sitt projekt där. Man får också ett helt annat momentum av tidspressen jämfört med vissa mindre sajter som inte har någon deadline, säger Sebastian som tror att crowdfunding framöver kommer att bli mer och mer mobilt och utveckla dialogen med givarna.

Crowdfunding har sannerligen ritat om innovationskartan och kan nästan framstå som en messiansk lösning på finanskrisen, inte minst för de kämpande konstnärer och journalister som drabbats av våldsamma strukturomvandlingar inom såväl musikbransch som gammelmedia. Men hur står det till med den konstnärliga friheten?

Strålande faktiskt. Vilket också är en stor del i framgången. Kickstarter är noga med att poängtera att skaparna behåller 100 procents kontroll över sitt verk. De betonar att deras sajt inte handlar om investeringar eller lån och kallar konceptet för »ett nytt sätt att finansiera och följa kreativitet«. Alicia Sully känner sig klart friare med crowdfunding än tidigare stödformer.

– Ingenstans hittar du större kreativ frihet i dag. Stipendier, tävlingar och liknande alternativ kommer nästan alltid med villkor. Som att man måste rikta sig mot en viss målgrupp eller använda en viss typ av produkt. Det tar ofta tid innan man vet om man vinner, vilket försenar projektet. Allt detta har skapat ett behov av snabb, effektiv och producentstärkande finansiering där skaparen sätter reglerna och publiken håller en ansvarig. Det är mer riskfyllt, en slags jury utan domstol, men vilken uppfinning det är!