Tjänsteman i skatt­kammaren

Trots att Moderna museet i Stockholm lockar en halv miljon besökare per år, vet få om att det rankas som ett av världens främsta moderna museer.

– Först nu, när jag i sex år sett museet inifrån, inser jag hur fantastiskt det är. Här finns en av de stora berättelserna om konst, som sträcker sig över hundra år, ända in i vår tid, säger museichefen Daniel Birnbaum.

Vad få också känner till, är de enorma ekonomiska värden som göms i museets samlingar. Ibland har de inköp som har varit mest utskällda, varit de bästa, ekonomiskt och konstnärligt. Hit hör Constantin Brancusis »Den nyfödde II«. När verket köptes 1961 beskylldes man för att ha slösat bort 200 000 kronor på en oval marmorklump. I dag är Brancusi en av de mest hyllade skulptörerna från 1900-talet och skulpturen värd många miljoner kronor.

En medlem i Moderna museets vänner har räknat ut att de centrala delarna av museets samling är värda runt 200 miljarder kronor! Då är många verk inte ens medräknade. En brittisk konsthandlare värderade nyligen Moderna museets stora Henri Matisse-målning till 1 miljard kronor, »Electric Chair« av Andy Warhol till 500 000 kronor och många verk av Barnett Newman, Donald Judd, Amedeo Modigliani, Pablo Picasso och Marcel Duchamp till liknande belopp.

– Moderna museets inköp har varit en fantastisk investering, även om det känns fel att prata om museets konst ur ett ekonomiskt perspektiv, för inget får någonsin säljas. Men vill man bygga Stockholm som en kulturellt viktig stad, är det inte ointressant att vi har en av västvärldens tio mest centrala modernistiska samlingar.

– Det fina är att samlingen tillhör oss alla!

Trots att man i både Asien och i arabvärlden nu bygger spektakulära moderna museer som försöker blicka bakåt, hävdar Daniel Birnbaum att det nästan är omöjligt att lyckas.

– Jag satt förr med i inköpskommittén för Guggenheim-museet i Abu Dhabi med en miljardbudget. Absurt nog räcker det inte till mer än kanske fem centrala verk av de moderna klassikerna.

Stockholm är i dag en stad med många bra gallerier, spännande konsthallar, anrika auktionshus och museer av världsklass.

– Allt detta har gjort att människor har vant sig vid att se på konst. Vårt museum har aldrig haft så många besökare som de senaste åren.

Den som är chef för Moderna museet hamnar i blickfånget, så har det varit sedan den legendariske Pontus Hultén på 1960-talet ledde museet till det världsrykte det ännu har. Följakligen är chefsposten utsatt för kritik från många håll, för obegripliga konstinköp, för att alltför få kvinnliga, asiatiska eller afrikanska konstnärer visas, för att vissa utställningar är för svåra och obegripliga, andra för publikfriande.

– Moderna museet var världens första museum att göra en utställning med Andy Warhol, 1968. Och redan 1964 visades den stora poputställningen, påminner Daniel Birnbaum.

Daniel Birnbaum beskrivs ofta som svår och intellektuell. Han har skrivit konstkritik i ledande svenska och internationella tidskrifter som Artforum, Parkett och Frieze. Under tio år var han rektor för konsthögskolan i Frankfurt am Main. Han ledde Venedigbiennalen 2009 och rankades samma år av Art Review som den fjärde mest inflytelserika personen i världen inom internationell samtidskonst.

Men under intervjun framstår han som lättpratad och sympatisk. Trots brist på kommersiell erfarenhet har Moderna museet flera gånger under hans tid som chef lyckats sätta publikrekord. Dessutom har han dragit in fler donationer än någon tidigare chef.

– Inte en enda statlig krona är öronmärkt till att köpa konst.

Vänföreningar och donationer är därför extremt viktiga. De senaste åren har museet fått flera viktiga målningar från privatpersoner, men också kontanta medel.

– Inte minst en generös donation på 52 miljoner kronor från Gunnar Höglund och Anna-Stina Malmborg, som hittills har gjort att vi kunnat köpa verk av Louis Bourgeois, Rosmarie Trockel, Sigmar Polke, Olafur Eliasson och Pierre Huyghe. Centrala verk som museet har saknat, och som vi normalt inte skulle ha haft råd med.

Paret är inte från finansvärlden, utan läkare som samlat konst för sina löner och haft bra smak, berättar Daniel Birnbaum.

– De hade en »Electric Chair« av Andy Warhol i sin lägenhet! De har också instiftat en fond, vars avkastning går till Moderna museet.

Av affärsmannen Gerard De Geer har museet fått tio viktiga verk. Pontus Bonnier och hans syskon skänkte två målningar av Pablo Picasso och två av Paul Klee.

Daniel Birnbaum har tidigare sagt att världens främsta museer för modern konst, som Tate i London, Moma i New York och Centre Pompidou i Paris, knappt är museer längre, utan storföretag. Eller monstermuseer.

– Jag har faktiskt gjort en utställning på Pompidou, säger Daniel Birnbaum med ett skratt. Först förstod jag inte vad alla människor gjorde där, efter att museet hade stängt. Sedan insåg jag att 1 200 personer jobbar där!

Genusfrågor diskuteras ständigt och under Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Norings ledning, som han delar chefskapet med, har flera kvinnliga konstnärer haft separatutställningar, som Louise Bourgeois, Yayoi Kusama, Cindy Sherman, Yoko Ono, Francesca Woodman och svenska Siri Derkert.

– Sverige har i dag några samtidskonstnärer som uppmärksammas internationellt, och de är främst kvinnor! Nathalie Djurberg, Klara Lidén och Karin Mamma Andersson.

För några månader sedan deltog Daniel Birnbaum i ett high tech-seminarium i Stockholm, där också Googles vd deltog.

– Jag testade vr-glasögon för första gången. Virtual reality hade tidigare inte alls intresserat mig, men upp-lev-elsen var större än jag kunnat ana. Jag vände mig om och en enorm boaorm stirrade på mig. Det var så realistiskt att jag tappade balansen.

– Med tanke på hur snabbt saker går, lär vi inom några år få se en typ av konst vi i dag knappt kan föreställa oss. Konstformer och genrer som ännu inte finns. Ännu har jag inte sett någon riktigt bra konstnär som använder dessa nya medier, men Jordan Wolfson, som är född 1980, gör verk där han använder robotar. Han är intressant.