Tjejernas tjej

Woo hoo! De blonda, syskonlika skådespelarna Kirsten Dunst och Elle Fanning springer över en smaragdgrön gräsmatta i sommarkvällen. De rör sig så snabbt som deras pastellfärgade 1800-talsklänningar med snörliv tillåter och håller varandra i handen. Dunst håller ett stadigt grepp om en röd plastmugg av den modell som syns på partyn i var och varannan amerikansk collegefilm.

Fanning vevar armen i luften och ropar »Woo hoo« en gång till. Plötsligt stannar de, drar upp fållen på kjolvolangerna, skrattar och blottar  … vristerna.

Filmsnutten lades upp på Kirsten Dunsts Instagramkonto häromdagen. Skådespelaren, som själv har en av huvudrollerna i den kommande Coppola-filmen, kommenterade sitt inlägg med »Girls Gone Wild 1863« och taggarna #thebeguiled #freetheankle.

På ungefär tio sekunder sammanfattar den också Sofia Coppolas filmteman och estetik. Från debuten »The Virgin Suicides«, som kom 1999, till »The Bling Ring«, från 2013, så handlar de i stort om flickor, på gränsen till både samman- och uppbrott, på sin väg till att bli unga kvinnor.

Inramningen är alltid obscent snygg och har anklagats för att skymma filmens budskap. Historiska miljöer brukar blandas friskt med moderna inslag – fest och frigörelse löper parallellt i ett pastellfärgat, drömskt filmfoto.

Anna Backman Rogers är universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet och författare till »American Independent Cinema: Rites of Passage and The Crisis Image« (2015). Hon skriver också de sista kapitlen på boken »Sofia Coppola, The Politics of Visual Pleasure« som kommer ut i höst. Hon är ett stort fan av Coppolas filmer och anser att hennes förmåga att skapa attraktiva världar är en viktig del av filmernas betydelse.

– Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg »The Virgin Suicides«. Det var på en liten biograf i London och jag var 18 år gammal. Det är en film som delar upp livet i ett före och efter, trots att jag inte riktigt förstod alla lager då. I dag är jag 35 och försöker fortfarande förstå den. Det är anledningen till att jag skriver om film och feminism och vill förmedla hur Sofia Coppolas filmer handlar om så oändligt mycket mer än bara vackra bilder.

Den uppfattningen delades även av årets jury på filmfestivalen i Cannes som i slutet av maj tilldelade Sofia Coppola priset för bästa regissör för »De bedragna« (»The Beguiled«). Coppola är den andra kvinnan någonsin att vinna – Jane Campion var den första att tilldelas utmärkelsen för »Pianot« 1993 – och den fjärde att över huvud taget bli nominerad i denna prestigefulla kategori. Petra Kauraisa är PR-konsult inom filmindustrin och jobbar både i Stockholm, London och Los Angeles. Hon tycker att Sofia Coppola som filmskapare verkar ha en starkare ställning i ett globalt intellektuellt sammanhang än i det amerikanska medielandskapet. Kauraisa poängterar att Coppolas filmer inte haft några större ekonomiska framgångar på biograferna men att det kan ses som en bragd i sig att få filmer gjorda som kvinnlig regissör, fortfarande en underrepresenterad kategori i Hollywood.

– Sofia Coppola har vunnit priser som har gjort henne till en frontfigur för det feministiska Hollywood, utan att hon gjort tydliga uttalanden utanför sitt filmskapande. Förutom priset i Cannes så är hon en av få kvinnor som har vunnit Oscars för bästa manus, samt den tredje kvinnan som nominerats till en Oscar för bästa regissör. Coppola är också en av oerhört få kvinnliga regissörer som får möjlighet att göra flera filmer, trots att de inte drar in särskilt mycket pengar. Det är en stor bedrift.

Med ett efternamn som Coppola hörs det givetvis att Sofia Coppola inte är vilken regissör som helst. Pappa är ingen mindre än Francis Ford Coppola och det var i en av hans filmer, »Gudfadern del III« (1990) som hon gjorde sin filmdebut. Hennes insats som Mary Corleone i den famösa maffiafamiljen blev dock brutalt slaktad av kritikerna.

I de flesta intervjuer med Sofia Coppola beskrivs hon som »Hollywood Royalty«, en blåblodig Hollywoodprinsessa med cineastiska anor och ett celebert släktträd. Detta i kombination med hennes bakgrund som »it-girl« under 1990-talet och hennes starka kopplingar till modevärlden bidrar både till intresset för hennes person och personliga klädstil. Jonna Bergh är chefredaktör på modemagasinet Styleby och vet vad som attraherar Sofia Coppola som varumärke.

– Hon är själva sinnebilden av »beauty and brains«. Under 1990-talet hängde hon med Spike Jonze, Kim Gordon och Beastie Boys i New York och hade ett finger med i spelet i alla grungetjejers favoritmärke X-Girl. När Sofia Coppola sedan började göra filmer blev det uppenbart att hon älskar kvinnor. Det finns en mjukhet i hennes filmer som inte är helt vanlig. Hon känns verkligen som tjejernas tjej och den tonen tror jag många vill vara med och spela på.

Sofia Coppolas kläder är om inte mer, så åtminstone lika omskrivna som hennes filmer. Hon tillhör den handfull nu levande kvinnor som tilldelas epitetet stilikon när det är dags att lista välklädda kändisar. Det är inte särskilt ovanligt att berömda filmregissörer gör reklamfilm åt stora modehus. Martin Scorsese, Baz Luhrmann, Wes Anderson och David Lynch har jobbat för märken som Gucci, Prada och Chanel. Listan kan göras lång. Sofia Coppolas reklamfilm för doften »Miss Dior Chérie« var en dröm för frankofiler och spreds flitigt i sociala medier.

Vad som ytterligare länkar henne till modevärlden är att hon även figurerat i och frontat reklamkampanjer, gett upphov till handväskmodeller och fortsätter hyllas för sina monokroma, stilrena outfits överallt där hon dyker upp. Hennes vänskap med designern Marc Jacobs är lukrativ för alla inblandade och har dokumenterats i otaliga livsstilsmagasin. Petra Kauraisa tror att det är i huvudsak här som Sofia Coppola haft störst genomslagskraft.

– Sofia Coppolas kulturella inflytande har främst varit just som »ansikte«. Genom sitt personliga nätverk, estetiken i filmerna och de skådespelare som hon har arbetat med har hon kommit att representera exempelvis »Marc Jacobseran« i modevärlden. Hon företräder en privilegierad, intellektuell och kulturell elit.

Sofia Coppola har onekligen överfört sina kunskaper från modebranschen till sina filmer. Detaljer som de ljusblå gympaskorna av märket Converse som hastigt fladdrar förbi i »Marie Antoinette«, storasyster Luxs blomsterkrans i »Virgin Suicides« eller en transparent trosa i öppningsscenen från »Lost in Translation« bidrar onekligen till filmupplevelsen.

– Hennes goda smak och stil syns i hennes filmer som ofta, för att inte säga alltid, är vassa stilmässigt, säger Jonna Bergh. Som modeintresserad person har du alltid något att hämta rent visuellt från hennes filmer. En Sofia Coppolafilm har en viss stämning, en viss stil som man gillar. Jag tror kvinnor gillar hennes filmer för att det verkligen känns att det är en kvinna som gjort dem.

Enligt Anna Backman Rogers är det just Sofia Coppolas förmåga att illustrera sina filmkaraktärers livssituationer genom exempelvis tonårsattiraljer utvalda med kusligt cool fingertoppskänsla, ett visuellt språk hämtat från 1970-talets skönhetsreklamer och mjukporriga Playboybilder, som gör hennes filmer intressanta. Sofia Coppola understryker den ytlighet och de kulturella föreställningar som kvinnor förväntas ta del av eller ställning till och gör den till en del av ett narrativ.

– Mycket av kritiken mot hennes filmer har varit postfeministisk och har haft svårt att se förbi ytan. Samtliga av Sofia Coppolas filmer tar upp feministiska frågor. I »Marie Antoinette« som delade kritikerkåren och anklagades för att sakna djup och historiskt perspektiv är ju själva Marie Antoinette ett objekt bland andra materiella prylar. Filmen är oerhört politisk och skildrar återigen en ung kvinnas kamp för utveckling, hennes kropp blir beslagtagen som vilket föremål som helst.

Anna Backman Rogers tar »Bling Ring«, Coppolas verklighetsbaserade film om ett gäng kriminella och statusgalna tonårstjejer i Los Angeles, som exempel på en viktig skildring av selfiekulturen; ett samtidsfenomen som är besatt av att skapa perfekta bilder av sig själv. Det handlar om att göra sig till en produkt, att bli ett varumärke att leva upp till.

– Sofia Coppola är i allra högsta grad en feministisk filmskapare. Hennes filmer har effektiva och rejäla feministiska budskap som handlar om hur man lever som kvinna i ett patriarkat; om de inre och yttre utmaningar som begränsar och i vissa fall dödar den personliga utvecklingen för en ung människa. Men det finns hopp, mina studenter vid universitetet är så pålästa när det handlar om att tolka bilder och visuella budskap. De kan se bakom fasaden. Coppolas filmer handlar om allt det, yta och djup. Och kvinnorna som lever däremellan.

»De bedragna« är en nyinspelning av filmen från 1971 där Clint Eastwood spelade den enda manliga rollen i ensemblen. Filmerna är baserade på romanen »The Beguiled« (också utkommen som »A Painted Devil«) av Thomas P. Cullinan som gavs ut 1966. Den brukar benämnas som en klassisk southern gothicroman. Filmen har amerikansk och brittisk premiär i dagarna och går upp på svenska biografer den 1 september.