Toleransfällan

För ungefär sjuttio år sedan korsade Gunnar Myrdal Atlanten. Han hade anställts som extern konsult för att granska rasdiskrimineringen i USA. I »An American Dilemma« stack han sin vassa penna i den blinda fläck som bestod i att det självutnämnda Frihetslandet inte levde upp till sina ädla principer. Det gjorde däremot Sverige. Det här var innan baltutlämningen hunnit besudla svenskarnas rykte. Vi tyckte oss fortfarande, utan att kasta allt för stora stenbumlingar i det egna glashuset, kunna göra oss till transportabla samveten och resa runt i världen och tala om för andra hur intoleranta de var.

Skandinavien och i synnerhet Sverige var världens mest toleranta plats, i alla fall i våra egna ögon. Någon mer omfattande invandring hade inte hunnit föra upp våra egna fördomar i ljuset. 2012 är scenen en annan. Europa, Skandinavien och Sverige har blivit en melting pot. Människor från olika länder och kulturer måste hitta sätt att leva tillsammans med tolerans och respekt.

I den senaste tidens hätska kultur-debatter har toleransen, eller bristen på den, också dryftats med stämmor som gått upp i falsett. Det gäller Tintinfallet på Kultur-huset i Stockholm, Stina Wirséns figur »Lilla hjärtat« och Makode Lindes mänskliga tårta. Det är knappast förvånande att toleransbegreppet fått en renässans i Sverige och på många andra håll i Europa och USA. Ämnet måste diskuteras, men den som läser den nyligen släppta »Tolerans – Hur man lär sig leva med dem man hatar«, av Thomas Bredsdorff och Lasse Horne Kjaeldgaard, slås snart av hur många missuppfattningar som virvlar runt i debatten.

Trots att några hävdar motsatsen innebär tolerans, om man tittar på hur begreppet vuxit fram genom historien, varken någon slapp eller naiv acceptans inför vad som helst. Bredsdorff och Kjaeldgaards definition låter så här: »För att vara tolerant mot något som andra människor gör, tänker eller säger, är det för det första nödvändigt att man förkastar det, för det andra, att man trots sitt avståndstagande inte vill förbjuda det (oavsett om man har makt att utfärda ett sådant förbud eller ej), och för det tredje, att man fortsätter att aktivt förhålla sig till de personer vars förehavanden man tar avstånd från – ja, är aktivt intresserad av dem och försöker förstå dem.«

Låter man tankarna snurra lite runt det här förstår man att tolerans är förbundet med moral och normer som aldrig kommer att förbli desamma. Det här blir än tydligare om man, liksom Bredsdorff och Kjaeldgaard, lägger till ett fjärde villkor: förmåga att se på sig själv utifrån och att inse att man kan ha fel. Toleransen är med andra ord motsägelsefull och beror i högsta grad på kontexten och vilka vi som tolkar den är.

Den belgiske tecknaren George Remi, alias Hergé, skapade Tintinserien i en annan tid och för en annan publik. Det som möjligen var okontroversiellt för en vit läsare under det tidiga 1900-talet framstår som intolerant och rasistiskt för en nutida europé, inte minst för den som har delar av sin släkthistoria på en annan kontinent. Ändå blev det ramaskri när Kulturhusets Behrang Miri ville lyfta bort Tintinalbumen, inte från hela biblioteket vilket det ibland låtit som, utan från avdelningen Tio-tretton som vände sig till barn.

Behrang Miri sa sig vilja verka för tolerans och motverka rasism, men för andra verkade hans agerande i stället som ren intolerans. Att censurera bitar av vår historia som måste fortsätta diskuteras för att inte glömmas bort, eller uppstå på nytt, verkade vettlöst. För att vara toleranta måste vi intressera oss för det vi tar avstånd från, inte avsluta diskussionen. Det råder i stort sett konsensus om att det är bättre att lägga in förklarande förord än att gömma undan böcker.

Samtidigt visar exemplet på det undflyende i toleransbegreppet. Det som är -tolerans för någon framstår som intolerans för någon annan. Men det är inte hela sanningen. Tolerans hänger också ihop med makt. Bara den som har makt kan tolerera, brukar det heta. Där Behrang Miri till en början framstod som en makthavare som ingrep mot en del av kulturarvet, kunde den som skärpte blicken upptäcka hur han senare förvandlades till något annat.

Behrang Miri som är född i Iran fick ta emot rasistiska mejl och andra grova påhopp. Det sattes också ett stort och bestämt P för det han tänkt göra. Varken Tintin eller några andra böcker som ansågs »olämpliga« skulle plockas bort ur hyllraderna. Den maktfullkomlige verkade plötsligt ha blivit den maktlöse, ställd inför ett närmast enat kulturetablissemang som fördömde hans agerande. Men han ställdes också inför människor som hade lättare att upptäcka andras intolerans än sin egen, att knåpa ihop mejl med rasistiskt innehåll tyder knappast på ett tolerant och fördomsfritt sinne.

Alla konstverk ingår i en kontext men det är ofta svårt för en konstnär att förutsäga reaktionerna. Stina Wirsén har sagt att hon vill kämpa för tolerans, mångfald och alla barns lika värde. När en av karaktärerna i hennes film »Liten skär och alla små brokiga« beskylldes för att vara rasistisk blev hon besviken. »Lilla hjärtat«, som karaktären hette, var visserligen en anspelning på blackfacefiguren, en stereotyp karikatyr av en svart människa. Men Stina Wirséns avsikt var att lyfta fram en svart figur som existerade på samma villkor som alla andra. Vad hon velat göra var att omforma karikatyren till något bättre, en symbol för allas lika värde.

Folkets Bio i Lund valde ändå att ställa in visningarna av filmen. Kritiska röster höjdes både mot det här och mot karaktären, men debatten om »Lilla hjärtat« har varit mer blandad och nyanserad än i Tintinfallet. Uppenbarligen ansågs det inte lika intolerant att censurera ett nytt konstnärligt verk som ett gammalt vilket blivit en oantastlig del av »vårt« kulturarv.

Toleransens gränser avgörs till stor del av diskussionen runt dem. Om Behrang Miri tycks ha underskattat publikens förmåga att dra egna slutsatser, tycks Stina Wirsén ha överskattat vissa delar av publikens förmåga att göra samma sak.

I våras pågick en konstdebatt som liknade den runt »Lilla hjärtat«. När Lena Adelsohn Liljeroth på Moderna museet i Stockholm satte en blänkande tårtkniv i en marsipannegress, där konstnären Makode Linde poserade som huvud, fick det Afrosvenskarnas Riksförbund att kräva kulturministerns avgång. Verket ansågs rasistiskt. Också i det här fallet blev konstnären upprörd över reaktionerna. Han meddelade att han fullt medvetet anspelat på den gamla nidbilden blackface.

Makode Linde, som har en svensk mamma och en pappa som är västafrikansk invandrare, vill med sitt konstnärskap belysa rasistiska strukturer. Det här är förstås viktigt att känna till, samtidigt är det inte självskrivet att vare sig Makode Linde eller Stina Wirsén själva avgör om deras verk lyckas förmedla det de vill uttrycka. Konstnärens gränser för tolerans går inte alltid på samma ställe som publikens, och behöver heller inte göra det. Konsten kan vara en övning i tolerans och få oss att förstå dem som inte tänker, tycker eller ser ut som oss själva. Men det här betyder inte att konstnären har patent på vilka reaktioner som är de rätta.

Om det är svårt att slå fast var toleransens gränser ska gå, finns det ändå fall där det är enklare. Som när Bosse Hansson i en radiostudio nyligen utbrast »inte en svarting till« när AIK:s Kwame Karikari byttes in. Det här framstår, hur många kollegor som än ryckt in till Hanssons försvar, som något som tydligt ligger utanför toleransens gränser. Att avfärda det som ett tecken på att Hansson är uppvuxen i en annan tid, eller att försvara det som uttryck för yttrandefrihet, är inte okej. Vi lever i ett samhälle som etniskt sett förändrats mycket under de senaste decennierna. Yttrandefrihet kräver ansvarstagande, annars skapas inte tolerans utan intolerans.

Trots det befängda i själva yttrandet finns något bakom Bosse Hanssons ord som är värt att granska närmare ur ett annat perspektiv: I »Min kamp« del 2 skriver Karl Ove Knausgård att han hatar »fittlandet Sverige« där kulturmedelklassen inte får säga neger men har en svart städare på frilanskontoret. Det låter som om han vill klämma ned en bred tumme över vad han uppfattar som svensk dubbelmoral. Den som tänker på Bosse Hanssons prat om »svarting«, och minns hur flera kollegor försökte avdramatisera det, kan kanske tycka att Knausgård är något på spåren.  Eller, åtminstone, att det verkar finnas en väldig diskrepans mellan den toleranta mångkultur många tror sig leva i, och den smygrasism som råder i samhället.

Det finns faktiskt en poäng i att inte vara tvärsäker på hur tolerant vårt land egentligen är. Den farligaste missuppfattningen om tolerans är att den skulle vara något vi kan uppnå och sen vara färdiga med. Det här är lika dumt som om vi trodde att vi kunde sluta slåss för jämlikhet mellan könen eller mot alltför stora löneklyftor. Så fort vi slutar kämpa, synliggöra och diskutera, ökar orättvisorna. Den som vill arbeta för tolerans måste slita sig lika svettig som Sisyfos och inse att vi hela tiden måste orka börja om, och börja om på nytt med nya grepp om den där slippriga stenen. Om debatterna just nu får både hårtestar och gamla självklara »sanningar« att dala förbrukade till marken, behöver det inte vara ett tecken på intolerans. I bästa fall betyder det istället att vi inlett det nödvändiga arbete för toleransens nya gränsdragningar som övergången till ett mångkulturellt samhälle kräver.

Fakta | Hätska konstdebatter

Makode Lindes tårtnegress på Moderna museet i Stockholm fick Afrosvenskarnas Riksförbund att kräva Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Kulturministern hade satt en kniv i verket där Makode Linde poserade som huvud. Rasistiskt tyckte många. Elisabeth Ohlson Wallin blev så upprörd över tårt-kalaset att hon drog tillbaka en tänkt donation av sin »Ecce-Homo«-bildsvit till museet, en svit med bibliska motiv som i sin tur kränkt andra.

»Lilla hjärtat« i Stina Wirséns barnfilm »Liten skär och alla små brokiga« fick Folkets Bio i Lund att ställa in visningarna. Debatten gick het kring varför Wirsén valt att framställa »Lilla hjärtat« som en blackface-figur.

Tintinfallet på Kulturhuset i Stockholm väckte ramaskri. Behrang Miri ville lyfta bort Tintinalbum från avdelningen Tiotretton men fick mothugg. Kulturetablissemanget tolererade inte konstcensur i några former.

Lars Vilks rondellhund fortsätter att skapa debatt. Inte minst sedan Vilks talat på en konferens i USA anordnad av SION – Stop Islamization of Nations.