Totalvägrar

Få svenska artister är så omhuldade, ikoniserade och samtidigt så svåra att komma in på livet, som Joakim Thåström.

Den motvillige ikonen skapades av andras blickar, med start i Stockholmsförorten Rågsved. Det var i 1970-talets slut. Det var Thåström, Gurra och Fjodor. Deras Ebba Grön slog uppåt, aldrig neråt, spelade för publiken och inga andra. Rakt in i solar plexus. Till riffen av »Häng Gud« delade de ut Svenska kyrkans utträdesansökningar till publiken. De hatade borgerligheten, kungahuset och samhället.

»Vi var trötta på tunnelbanan / hade spel på monotonin / Dom här döda sovstäderna / där folk inte rör en min / Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss / Vi ville bara ha nånting för oss«

»We’re Only in it for the Drugs No. 1«, 1979

De sjöng om hur det var för dem och deras kompisar, just då. Ebba Grön blev snabbt representanter för »den nya vågen«, punken och förorten. Men Thåström, Gurra och Fjodor ville varken definiera vad de höll på med, vara representanter för något, eller att bandet skulle bli för stort och kommersiellt.

De kämpade emot. Spelade ofta gratis på ställen som de gillade. Vägrade Musikförbundets stora rockgala om inte reklamskyltarna togs bort. Skickade upp sina fulla kompisar för att ta emot den Rockbjörn de vann.

När låten »Mental istid« från Ebba Gröns andra album »Kärlek & uppror« hamnade på Svensktoppen reagerade de mest med skam.

– Man har ju alltid tyckt att den listan är ett stort skämt och så hamnade man där själv, sa Thåström till Aftonbladet.

Under en av Ebba Gröns sista turnéer insåg bandmedlemmarna att idoldyrkan hade tagit överhanden. På en spelning på Uppsala nation, som skildras av Håkan Lahger i den gamla rocktidningen Schlager, fick Thåström nog. Irriterad klev han ut på scenen för extranumren:

– Den här sista låten tillägnar vi oss själv. »Vad ska du bli«, vad ska du bli, nya Noice?, sa han till publiken.

Noice slogs om samma fans som Gyllene Tider och beundrades som popidoler. Punkarna ansåg dem vara mesiga. Ebba Gröns uppbrott handlade om just det. När de 1983, på toppen av sin popularitet, bestämde sig för att lägga ner, var det enligt deras skivproducent Peter Yngen för att de hade tröttnat på att vara popidoler. »Kampen går vidare«, står det i Ebba Gröns avskedstelegram. Och 25-årige Thåström meddelade i samma veva att han skulle lägga av helt med musiken när han blev trettio.

– Det kan jag säga, för det gör ju alla. Det är tråkigt med musiker som blir patetiska. Och det fanns faktiskt en risk för att Ebba Grön skulle bli det, sa han till Aftonbladet.

»Du köper din väg till himlen / Kan du inte byta ut ditt liv, så byt kanal / Lyckan byts ut lika lätt som ideal«

»Alla vill till himlen«, 1989

Sedan startade Thåström Imperiet. Först var det bara en förlängning av Ebba Grön, med vissa nya medlemmar och inslag av vit soul. Publiken ropade högljutt efter Ebba Grön-låtar men bandet vägrade. Så blev det hittig 80-talspop med trummaskin och vidare till ganska pretentiös rockmusik. På scen var de storslagna, turnéerna rena segertåg. På plattorna lyckades bandet inte riktigt få till samma energi. Men med tolkningarna av Bellmans »Märk hur vår skugga« och Taubes »Ballad om briggen Blue Bird av Hull«, var de omöjliga att undgå – de spred sig till den breda massan.

– Själva grejen med att sjunga Taube och Bellman var bara att göra tvärtom mot vad folk förväntade sig. Vi trodde inte att det skulle sälja något alls. Vi spelade in dem på en eftermiddag ... Sedan fick låtarna ett enormt genomslag och det blev ju lite jobbigt. Jag har aldrig velat vara någon jävla Bellman-sångare, sa Thåström senare till Aftonbladet.

Folklighet var aldrig något han eftersträvade – tvärtom. Ändå hamrade sig Imperiet vidare, ända in i den svenska folksjälen.

Redan under Ebba Gröns tid låg ett kraftigt fokus på Thåströms persona. Under Imperiets tid blev det ännu större. År 1986 fick de en Rockbjörn för bästa band, och Thåström fick också en egen för bästa manliga artist. Det gillade han inte, eftersom Imperiet var ett band. De andra hämtade priserna utan honom.

Trots det gick han solo när Imperiet lade ner efter sex framgångsrika år.

Med hans första soloplatta »Thåström« ökade populariteten ännu mer. Han byggde vidare på de sista Imperiet-plattorna och gjorde ett ganska tidstypiskt poppigt album.

Men publikens uppskattning verkade göra Thåström frustrerad. Han hoppade av kärlekståget och följde i stället upp med den betydligt mörkare och industridoftande »Xplodera mig 2000«. Flydde till Amsterdam och bildade industribandet Peace, Love and Pitbulls.

Debutalbumet var fullständigt olyssningsbart, till och med enligt Thåström själv. De tidigare inbitna fansen ställde sig frågande till de obegripliga plattorna på engelska. Kommersiellt självmord, menade många.

Trots det stora tålamod och den envisa kärlek som många lyssnare upparbetat, var det tio svåra år med musik som stängde ute även de mest välvilliga. Och Thåström själv såg knappast någon röken av. Hoppet om en återkomst mattades av.

»Han ler mot mig, jag ler tillbaks / Jag säger nån slags artighetsfras/ Han svarar med nåt spydigt som / – Du, jag är faktiskt trött på dig / Det är en spegel som jag har«

»I en spegel som jag har«, 1989

Tiden i Amsterdam blev en flykt från det som hade varit tidigare, men också en start för något nytt.

– Jag mötte min musikaliska Gud i Amsterdam. Det kändes som jag hittade ett musikaliskt språk igen. Efter Ebba är Amsterdam-flytten det bästa jag gjort, sa han senare till hårdrockstidningen Close-Up Magazine.

Peace, Love and Pitbulls spelade på små krogar och bar sina instrument mellan ställena. De åkte på Europaturné. Få kände igen den tunna mannen med det buskiga svarta håret, men några spelningar befolkades av gamla Thåström-fans. Han flyttade sin exiltillvaro till Köpenhamn, uttryckte aversion gentemot Sverige i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Där kunde han inte andas.

Men Thåström kom tillbaka. I flera bemärkelser.

Efter att Peace, Love and Pitbulls splittrats sjöng Thåström för första gången på åtta år på svenska igen. Rockalbumet »Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal« (1999) blev den stora återkomsten. Den prisades som årets bästa skiva, fansen var lyriska och turnén blev en succé. Och något nytt händer. Helt plötsligt trivs Thåström med att spela gamla Ebba-klassiker på scenen, som »Staten och kapitalet« och »800 grader«.

Han följer upp med albumet »Mannen som blev en gris«, tre år senare. Det går i samma stil, en rockskiva med distade gitarrer.

»Ge dom inga nummer som jag har / säg att du inte vet / det är ett kallt krig / som dom säljer / men nånting dom vill jag ska / det är ett kallt krig / som dom säljer/ men nånting dom vill jag ska / jag vill inte ha«

»Släpp aldrig in dom«, 2002

Alla journalister har alltid försökt få honom att säga mer. En återkommande fråga är varför han tycker det är så jobbigt att bli intervjuad. En annan upprepad poäng är att Thåström inte alls är så ovänlig eller trubbig som de trodde. Han verkar ju faktiskt vara en riktigt trevlig kille. Inte alls som sitt rykte.

Thåström delar med sig av det lilla för att han måste, för att sälja skivor. Men den folkskygge artisten tycker inte om att ha en relation till media. Han portionerar ut små pusselbitar som både journalister och fans hänfört slickar i sig.

När Thåströms skivbolag MNW går i konkurs tar han chansen. Han är fri att gå vart han vill. I förhandlingarna med sitt nya bolag Universal ställer han krav – att inte behöva prata med journalister. När pressreleasen för nästa skiva dimper ner står det klart och tydligt: Thåström ger inga intervjuer.

I fortsättningen får hans musik tala. Det oväntade är att den från och med nu säger så mycket mer än tidigare.

– Jag blir aldrig nostalgisk, sa Thåström till Aftonbladet 1997.

Men skivan »Skebokvarnsv. 209« kom som ett långt brev med självbiografiskt innehåll. Bland annat med ett spår tillägnat Ebba Grön, eller The Haters som de hette i tre dagar. Där finns minnen från Rågsved och »Främling överallt« om hans far. Han har lämnat elgitarren därhän och sjunger med garden nere. På turnén blandar han ibland in lugnare Ebba-låtar som »Die Mauer« och »Tittar på tv«.

När Thåström inte känner sig tvingad att prata, säger han plötsligt mycket mer.

»Jag gick upp å försökte skriva nånting / Det är så mycket jag måste hinna med / Å mörkret kändes snällt å varmt mot min kropp / Jag såg att månen den var nästan hel / Beväpna dig med vingar, med vingar, med vingar«

»Beväpna dig med vingar«, 2011

Få ungdomsikoner åldras med värdighet. Men Thåström har inte skrivit sina memoarer, inte pratat om någon alkoholism, ensamhet eller någon svajande manlighet. Han har inte sålt sig till reklamen. Med historien i backspegeln var folkskyggheten ett mycket lyckosamt drag.

Han har lyckats bli en kultsymbol för flera generationer, som alla hävdar att han är just deras. När allt inte är berättat, eller ältat, är det lättare att fylla bilden av en ikon med eget innehåll. Vare sig det är 50-talister eller 80-talister så projiceras just deras ungdomsångest och revolt på honom.

Med de senaste tre albumen bevisar han sin förmåga att förvalta förtroendet. För såväl 50- som 20-åringarna trängs framför scenkanten. Nostalgi blandat med ett genialt­ kompositörskap och textförfattande får det resultatet.

Tidigare har Thåström sagt att de bra giggen kommer han inte ihåg. Det skapas en minnesförlust när energin och koncentrationen tar över. Det hände ofta med Ebba Grön, ibland med Imperiet och även med Peace, Love and Pitbulls. I SVT:s Thåström-dokumentär som sändes i januari berättar han att samma sak hände på Way Out West-spelningen i somras.

Han verkar inte vara färdig än på ett tag. Fast man vet aldrig, om vi älskar honom för mycket kanske han flyr.

Den 15 februari släpptes Thåströms nya album »Beväpna dig med vingar«. 26 februari drar vårens turné i gång som inleds med fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm.

Intervjucitaten är hämtade från antologin »Thåström – Stå aldrig still«, med samlade reportage, intervjuer och artiklar.

Fakta | Joakim »Pimme« Thåström

Född: 20 mars 1957.
Bor: Stockholm.
Familj: Tillsammans med skådespelaren Amanda Ooms, som han tidigare hade ett tioårigt förhållande med under 1980-talet. Har två barn från två andra relationer, dottern Jenoa och sonen Bob. Har även tidigare haft ett förhållande med artisten och skådespelaren Regina Lund.
Kuriosa: Hans nya skiva är tillägnad »A«.