Trädgårdskonst är inte bara konst

Titeln på en bok om trädgårdar som kom ut i London och New York år 1900 är The Art and Craft of Garden Making. Och sedan dess har den fortsatt att komma ut i ständigt utökade upplagor. 

Boken har nyligen publicerats i en faksimilutgåva baserad på den upplaga som kom ut 1926 och som anses vara den vackraste. Författaren Thomas Mawson var en av de mest inflytelserika trädgårdsarkitekterna i Storbritannien vid 1900-talets början.

Mawson hade en enkel bakgrund, fadern drev en plantskola i norra England där han gjorde sina första lärospån. Han kom efterhand att omges av tidens alla berömdheter, som medlem av Linnean Society och professor i Landscape Design vid universitetet i Liverpool. Mawson stod nära Arts and Craft-rörelsen, och var medlem av Arts Workers Guild – konstprofessorn John Ruskin (som grundade den hantverksvurmande rörelsen prerafaeliterna) framstår som en inspiratör. 

Efter några år i London öppnade Mawson tillsammans med sina bröder en plantskola i The Lake District, där han kom att anlägga en rad trädgårdar för rika företagsägare från norra England. Till en början var dessa trädgårdar, som det verkar, ganska konventionella, men efterhand blev de allt friare – man såg en alltmer modern variant av trädgårdar, med tennisplaner och swimmingpooler växa fram. Som föreläsare rörde sig Mawson över ett stort område som förutom trädgårdar också innefattade ”parker, boulevarder och stadsplanering”. Bland hans kunder fanns Andrew Carnegie, då ansedd som ”världens rikaste man”.

Volymen The Art and Craft of Garden Making är stor, tjock och tung, inte helt lätt att läsa; sitter man i en fåtölj får man palla upp den med kuddar så att den kommer i läshöjd. Och man aktar sig för att bära den någonstans. Den är full av fotografier som kanske inte är så roliga för den som vant sig vid moderna trädgårdsböcker, men planritningarna är utförliga och tydliga. 

Trevligast är vinjetterna som inleder kapitlen och ibland återfinns inne i texten – ett slags detaljerade och lätt spretiga teckningar som man känner igen från Nalle Puh. Boken innehåller tjugo kapitel som i princip handlar om allt i och kring en trädgård, från trädgårdskonstens tidiga historia till verandor, spaljéer och lusthus.

För Mawson är det viktigt att varje trädgård har vad han kallar ”character”, en viss stil. Det är till exempel inte trevligt att blanda en gotisk stil hämtad från europeisk medeltid med en stil från antikens Grekland. 

Att skapa en trädgård är en uppgift som kräver insikter i både vetenskap och konst. Den som anlägger en trädgård måste ha en ”masterhand”, Mawson talar också om att trädgården behöver utformas av ”a strong man”. Alla kommer med synpunkter, det är lätt att förfalla till dilettantism: fåniga förslag om konstgjorda ruiner och alper i miniatyr (”jordhögar”). 

Trädgårdsarkitekten bör helst ha en akademisk utbildning som formar omdöme och balans. Men Mawson är ändå inte främmande för romantiska inslag, till exempel en staty av skogsguden Pan med sitt följe av trädgudar, som kan skapa suggestion i ett buskage. En trädgård måste ha ett mått av magi, farliga föreställningar och fantasier. 

Men den ska också erbjuda nytta. Med murar går det att skapa miniklimat, lätt stängda rum där vindarna inte får härja fritt utan där det är möjligt att odla kryddor, även av mer exotisk art. Och med terrasser går det också att skapa höjdförskjutningar, där folk befinner sig på olika nivåer och tvingas höja rösten för att kunna samtala uppifrån och ner och på så sätt blanda närhet och avstånd. Trädgården liknar i detta avseende en teaterscen. 

Ett intryck av liknande slag går att få genom att mellan rader av tättväxande buskar dra en stig som slutar i en öppning mot ett mer avlägset landskap – det ger en lätt hisnande upplevelse, som om blicken kanar iväg mot det okända.

Spaljéer skapar liknande överraskningar. Bakom spjälorna i spaljén hör man röster, ett samtal förs, man tycker sig känna igen en röst och skyndar igenom någon av spaljéns öppningar och återfinner en gammal kärlek som tiden fått en att glömma. Eller, som kan hända ibland, en person som man är skyldig pengar. 

I en trädgård får träden gärna kasta sin skugga över öppna gräsytor. Skuggor och grönska ska blandas som musik som hörs ”över vatten” och blandas till ”en harmonisk helhet”. En damm är alltså alltid på sin plats.

Krocketplaner ger de åldrande en spänning som trädgårdsägaren inte får missa. Men gräset måste vara kort så att krocketkloten kan rulla och krocketspelarna inte snubblar och faller. Planen bör ligga i halvskugga, gärna bakom några träd som hindrar de kalla vindarna. Och där ska förstås finnas trädgårdssoffor som ger åskådarna möjlighet att följa spelet och komma med uppmuntrande tillrop eller kritiska kommentarer. 

Rinnande vatten ska naturligtvis poängteras genom att till exempel bygga en liten bro, där man på ena sidan kan kasta i pinnar och på den andra sidan kan se dem komma fram, ett rofyllt nöje för den som blivit trött av krocket och vill koppla av från tröttande tävlingsanda. Pinnar i en bäck leder sällan till fiendskap.

En sak är viktig. Trädgårdar får aldrig imponera utan smyga sig in i ens medvetande, en bit i taget.

Om trädgården imponerar blir folk avundsjuka och tänker på den med bitterhet. Och bitterhet föder ovänskap. Trädgården är till för vännernas skull, en plats där man kan sitta och föra angenäma samtal om tider som flytt. Eller om vad som helst.

***

Läs mer: Påskharen – så blev det absurda alldeles självklart

Läs mer: Klimatkatastrof huggen i sten