Trollope får en att häpna över kärlekens realpolitik

Häromdagen hände något som inte hänt sedan tonårens bokslukande: Innehållet i en bok kändes mer verkligt än verkligheten. Jag var på Västbanken och försökte förstå en tvist mellan palestinska bybor och israeliska bosättare. Jag följde med och antecknade. Men när fotografen tog sig tid att söka rätt kameravinkel drev mina tankar åt annat håll: Jag hoppades att den formidabla tant Jemima inte skulle lyckas prata omkull den blyga Dorothy, och knuffa henne i armarna på den självbelåtne tråkmånsen pastor Gibson.

Det jag hade för ögonen var både intressant och laddat, medan Dorothy strängt taget aldrig existerat – annat än i författaren Anthony Trollopes fantasi, för 150 år sedan, i romanen He Knew He Was Right. Men det är den goda litteraturens kännetecken och dess mystik – den tävlar galant med våra egna liv om vår uppmärksamhet.

När farsoten drog in över oss för drygt ett år sedan hade jag bara läst en bok av Trollope (1815–1882), hans självbiografi. Den var ingen nöjesläsning, späckad som den var med skräckskildringar av våld och halvsvält i sadistiska skolmiljöer. Det dystra intrycket kylde av aptiten på vidare bekantskap.

Det var synd, för Trollope, sin ruskiga barndom till trots, är ingen misantrop. Hans romaner är fulla av ljus, glädje och humor. De är förstås också fulla av sorger och konflikter – utan dem snärjer man inga följetongsläsare i sitt garn. 

Trollopes romaner, liksom Charles Dickens och de andra stora viktorianernas, gick ju oftast som serier i veckopressen innan de hamnade mellan pärmar. De litterära avsikterna må ha varit aldrig så seriösa, men författarna var samtidigt hantverkare som måste se till att sätta punkt för veckans kapitel då det var som mest spännande. 

Samtidigt med djupdykningarna i Trollope har jag under året ryckt upp min kännedom om Charles Dickens. Likheterna mellan yrkesbröderna är många. Bekymren deras hjältar och hjältinnor brottas med är ofta desamma. De är fångna i ett klassamhälle som liknar en hinderbana, där konvenans och attityder oftast saklöst tar mannens parti mot kvinnan, och där klädsel, ordval och beteende är strängt reglerade i varteviga moment av vardagen. Liksom i det ståndsfixerade Sverige gällde det att inte slarva med tilltalsorden. Mr. Trevelyan i He Knew He was Right blir svartsjuk då överste Osborne, som känt hans hustru sedan hon var barn, kallar henne »Emily« och inte »Fru Trevelyan«.

Dickens virtuosa språk och hans hejdlösa fantasi skapar ofta ett oemotståndligt fyrverkeri. Men rätt ofta i Dickens sällskap måste läsaren medge att hur underhållande detta än är, så kan det knappast ha hänt i verkligheten.  

Trollope är motsatsen: hans berättelser bär verklighetens hela prägel. Om Dickens griper oss litterärt så griper Trollope oss mänskligt. Dickens figurer är oftast goda eller onda. Vi kan, som i ungdomsböcker, älska eller avsky dem helhjärtat. Trollopes värld är en annan, mer lik vår egen, där goda och dåliga egenskaper är infamt hopflätade – och där varje människa, också vi själva, är en vandrande motsägelse. 

 Dickens, Thackeray och George Eliot förlade ofta sina skildringar till gångna tider. Trollopes romaner utspelas nästan alltid i skrivande stund. Hans iver att spegla samtiden kommer till uttryck i romanernas titlar: The Way We Live Now; Can You Forgive Her?; He Knew He Was Right.

Om man ville vara elak kunde man säga att alla Trollopes romaner handlar om en ung dam som inte kan bestämma sig ifråga om en ung man. Komplikationerna är oräkneliga: Kavaljeren kan vara god och älskad, men om han är luspank eller av låg börd så måste den kvinna som väljer honom konfrontera samhället och sin egen familj. Är den unge mannen tvärtom rik och adlig, fast charmlös, så krävs det lika stort kvinnligt kurage för att säga nej till honom. 

Nora i He Knew He Was Right skakar sin omgivning två gånger; först då hon avböjer ett frieri från den adlige och rike Charles Glascock, och sedan på nytt då hon till föräldrarnas horrör väljer att gifta sig med en skribent på »a penny paper«, den enklaste sortens dagstidning. Hur upprorisk och okuvlig en kvinna än är, så lyder hon under dåtidens naturlagar: En ogift kvinna kan inte flytta från sin familj, inte ta ett jobb och inte hyra en våning på egen hand. 

Hindren i de ungas väg är oräkneliga, och ibland är de rent psykologiska: Alice Vavasor i Can You Forgive Her? är förlovad med den rike och hygglige John Grey. Hon tror att hon älskar honom, men samtidigt anser hon sig ovärdig honom. När hon vänder John ryggen och återupptar ett förhållande med en obalanserad och våldsam kusin, har läsaren svårt att finna sig i detta. Men i Trollopes händer förblir berättelsen trovärdig, vi har alla känt personer som Alice, som kan konsten att krångla till det allra enklaste. 

Motpolen till Alices ändlösa tvekan och grubbel är väninnan Glencoras öppenhet och spontanitet. Glencora har varit och är fortfarande galen i den charmerande och supige odågan Burgo Fitzgerald, men familjen har med stor möda lyckats para ihop henne med den känslohämmade politikern hertig Palliser. Glencora är ändå nära att rymma med Burgo, fast hon inser att ett liv med honom vore bortkastat.  

Trollope använder Glencoras historia för att visa hur två av samtidens högsta ideal kolliderar: Den stora kärleken och den äktenskapliga lyckan går sällan att förverkliga i ett och samma liv. Glencora reflekterar: »I dubbel synd tvingas jag leva: Alltihop är synd. Jag syndar mot min man när jag låtsas älska honom, och jag syndar när jag älskar den andre, han som skulle ha blivit min make.« En dag får hon nog och kastar sanningen rätt i ansiktet på hertigen: »Jag älskar inte dig och du älskar inte mig!« Hos maken, imponerad av hennes ärlighet, växer nu respekten för henne. 

Det finns många sorters kvinnligt lidande, också bland de bättre lottade. Trollope redovisar varianterna på ett nästan vetenskapligt vis. Den som levat i arabvärlden känner hela tiden igen sig. Som då Glencora tar tid på sig att bli med barn och producera avkomma åt hertigen, och får stå ut med omgivningens allt mer försmädliga blickar; eller då Mrs. Trevelyan i He Knew He Was Right lever i skräck för att hennes separerade make – med lagen på sin sida – skall ta barnen från henne. 

 Lika eländig är Georgiana Longstaffe, en av bifigurerna i Trollopes mest kända roman The Way We Live Now. Hon har inlett sitt vuxenliv som åtrådd ung dam, utrustad med skönhet och en välbärgad far. Men hon spelar sina kort lite för övermodigt och lite för länge, och ratar bra och rediga kavaljerer i väntan på ett ännu bättre kap. Åren går omilt fram både med faderns förmögenhet och hennes egen fägring. 

Strax är hon trettio, trivialt i dag men dramatiskt då. Efterhand blir hennes belägenhet desperat. Hon inser att hon måste dra ner på sina krav, och när hon uppvaktas av den välbärgade änklingen Ezequiel Brehgert är hon inte avvisande, trots åldersgapet mellan dem. Läsaren förstår av de bägges brevväxling att Breghert är en hygglig och rättskaffens karl. Men han är, till föräldrarna Long­staffes horrör, jude. Om inte Georgiana ger korgen år Breghert, säger hennes mor, så kommer skvallret på bygden att spoliera systerns parti med en lokal storman. Turerna kring detta ger läsaren en nästan fysisk känsla av hur komplicerat livet var för dessa viktorianer, och vilken avancerad realpolitik de måste lära sig för att hamna rätt i livet.

Georgiana vägrar låta sig hunsas och är på väg att anta Mr. Bregherts frieri. Ända tills denne i ett brev berättar att han förlorat mycket pengar i den börssvindel som är ett av romanens huvudmotiv. De kommer att kunna leva i komfort, lovar han, men de närmaste åren kommer han inte att kunna betala för två hushåll och de måste nöja sig med huset i Fulham (långt från Londons centrum). 

Georgiana har, i sitt svarsbrev till Breghert, inga tröstens ord åt honom. Hela brevet handlar om hennes besvikelse över att Breghert inte har råd med en London­adress under balsäsongen. Hon hoppas få friaren att tänka om och se till att de kan bo ståndsmässigt – hon förhandlar. Breghert drar öronen åt sig – han har ingen lust att slå sig samman med en så krass person. I ett öppenhjärtigt svar gör Breghert slut och Georgiana inser att hon satt krokben för sig själv. 

Senare, då hennes inskränkta mor tröstar henne med: »Du kunde ändå aldrig ha älskat honom«, utbrister Georgiana:

– Älskat honom! Vem tänker på kärlek nu för tiden? Jag vet ingen som älskar någon. Kom inte och säg att [systern] Sophy tänker gifta sig med den där idioten av kärlek! Älskade Julia herrn med förmögenheten? När du ville gifta bort [brodern] Adolphus med Marie frågade du inte om han älskade henne. Allt det där begrep jag när jag var tjugo!  

I Trollopes värld finns ingen genuspolitik, inga könskrig, ingen antydan om sexuella minoriteter. Äktenskapet var inte, som för oss, en formalitet man saklöst kan slopa. Vi vet knappt vilka av våra bekanta som är gifta och vilka som bara bor ihop. Inget kan chocka oss. Om en väninna vill byta kön eller leva som eremit i en hydda så är vår reaktion: »Jaså, lycka till.« 

Men den gången var äktenskapet det enda sättet för en kvinna att bli lycklig och framgångsrik. Hon blev ofta ingendera, visar Trollope, men hon blev respektabel och respekterad, utan vilket livet inte var värt att leva.

I sin roll som kritisk sociolog hade Trollope en stor föregångare bland romanförfattarna, den något äldre George Sand. Att bägge blev så älskade och förmögna, trots sina svidande rättframma bilder av status quo, är ett varsel om de halsbrytande förändringar som börjat ruska om västvärlden. Allt var i rörelse, ekonomin, världshandeln, kommunikationerna – och attityderna.

Varför är det så angeläget att förstå denna värld? Vi lever ju på helt andra villkor och skall inte tillbaka dit. Trollopes romaner är underhållning, men samtidigt allvar. I dem lär man sig om människan, det enda som inte förändrats när allt annat tumlats om. Gång på gång hos Trollope känner man igen henne, hennes reaktioner, tankar och beteenden, hennes inbilskhet och hennes godhet bortom alla skillnader i tid och omständigheter. 

Och man häpnar över den fantasi och den människokännedom som fyllde bok efter bok med ett myller av trovärdiga figurer, naturligt klingande repliker och medryckande psykologiska dilemman. 

Det är lätt att se varför Tolstoj beundrade Trollope. Men Trollope lät sig aldrig frestas, som Tolstoj, att avbryta handlingen för att filosofera och moralisera. Han har ibland budskap åt läsaren, men han ser till att servera dem så diskret att läsaren känner att det är hon själv som kommit på dem.