Tronskifte i konstfabriken

En ovanligt varm lördagskväll i slutet av september stod Birgitta Rubin, Dagens Nyheters mångåriga konstredaktör, och grimaserade utanför Bonniers konsthall. Hon hade precis provsmakat en drink som serverades på gatan utanför huset i samband med vernissagen för höstens utställning, Insomnia. Hon verkade inte helt övertygad om den experimentella drycken, utan lämnade den odrucken. Och gick sedan in.

Tjugofem minuter senare hade det fyllt på rejält och det var riktigt trångt inne i de nyligen ombyggda lokalerna. Konsthallens pr-byrå måste ha jobbat på ordentligt, rummet var fyllt med en blandning av det vanliga konstfolket och hipsters från angränsande kreativa branscher. Senare på kvällen tycktes Acnes hela höstkollektion vara samlad på en och samma plats.

I detta människohav märktes en person som inte synts tidigare genom åren. En elegant klädd kvinna som flera av de närvarande samlarna hälsade på. Det var Maria Bonnier Dahlin-stiftelsens nya ordförande, Christel Engelbert. Hon är Jeanette Bonniers systerdotter och den nu kanske mäktigaste i hela koncernen eftersom hon styr över arvet efter sin moster. Därför är hon också oerhört viktig för konstvärlden.

Sedan starten 2006 har Bonniers konsthall varit en plats för unga och nya konstnärskap och idéer, som annars inte skulle ha visats i stor skala på en institution.

När konsthallschefen, Sara Arrhenius, höll sitt invigningstal stod folk packade som sardiner. Det var lugnt i rummet förutom att folk småpratade lite när de kom in från den spontana rökrutan utanför entrén, innan blickar manade dem till tystnad. Drygt två veckor tidigare hade det blivit känt att Sara Arrhenius föreslagits bli ny rektor för Kungliga Konsthögskolan. Och att hon nu skulle sluta som chef för Bonniers konsthall efter tio år på posten.

Ingen talade om det där på plats, men utanför huset diskuterades det flitigt.

Lätt framåtlutad över mikrofonen förklarade hon att upprinnelsen till »Insomnia«, var att hon själv lider av sömnlöshet till och från. Just detta att hon inte varit rädd för att skapa utställningar utifrån sina egna erfarenheter och intressen har varit ett signum och en styrka för konsthallen under hennes ledning.

Efter Jeanette Bonniers bortgång i våras har Sara Arrhenius berättat att de stod varandra nära och hade tät kontakt och många samtal. Att de absolut haft väldigt olika syn på vilka utställningar som ska göras och vilka konstnärskap som ska lyftas fram. Det som kanske inte varit lika känt är hur nära de varit varandra rent konkret. Högt upp i Bonnierhuset på Torsgatan med utsikt i alla väderstreck har konsthallen sina kontor. Mattor dämpar stegljuden i korridoren som skiljer konsthallens kontor från ägarens. På bara några meters avstånd från varandra satt ordförande och verksamhetsledare. På gott och ont är det ett bevis på ägarens djupa engagemang i det hon skapat.

1985 omkom Maria Bonnier Dahlin i en trafikolycka endast 20 år gammal. Hon studerade till arkitekt i New York och umgicks med många av tidens viktiga konstnärer. Samma år skapade hennes mamma en stiftelse i sitt enda barns namn. En stiftelse som skulle främja den unga konsten och det outforskade.

Ett par år senare anordnade stiftelsen en stor fest i de då tomma tryckerilokalerna på Torsgatan 21. Det var så nära New York-fest man kunde komma i Stockholm vid den tiden. Köer, listor och vakter utanför. Och därinne under den väldiga takhöjden pumpade musiken. Alla var där, i axelvaddar, brogueskor och upprullade ärmar. Inbjudningskortet var den numera ikoniska Keith Haring-bilden i grönt och svart på vit bakgrund där det står »For Maria«.

Det handlade lika mycket om ung energi som om ung konst.

När sedan konsthallen växte fram ur stiftelsen så stod det unga i centrum. I slutscenen av den tecknade filmen »Råttatouille«, så säger den fruktade matkritikern Anton Ego att vi ska värna det nya. Han gör det efter att just ha insett att det godaste han någonsin ätit lagats av en talangfull råtta. Det är en rätt som inte bara smakar bra, utan tar honom med på en resa in i honom själv. Och han drar slutsatsen att det nya behöver vänner: »The world is often unkind to new talent, new creations. The new needs friends.«

Anton Egos ord har varit en del av invigningstalet till en grupputställning, men det kunde också ha varit konsthallens programförklaring.

När Sarah Arrhenius hållit sitt tal om »Insomnia« och applåderna lagt sig, så bytte hon några ord med konsthallens nye ordförande, den försynte Pontus Bonnier. Sannolikt tackade han henne, men frågan om vem som ska ersätta henne måste också ha varit något han tänkte på. Som nestor i svenskt konstliv och nu också central för konsthallens framtid.

Frågan är om utställningens sömnlöshetstitel inte också speglar effekten hos styrelsen som ska hitta en ersättare. För de vet att det blir en mycket svår uppgift.

För två år sedan visade den brasilianska konstnären Laura Lima en soloutställning för första gången i Norden. Hela huset var fyllt av ett kreativt kaos, människor och objekt. Det var som om all bråte hade en speciell betydelse och alla handlingar i den situationen blev – i brist på bättre ord – magiska. En förunderlig upplevelse där det oviktiga plötsligt var det viktigaste i livet. De som var där var inte bara besökare, utan medskapare. Ett slags kollektivt allkonstverk. Och kanske en bild av den sortens plats som Jeanette Bonnier velat skapa med sin konsthall, eftersom hon själv i så stor utsträckning varit delaktig i innehållet.

Enligt arvet så är det bestämt att konsthallen ska få 15 miljoner kronor årligen att röra sig med. Det är i underkant om man vill fortsätta på inslagen väg. Vill man också framöver göra ambitiösa grupputställningar och presentera svenska och internationella konstnärskap kostar det mer. Vill man sedan även ha en generös programverksamhet och väl genomarbetade kataloger går priset upp ytterligare.

Den springande punkten är engagemang, för det ekonomiska arvet förutsätter det. Och då blir den som styr över stiftelsen otroligt viktig. Den personen är nu Christel Engelbert. Som systerdotter har hon förstås varit förtrogen med sin mosters delaktighet i konstlivet, men för många är hon också okänd. En person som inte har setts så ofta i de vanliga konstsammanhangen.

Det har däremot hennes son, Oscar, som är en av den yngre generationens konstmecenater. Förutom att samla konst, låter han, genom sitt fastighetsbolag Oscar Properties, ännu orenoverade hus användas som alternativa utställningslokaler för gallerister och konsthandlare. Händelser som ofta fungerar som energikickar i ett annars förutsägbart svenskt konstliv. Det står vänliga vakter utanför, det är en bra blandning av konstskoleelever och deras hippa hangarounds, konstnärer, gallerister och samlare. Inte helt olika Maria Bonnier Dahlin-stiftelsens fester på 1980- och 90-talen.

En viktig tradition för alla konsthallar och museer är vernissagemiddagen. Det är ett tillfälle för konstnären, eller konstnärerna, att få möta en liten invigd skara som tillsammans firar utställningen. Då den amerikanske konstnären Sterling Ruby ställde ut, hölls middagen i samband med vernissagen (det är inte alltid fallet) och på plats i spetsen på konsthallen.

Vid ett bord satt konstnären tillsammans med bland andra Jeanette Bonnier, som var klädd i svart byxdräkt med matchande, vasst smala högklackade skor. Hon reste sig upp och höll ett kort tal där hon tackade alla inblandade – men mest av allt konstnären. Hon såg intensivt på honom samtidigt som hon var uppfylld av energi medan hon talade direkt till honom. Det var ett privat tacktal framfört offentligt. Det var som om hon inte kunde leva utan konst. Och det var det hon tackade honom för.

Det är den viktigaste delen av arvet.

Det är naturligtvis så att ledare för andra konsthallar och museer också älskar konst. Men den kärleken brukar oftast uttryckas genom ett filter av akademisk torrhet som ironiskt nog i stället skapar distans. Andra privata ägare är också samlare och håller gärna  mycket låg profil i invigningssammanhang. Man väljer frånvaro medan Jeanette Bonnier valde påtaglig närvaro.

Så vem ska då ta över när Sara Arrhenius börjar sitt nya jobb som rektor den 1 april? En rekryteringsfirma har anlitats för att vaska fram ett antal namn. En del föreslår erfarna personer eftersom det skett ett arvsskifte i stiftelsen, andra vill i stället se det som en chans till föryngring och den energi som det kommer att medföra. Det är inte olikt chefsval vid amerikanska konsthallar, som alltid är privata, och den nya chefen måste ha tumme med huvudmännen. Och det viktigaste är då att den som väljs verkligen kan entusiasmera sina ägare att känna engagemang.

Ett par dagar efter vernissagen av Insomnia publicerades Birgitta Rubins recension. Den märkliga drycken verkar inte ha påverkat omdömet, i stället var hon mestadels positiv. Hon noterade också att utställningen bara var en del av upplevelsen tillsammans med programverksamhet och katalog. Förhoppningsvis fortsätter det så. <