Tröst för medelklassen

Evelyn Waugh tyckte inte själv att »En förlorad värld« (»Brideshead Revisited«, 1945) var alldeles lyckad. I förordet till den lätt bearbetade upplagan från 1960 förklarar han att romanens överdåd var ett barn av sin tid. Miljöer, mat, dryck, kärlek, prosa och metaforer, alla pinsamt svulstiga, avspeglade egentligen inte alls mellankrigstidens förlorade aristokratiska idyll. De illustrerade i stället den hunger och längtan som präglat året 1944, då Waugh först drömde om Charles Ryder och familjen Flyte på herresätet Brideshead. Det var främst som en bild av det kala och hopplösa andra världskriget som romanen försvarade sin plats, menade Waugh. Till och med överklassen, vars undergång till förmån för en praktisk, materialistisk och oreflekterande handelsmannaklass han förutspått, var ju fortfarande vid förvånansvärt god vigör.

I rockgruppen Kents hitsingel »Ingenting« från 2007 blinkar tv-ljusen i Hagnestahill och Jocke Berg sjunger »Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld«. Att hela sången är inspirerad av en dvd-box med en 27 år gammal tv-serie och handlar om Charles Ryders klassresa är ett tecken på att Waugh nog hade fel. Längtan till Brideshead är inte tidsspecifik. Och de gamla sociala och ekonomiska eliterna mår år 2008 inte sämre än att den ambitiösa akademiska medelklassen fortfarande behöver ta ställning till deras positioner, traditioner och smak. Detta är ju, till exempel, vad den senaste månadens kritikerdebatt om hög- och lågkultur ytterst handlar om.

Många om inte alla av den ambitiösa medelklassens barn associerar fortfarande rikedom med nåt slags frihet. Vi föreställer oss den översta kasten som fulländat civiliserad, beläst och berest, välklädd, vacker och automatiskt utrustad med ett glittrande umgänge av briljanta begåvningar. En stor del av nostalgin kopplad till »En förlorad värld«, både boken, tv-serien och nu filmen, handlar om just detta. Kostymfilmsdrömmar! Fantasier om ett vardagsliv utan vardag, omgivet av tjänstefolk och utsökta ting, sådana som vi själva bara besöker i museimontrar och på turistresor.

Det här är, skulle jag vilja påstå, en medelklassdröm. Fråga bara oss ambitiösa kulturarbetare och konstnärer (i vårt samhälle är sådana nästan alltid medelklass). Här överlever en förvirrad tanke om att meritokratin, om vi bara stiger tillräckligt högt på stegen, till sist ska förvandla oss till aristokrater. Jag dagdrömmer också så, trots mina vänsterövertygelser. Att om jag bara jobbar tillräckligt hårt, kan jag bo i palats i Venedig. Bara ett litet. Och den lokala aristokratin skulle göra ett undantag för just mig och öppna den diskreta dörr till en hemlig trädgård som Charles Ryder drömde om att finna i Oxford.

Jag vet ju att det där är strunt. I verkligheten är förmögna aristokrater som folk är mest, bara i dyrare tröjor och med lite mindre hävdelsebehov. Det är inte dem jag vill umgås med. Egentligen är ju fantasin att alla mina egna vänner skulle ha samma sköna attityd till privilegier, ha råd att bo lyxigt, resa mycket, äta och dricka gott, trots att vi har valt yrken med låg eller medelhög inkomst inom kulturvärlden och akademin. Vi är lite stötta över att mecenater inte håller sig med tama intellektuella längre, över att inte ens staten vill bekosta våra livsstilsval. Det känns förolämpande, nästan omoraliskt, att kulturellt kapital inte går att växla in till en fontän, en butler och ett årgångsvin på terrassen. Klart att man förskansar sig i fundamentalistiska debattpositioner då. Klart man tilltalas av någon som Charles Ryder, som hade blivit herre över Brideshead om inte hans flickvän plötsligt gått och blivit troende.

»Var inte en turist«, säger Sebastian förebrående när Charles vill lära sig allt om herresätet Bridesheads arkitektur. För den unge lorden är njutning och konstupplevelser förstås inte kopplade till social status. Han kan ge en fjäril och en fuga samma uppmärksamhet. Han ger Charles sin blick, får honom till sist att glömma tanken på att skönhet är något man borde förtjäna. Det ger Charles mycket njutning; kanske är det också orsaken till att han sedan inte blir någon stor konstnär.

Den intensiva kärleksrelationen mellan de unga männen står ofta i fokus när berättelsen refereras till och diskuteras, även om Sebastian snabbt försvinner för att supa ihjäl sig. Det är möjligen meningen att läsaren då ska inse, att han bara var ett slags hednisk föraning om den heterosexuella kärleken till systern Flyte, Julia. Men jag tror att vi ska förstå att Julia för Charles mest är en del av huset. Att han i grunden är lik änkan Beryl, den nya lady Brideshead, som inte kan producera en renblodig arvinge men har ymnigt med medelklassglin från förr. Lik kapitaliststrebern Rex Mottram, Julias förste man. I en helt ny scen får Charles i filmen »köpa« Julia av Rex för några av sina tavlor. Hos Waugh, nästan lika övertydligt, känner Charles sig när han ligger med henne för första gången som en markägare som intar sina ägor.

I boken är det också genom adelns herresäten som Charles i livet efter Sebastian skapar sig ett namn och en position. Han målar charmanta och dyra porträtt av aristokratiska hus som snart skall säljas eller rivas, liksom erövrar dem ett efter ett med sin väluppfostrade pensel. Det är nästan makabert, som om Ryder var en förlaga till Patricia Highsmiths kameleontlike klassresenär Tom Ripley. I filmen säger Charles under sitt första besök på Brideshead: »Jag vill bara passa in.« Den viljan kan bli hänsynslös, det har Ripley och Ryder gemensamt.

Den katolske Waughs roman tar en »Brott och straff«-liknande vändning när nästan alla karaktärer på slutet finner en väg till Gud. I filmen är Charles öde otydligare. Varken kärlek, hedonism eller konstupplevelser kan fylla ett hjärta fyllt av, som Kent sjunger, ingenting. Vi här ute tröstar oss med lite kostymfilm, och letar sedan vidare.

»En förlorad värld« har svensk biopremiär den 19 september.