Tusen sjöars islossning

Den 10 augusti 1971, en grå och regnig dag, hade jag nyss fyllt tio år och satt hemma hos min mormor i den finska industristaden Tammerfors och såg 10 000-metersloppet i EM i friidrott. Tävlingarna ägde rum i min hemstad Helsingfors och jag hade hellre suttit på den fullsatta Olympiastadion, som vibrerade av spänning när loppet skulle starta. Under de första självständighetsåren, på 1920- och 1930-talet, hade lilla Finland haft världens bästa långdistanslöpare, men nu hade ingen finländsk löpare tagit medalj i ett stort mästerskap på nästan tjugo år. Förväntningarna vilade på Juha Väätäinen, en kortväxt, senig 30-åring med tidsenligt frodiga polisonger. Loppet blev spännande, ett halvt dussin löpare fanns kvar i tätklungan när det sista varvet började. När 300 meter återstod stack östtysken Jürgen Haase iväg som en raket, och Väätäinen svarade. I sprinterfart tog sig de två löparna genom den sista kurvan och kom in på upploppet jämsides. Väätäinen höll undan och vann på tiden 27.52,8. Publiken skrek, tv:n visade hur gamla grånade män grät och slängde sina hattar i luften. Jag steg upp från mormors soffa och gick ut i trädgården. Det skymde, det hade slutat regna, luften var syrerik och frisk. Jag ställde mig och kastade en liten brun boll mot mormors husvägg och fångade den gång på gång. Min hand darrade fortfarande av spänningen jag upplevt, men jag kände mig stark och fri.

För bara några dagar sedan gick jag in på Youtube och tittade på klippet från Väätäinens guldlopp. Jag har förstås haft min minnesbild av loppet genom alla åren, av upphetsningen hos tv-kommentatorerna Kukkonen och Kannas, av publikens segervrål. Men jag blev överraskad av hur starkt det där vrålet var. 40 000 människor lät som en samfälld jättestrupe, det var som om någon lyft ett lock från ett kärl där något legat och puttrat och pyrt alldeles för länge, det lät som glädjevrålet från ett djur som stått och hängt med huvudet i en inhägnad i ett zoo och plötsligt fått chansen att sträcka ut i full frihet.

Först nu, 43 år efteråt, förstod jag till fullo vad den där augustikvällen måste ha betytt för de dåtida vuxna. Kvällen var en 27 minuter, 52 sekunder och 8 tiondelar lång permission från det kalla krigets plikttyngda balansgång. Den var det egensinniga och stolta Finlands korta halvtimme i barnslig ansvarsfrihet, utan att någon behövde tänka på vår vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen eller på de ständiga sovjetiska synpunkterna på vår inrikes- och utrikespolitik. Det fanns en stark symbolik i att guldlöparen Väätäinen flankerades av just östtysken Haase på silver- och sovjetlöparen Sjarafetdinov på bronspallen.

Jag är född den 6 augusti 1961, på Hiroshimadagen och exakt en vecka innan morgonen då Berlinborna vaknade och fann att man höll på att bygga en mur tvärs genom deras stad. När jag var ung påstod jag ibland, självupptaget, att mitt födelsedatum fjättrade mig vid historien och storpolitiken. Och visst var jag fjättrad vid historien, men det hade inget med mitt födelsedatum att göra, det handlade om saker som jag försökte förtränga och undfly när jag var ung.

Både min farfar och min morfar dog i krigen mot Sovjetunionen 1939–44. Farfar, som var menig, stupade under en sovjetisk offensiv i februari 1940. Morfar, som var fänrik, träffades av en prickskytts kula i augusti 1941. Deras frånvaro var mycket påtaglig under min uppväxt, de var närvarande som en tystnad, som två mörka hål i berättelsen om min släkt. De stod inom glas och ram på mammas piano, båda i uniform, fortfarande unga, de såg rakt in i kameran, blicken frimodig och öppen. Men vi talade sällan om dem, därtill var sorgen hos de vuxna alltför stor.

Farmor och mormor var under 30 när de miste sina män. Båda var djupt religiösa och de förblev änkor hela livet, de uppfostrade sina barn och stretade på, jag tror inte att någon av dem någonsin hade något närmare samröre med någon ny man.

Min mor och min far var båda i treårsåldern när de miste sina fäder. De valde småningom olika sätt att hantera sin faderlöshet och sin sorg. Pappa, som kom från fattiga förhållanden, valde att inte tänka så mycket på det förflutna. Han jobbade hårt, gjorde en fin karriär och tog sig in i borgerskapet. När pappa var över 60 och jag hade lovat att skriva några ord om min döda farfar för en bok, gav han mig en hel väska med minnessaker – tidningsklipp från fronten, fotografier av farfar, dödförklaringen, dödsannonsen – och jag såg att han hade tårar i ögonen. Nu är pappa 77 och djupt intresserad av historia, hur många historiska verk jag än läser så har han alltid läst fler än jag.

Mamma, som kommer från borgarklassen, har levt med sorgen strax under ytan hela sitt liv. När vardagen blir tung, när oturen grinar henne i ansiktet, händer det fortfarande att hon suckar och säger »om jag bara hade haft en far«. Hjältegravarna och minnesmärkena över de fallna är viktiga för henne, hon blir uppriven om någon lämnat en urdrucken ölburk efter sig på en sådan plats. Vi har haft många samtal om hur man ska handskas med det förflutna, hon och jag. Jag har sagt till henne att det finns en skillnad mellan att modigt möta det som skett och att självmant bli dess fånge. Men det är inte lätt för henne att gå vidare, traumat fångar henne i sitt grepp gång på gång.

Själv blev jag allt det som man inte brukade bli i min släkt. Jag blev ateist, författare (både mamma och pappa gick handelshögskola), storstadsmänniska, kosmopolit, vänsterliberal och periodvis polygam. Jag följde de flesta av de vägar som var naturliga för min generation, den som växte upp på 60- och 70-talen, klev ut i världen på 80-talet och fick barn på 90-talet. Jag är en representant för de årtiondenas moderna Finland, ett land som ville kliva ur sin roll och bli något annat än dess historia föreskrev. Men lyckades jag fly, kom jag undan min historia? Jag tror inte det.

Det svåra med att skriva om ett land är att alla länder, också de små – Finland har knappt 5,5 miljoner invånare – inrymmer såväl teserna (de allmänt kända, sanningsstämplade påståendena om landet ifråga) som antiteserna, det vill säga de välkända »sanningarnas« motsatser.

På 2000-talet har en bokstavsförkortning nämnts oftare än någon annan i samband med Finland: Pisa. Ja, vi har haft ett av de bästa skolsystemen i världen, men det finns också undersökningar som visar att det finns alltför mycket mobbning i finska skolor och alltför mycket misstämning på finska arbetsplatser. Vi är duktiga på att lära oss matematik, fysik och biologi, men sämre på social kompetens och EQ.

Man kan dock vända på utsagan. Det finns i de västliga grannländerna Sverige och Norge en seglivad myt som säger att alla finnar (läs: finska män) är inbundna och tvära, att vi bär kniv i stövelskaftet och är snara att ta till våld. Men det finns regioner i Finland där människorna är pratsamma och där umgängeskulturen är frispråkig och gladlynt. Och den finländska debattstilen är oftast återhållsam och artig. De senaste åren har jag delat min tid mellan Helsingfors och Stockholm och förvånat mig över hur hätsk särskilt kulturdebatten kan bli i Sverige. De svenska intellektuella tar inte sällan heder och ära av varandra på ett hänsynslöst sätt som knappt förekommer i Finland. Till mina svenska vänner har jag sagt att skillnaden kan bero på att vi finländare vet hur det går när man uttrycker sin avsky för meningsmotståndaren tillräckligt hårt och länge: det blir inbördeskrig. Den erfarenheten finns i vårt kollektiva minne, svenskarna har den inte.

Just det finska inbördeskriget i januari–maj 1918, med sina grymma efterräkningar under sommaren som följde, kan tjäna som historiskt exempel på att sanningen alltid är komplex och ofta också tung att möta. Trots att många med band till den segrande, vita sidan fortfarande har svårt att erkänna det, så är det ett faktum att den hämnd den borgerliga sidan utkrävde efter socialisternas revolutionsförsök var omänsklig och utdragen. Den röda massdöden på grund av svält, sjukdomar och avrättningar våren och sommaren 1918 är det svartaste kapitlet i Finlands historia. Men samtidigt kan man peka på att det bara går åtta år från inbördeskriget till det år, 1926, då reforminriktade socialdemokrater åter bildar regering. Spanien klavbands av Francos högerdiktatur i fyrtio år efter sitt inbördeskrig, hos oss var icke-revolutionära socialister tillbaka vid makten efter åtta. Det är ett exempel på Finlands pragmatiska sida, som alltid existerat jämsides med de hårda och obändiga dragen.

Låt mig ta upp ännu en paradox, nämligen den finska mansrollen. På ytan ter sig den rollen trång också på 2000-talet. Vill man vara elak kan man säga att den finska mannen gärna pressar in sitt huvud i en ishockey-, racer- eller soldathjälm, med allt det tunnelseende och all den halsstarrighet detta medför. Det blir rätt mycket machismo emellanåt, och ibland misstänker jag att vi därvidlag liknar vår östra granne Ryssland mer än vi liknar vår västra granne Sverige. En av sanningarna om Finland är att vi alltid påverkats av bägge dessa grannar, och även om vårt samhällsbygge i allt väsentligt ser ut som det svenska så syns även det ryska inflytandet: det märks i allt från den traditionella matkulturen till det faktum att våra gamla schlagers tenderar att gå i moll.

Den finska manskulturen lyfter gärna fram sina machotraditioner just i relation till Sverige. Det är roande att granska hur finska reklamgrafiker jobbar när det ska bli Sverigekamp i friidrott eller i någon bollsport. För några år sedan gick Finnkampen, som ni svenskar kallar den, av stapeln i Helsingfors. På reklamaffischen närmade sig två tecknade herrsprinterlöpare målsnöret. Den finska löparen var muskulös, korthårig på gränsen till skallig och hade skägg. Hans ansikte uttryckte vilja och kraft. Den svenska löparen var spinkig och hade halvlångt hår någonstans i skärningspunkten mellan Melodifestivalen och finansbakåtslick. Hans skägglösa ansikte var vackert men vekt, hans könsidentitet aningen svårbestämd. Och naturligtvis låg han steget efter sin finska konkurrent.

Men parallellt med machotraditionen går ett annat viktigt stråk genom det finländska samhället och dess historia. Det är berättelsen om den starka, självständiga finländska kvinnan och den hederliga och ganska beskedliga finländska mannen. 1906 blev Finland det tredje landet i världen (efter Nya Zeeland och Australien) där kvinnor fick rösträtt. Och redan på 1890-talet förskräcktes den dåtida spanska konsuln i Helsingfors, författaren Ángel Ganivet, av alla emanciperade kvinnor som jobbade på kontor, cyklade omkring i staden på kvällarna och bodde ensamma eller tillsammans utan att för den skull – skrev Ganivet förvånat i sin bok »Cartas Finlandesas« – vara prostituerade.    

Trots alla paradoxer är en sak säker: Finland har förändrats oerhört mycket sedan jag var barn. Min mormors stad Tammerfors är inte längre en industristad, finska långdistanslöpare står inte längre på prispallen i internationella mästerskap och den forne storlöparen Väätäinen har efter ett färgstarkt liv blivit politiker i det populistiska och invandringsfientliga partiet Sannfinländarna.

Omvandlingarna har varit på gott och ont – så är det ju nästan alltid – men länge kunde jag med viss tvärsäkerhet hävda att det mesta som hänt har varit till det bättre. Finland har blivit en mer integrerad del av Europa, vi har fått bättre självförtroende, vi har öppnat oss mot världen. Länge blev vi också allt rikare, trots att vi periodvis hade svåra ekonomiska kriser att bemästra. Och vi har flyttat in till städerna och blivit urbana på riktigt, men urbaniseringen har skett till det höga priset av en borttynande landsbygd.

Många finländare i min generation – jag var en av dem – var hämmade och osäkra när vi reste ut i världen som unga. Dagens unga generation är öppnare och mer självsäker: de till och med kramas när de hälsar, i stället för att nicka kort eller skaka hand som vi gjorde. Huvudstaden Helsingfors är i dag en annorlunda plats än den slutna stad jag växte upp i, mer tillåtande, mer internationell. Och den tilltagande öppenheten märks också i de yngre författargenerationernas böcker. En av de gamla huvudfårorna i finsk prosa var en saklig och grundlig, ofta rural realism som utgjorde en rätt kongenial spegel av det sävliga och tungrodda samhälle den beskrev. De yngre generationerna är annorlunda. Deras böcker kan utspela sig var som helst i världen, och om de vill skriver de fantasy och thrillers, eller scifi eller gurlesk, för dem är litteraturen fri.

I tider av ekonomisk kris – som nu – klagar vi finländare ibland över att vi alltid blir för beroende av ett enda ekonomiskt kort. För länge sedan levde vi på vårt »gröna guld«, skogen och trävaruindustrin. I nyare tid bidrog ett enda företag – Nokia – starkt till att lyfta oss ur det tidiga 1990-talets ekonomiska panik. Men Nokias korta världsherravälde är i dag ett minne blott, och nu undrar vi förstås varifrån räddningen ska komma den här gången – »Angry Birds« och »Clash of Clans« räcker tyvärr inte för att rädda ett vacklande välfärdssamhälle. Samtidigt bör man minnas att Finland visat både mod och påhittighet under tidigare krissituationer. Det fattiga land som slet sig loss från Ryssland i december 1917 har flera gånger visat sig vara den berömda humlan som flyger trots att aerodynamikens lagar säger annat.

Men små länder är alltid djupt beroende av sin omvärld. Vi lever i ett Europa och i en värld som under de senaste åren, och framför allt under 2014, skakats av nya och överraskande kriser. Många av kriserna har också något skrämmande gammalt över sig. Om vi någonsin begick misstaget att tro att demokratin hade segrat för gott och att allt skulle bli enkelt nu, så har vi tagits ur den villfarelsen för länge sedan. Det känns mer som om vi människor höll på att ge efter för våra gamla dödssynder, vår tid dignar av fördomsfullhet, misstro, hat och pyrande våld. I min senaste roman låter jag den manliga huvudpersonen, advokaten Claes Thune, ligga i en klippskreva på en ö i havsbandet– en klassisk finsk semesterbild – en varm julidag år 1938. Han läser en nyutkommen bok, men det stekande solskenet gör honom dåsig och han somnar ifrån boken. Den heter »Quo vadis, Europa?«.