Tv-succé som Tv-succé

Producenten har fått nog. En snorunge till tv-chef har precis tvingat honom att klippa bort sketchen »Crazy Christians« ur kvällens liveshow, för att undvika att förolämpa kristna tittare. Mitt under direktsändningen kliver han ut på scenen och håller ett rasande brandtal om hur tv-industrin lobotomerar medborgarna och att kanalen förstört ett en gång i tiden vasst satirprogram. Publiken, som tror att avbrottet hör till sändningen, jublar till en början. Så ebbar skrattet långsamt ut i salongen. »Det har alltid funnits en konflikt mellan konst och kommersialism, men i dag åker konsten på storstryk«, konstaterar producenten sorgset. Det blir tyst.

Det är upptakten till Aaron Sorkins nya dramaserie »Studio 60 on the Sunset Strip«. Serien, som just nu är inne på sin första säsong på NBC, utspelas bakom kulisserna på ett direktsänt sketchprogram med tydliga drag av verklighetens »Saturday Night Live« – en institution i amerikansk tv-underhållning sedan 70-talet. Men det påhittade »Studio 60« ligger i Los Angeles, medan »SNL« görs i New York. Amanda Peet spelar en nytillträdd tv-chef som efter katastrofen återupprättar showens anseende genom att anställa två kontroversiella superbegåvningar: manusförfattaren Matt Albie (Matthew Perry) och regissören Danny Tripp (Bradley Whitford, Josh i »Vita huset«).

Med »Vita Huset« (och innan dess »Sports Night«, som dock inte var någon tittarsuccé) blev Aaron Sorkin en av Hollywoods mest respekterade manusförfattare och tv-producenter.

Den tunga maktpositionen ger honom självförtroende nog att inleda sin nya serie med en hård smocka mot tv-mediet. Alla som tittar vet att Sorkins tv-dramatik står skyhögt över den sortens kritik. Är man Aaron Sorkin kan man också lägga in en självironisk passning och låta den fiktiva seriens regissör åka fast för kokaininnehav. Det var avslöjandet om hans egna drogvanor och hans efterföljande avhopp som blev början till slutet för »Vita huset«.

Med »Studio 60« är dock Sorkin tillbaka i god form, om än lite mer trubbigt känslosam än sist. Och visst känns han igen med sin omisskännligt rappa dialog, sina långa kameraåkningar och omtalade »walkie-talkies« (gå-och-prata-tagningar). Med skillnaden att de täta replikskiftena numera kretsar kring tittarsiffror, publikundersökningar och komikens essens. Men också tv-komedin blir ibland politiskt brännbar, som i ett avsnitt när en fokusgrupp visar att republikanska tittare tycker att showen är opatriotisk och ledningen för en stund överväger att gömma undan några Bushsketcher på sämsta sändningstid.

Precis som »Saturday Night Live« har den fiktiva showen artistframträdanden och hollywoodstjärnor som gästprogramledare.

Inslagen som produceras i »Studio 60« är också hämtade från originalet: frågesportsparodier (som SNL:s »Celebrity Jeopardy«), veckans nyheter (som SNL:s »Weekend Update«) och kändisimitationer.

Riktigt lika roliga som originalets sketcher är dock inte Aaron Sorkins hemmasnickrade varianter. Somliga tycker att han borde sluta skriva allt själv och anlita en riktig komediförfattare som kan vässa skämten. Till Sorkins försvar kan man invända att också verklighetens »Saturday Night Live« är hiskeligt ojämnt och att programmets lyckade stunder oftare beror på skådespelarens timing än manusförfattarnas briljans.

Men framför allt är »Studio 60« ett tv-måste eftersom Aaron Sorkin här än en gång skapar det som är hans specialitet: ett slags drömarbetsplats där allt flyter så följsamt och de beslut som fattas är så intelligenta att man ryser av välbehag och hett önskar att man själv fick vara en del av denna varma, sympatiska och stenhårt proffsiga elit.

Det är en plats där alla säger rakt ut vad de tänker och konflikter vädras öppet, men utan att någonsin lägga sordin på trivsamheten. När programmets förra huvudförfattare frågar Matthew Perrys rollfigur om denne vill att han ska säga upp sig, blir svaret ett irriterat: »Ja, SNÄLLA!«. Men efter uppgörelsen är stämningen dem emellan inte det minsta obehaglig. I Aaron Sorkins värld har ingen tid att bli sårad av en uppsträckning av chefen.

Parallellt med sin professionalism är alla huvudpersonerna ganska showbiz-neurotiska, men de har inte bara sjukdomsinsikt utan också alltid en elegant självironisk beteendeanalys på tungan.
Om Aaron Sorkin fortsätter att hämta intrigstoff från »Saturday Night Live«-anekdoter är chansen dock stor att karaktärernas fasader kommer att rämna och resten av »Studio 60«-säsongen bli en enda lång studie i avancerad vuxenmobbning. Verkligheten är alltid värst.