Twerk, droger och full kontroll

Hon slänger upp det ena benet över det andra och ber någon »stänga av skiten som låter« i bakgrunden. Det som låter är hennes egen superhit »We Can’t Stop«, känd från fjolårets MTV-gala då Miley Cyrus under ett uppträdande med Robin Thicke plötsligt kastade kläderna och framförde en fullständigt urspårad hyper­sexuell dans. Den unga popstjärnan smiskade sig själv med överdimensionerade skumplastfingrar och rörde bakdelen på ett sätt som på bara några dagar blev känt för världen som twerk. Den ogenerat skakande rumpan satte alla möjliga slags rekord den kvällen. Bland annat ska det omdebatterade framträdandet, enligt Forbes, direkt ha gett henne över 213 000 nya följare på twitter, 226 000 likes på facebook och 90 000 nedladdningar av själva låten. Det är den mest omtweetade händelsen i historien.

Nu sitter hon på ett glittrande podium i mitten på O2 Arena i London och väntar in Europapremiären av turnén »Bangerz«.

Benen är inplastade i röda lackbrallor på klassiskt rockstjärnemanér. Hon skrattar högt och rått och slänger ur sig fler »fuck« än vad som går att räkna. Stjärnans inhyrda presskvinna motar ils­ket bort kritiska frågor men Miley kör över henne direkt och skrattar frågorna rakt i ansiktet.

– Låt dem fråga, det är bara kul, säger hon och levererar sarkasm efter sarkasm med oförstörbart självförtroende.

Några timmar senare är arenan förvandlad till ett barnkalas på LSD. Miley gör entré på en rutschkana i form av en tunga (ännu en av hennes gimmicks) och håller brandtal om drogliberalism strax efter att hon uppmanat den unga publiken att hångla så snuskigt de bara kan med personen som står bredvid.

Nej, man behöver inte vara amerikansk kristen höger för att tro att 21-åringen är en tveksam förebild för tonåringar. Hon är känd för sitt gränslösa sätt. Till och med Mileys egen far, Billy Ray Cyrus, har dragit paralleller mellan dotterns utåt­agerande livsstil och Kurt Cobains tragiska öde. »Jag vet inte om hon går samma slut till mötes. Jag är ju hennes pappa så jag är kanske lite känslig, men nu är nog en bra tid att försäkra sig om att hon verkligen mår bra«, sa han i en intervju med GQ Magazine efter dotterns 18-årsdag 2011.

Men det som döljer sig under vad som vid en första anblick verkar vara ett skenande tåg är snarare ett paradigmskifte i popvärlden. Miley Cyrus är en helt ny typ av stjärna, som står för en stundtals svårgreppbar neofeminism och sköter sitt pr-maskineri på egen hand. En väntad men ändå chockartad motreaktion på en föräldrageneration där allt tillåts vara mainstream.

Destiny Hope Cyrus växte upp på en enslig bondgård i Nashville med sin mamma Tish och pappa Billy Ray. Under tonåren tog hon sitt nuvarande förnamn som kommer från smeknamnet Smiley. När hon var 14 år fick hon huvudrollen i den Disney-producerade sitcommusikalen »Hannah Montana«. Det är här den något förvillande historien om artisten Miley Cyrus tar sin början. Grunden lades till det som skulle göra henne till en så inflytelserik person i den samtida populärkulturen att hon revolutionerat den.

I serien spelade hon Miley Stewart, en high school-tjej som lever dubbelliv som popstjärnan Hannah Montana på kvällarna. Pappa Ray, som både hade en musik- och skådespelarkarriär, fick rollen som Miley Stewarts far och manager. I den fjärde och sista säsongen sliter Miley Stewart dramatiskt och oväntat av sig sin peruk i en direktsändning hos Jay Leno och avslöjar att det är hon som döljer sig bakom aliaset Hannah Montana. Sen går seriens Miley tillbaka till skolan och börjar ett normalt tonårsliv.

»Hannah Montana« må vara nedlagd ­sedan tre år tillbaka. »Hon är mördad«, som Miley själv mer drastiskt uttrycker det. Men följetongen Miley Cyrus fortsätter. Efter tv-karriären blev hon fri att ge ut sina egna skivor. Och i takt med att hon själv lämnade barndomen bakom sig hamnade också musiken längre ifrån Disneyvärlden. Sen blev det så här.

Under konserten i London går munnen i ett. Hon pratar fort och ivrigt. Mycket av det hon säger uppfattas som oövertänkt och extremt transparent för att komma från en popstjärna av hennes dignitet. Men de 18 miljoner personer som följer Miley på twitter är vana. Miley Cyrus är en levande coming of age-film som utspelar sig i realtid. Glöm ouppnåeliga ideal, manusstyrda presskonferenser utan egentligt innehåll och strikta fotograferingsregler. Släng det i papperskorgen och klicka på töm. »It’s my mouth I can say what I want to«, sjunger Miley i twerklåten »We Can´t Stop«. Hon vägrar hålla sig till ett manus någon med akademiska marknadsföringspoäng skrivit. Det är revolution i den välpolerade artistvärlden. »Jag hör vad du säger och jag kommer göra tvärtom. För du är en gammal man, och jag är ung och jag är en tjej och jag vet att jag har rätt.« Så förklarade Miley själv samarbetet med sina manliga managers i en intervju med Tavi Gevinson i amerikanska Elle.

I dag är det dumt att ens prata om mainstreamartister och indie. För även om Miley Cyrus turnerar med en liveshow som i princip kostar lika mycket som den drar in, så byggs hennes fanbase under­ifrån. Hennes makt är enväldig eftersom det inte finns några mellanhänder som putsar eller styr det hon säger och gör.

En kall vinterkväll 2014 sitter ett hundratal mini-Mileys inne i en liten biosalong på en rockklubb i Stockholm, tysta. Blyga för varandra. Som om de koncentrerat allt mod till sin utstyrsel. Alla är fantasifullt utklädda till sin idol. Det är landets första evenemang för Mileys fans, ordnat inför hennes första Sverigespelning. Klädkod är »Bangerz«, Mileys senaste skiva. Det betyder minimal magtröja, någon form av kortklippt frisyr och gärna ett gosedjur, en skumplasthand eller en miniryggsäck. Efter filmvisningen ställer sig de unga tjejerna – och killarna – i en prydlig kö för att bli fotograferade framför en bild av sångerskan. Sextonåriga Evelina har håret uppsatt i två knutar mitt på huvudet och räcker ut tungan på ett sätt som får en äldre generation att tänka på Gene Simmons. Hon och kompisarna ­Ellen och Johannes har följt Miley genom tv-serien, solokarriären och hela vägen fram till dagens barnförbjudna version.

– Vi träffades genom att vi fick veta att vi följde »Hannah Montana«. Nu uppskattar jag Miley för att hon vågar vara sig själv, det är inte bara någonting hon säger.

För de unga fansen är hennes transformation från fräck helylletjej till hysterisk sextoka inte lika svårgreppbar som för vuxenvärlden. De har ju själva gjort samma resa, fast i en nedtonad och mer oglamourös version. Mileys ruffa, nästan fula, brutalkåta utspel kan ses som en spegling av 2000-talets ungdomars inställning till sex. Tillgången till och acceptansen för sexualiserad kultur har påverkat dem. De senaste åren har undersökningar om ungas sexvanor larmat om hur inställningen till sex skenat iväg, och det finns många orsaker till detta. Popkulturen är en.
Den curlande föräldragenerationen har glatt accepterat Madonnas stylade porr och Britneys behagande sexighet som popstjärnenorm. Motreaktionen hos deras barn blir antingen konservativt kysk – eller en våg av fri och nästan respektlös inställning till sex. Men Mileys hysteriska juckande och avdramatiserade inställning till sin egen kropp är inte förtappad, utan kan ses som ett sätt att ta kontroll över sitt kön och sin identitet.

Det finns likheter mellan 1970-talets arenaartister och Mileys mässande om fri sex, drogliberalism (»lite gräs har aldrig dödat någon«) och symbios med publiken. Trots uppväxten i Nashville, med en countrysångare till pappa och en gudmor vid namn Dolly Parton, så har hon aldrig känt sig välkommen eller hemma i den musikgenren. Eller i någon annan musikalisk gruppering. Nu umgås hon mest med en popstjärna som också verkar vara från en annan planet, Wayne Coyne. Egentligen helt logiskt, då Flaming Lips-sångaren bland annat gjort en coverskiva av 1970-tals­proggbandet Pink Floyds »The Dark Side of the Moon«.

En annan artist som verkar i en liknande värld är Lady Gaga. I sammanhanget framstår hon dock som den sansade storasystern. Gaga banade vägen för den alternativa popstjärnan med miljonpublik, och precis som Miley vänder hon sig till dem som upplever ett utanförskap. Smakfullhet är ett ord som aldrig funnits i deras vokabulär. Men till skillnad från Miley lever Gaga kvar i den traditionella popstjärnans upphöjdhet och mystik. Miley Cyrus befriande öppenhet innebär också en risk, eller kanske två. Att transparensen blir till en maskering, och att hon blir en självförbrännande nidbild av sig själv. Det möjliga hotet mot popstjärnan är knappast de droger och den gränslösa syn på sex hon förespråkar, utan att hennes spontanitet utvecklas till en slentrianmässig pose. Att allt hon står för blir en del av den kväsande musikindustrin.

På O2 Arena i London har Miley för länge sedan bytt de rockiga lackbrallorna mot mer baddräktsliknande klädslar. Konserten går mot sitt slut och Miley rider runt på en enorm, svävande varmkorv.

Efter två timmar i hennes sällskap känns det som flingor och fil.

Miley Cyrus uppträder på Ericsson Globe Arena i Stockholm den 30 maj.

Uppmärksammad på slägga

Miley Cyrus är född 1992 och slog 2006  igenom i tv-serien »Hannah Montana« på Disney Channel. Två år senare gav Cyrus ut sitt första soloalbum »Breakout«.  Hon har släppt fyra album i eget namn. Det senaste heter »Bangerz« och innehåller bland annat singeln »Wrecking Ball«. I låtens omdiskuterade video, regisserad av Terry Richardson, gungar Miley Cyrus naken på en betongslägga.