Tyck som vi – så får du kanske nobelpris

När Svenska Akademien i början av förra seklet fick uppdraget att årligen dela ut ett nobelpris i litteratur famlade man efter kriterier. Inte bara estetiska. Minst lika tungt vägde moraliska omdömen om de nominerade författarna.   

– Man kan märka tidigt att Carl David af Wirsén, som var ständig sekreterare, hade mycket bestämda uppfattningar om vad som var rätt och fel. Han var en stor moralist.  

– Man kan till exempel se det i Wirséns kommentarer om Björnstjerne Björnson, som han ogillade. Dels på moraliska grunder, men också för att han var så drivande i unionsupplösningen.   

Den som säger detta är Paulus Tiozzo. Han har just lagt fram en doktorsavhandling i ämnet tyska. En historisk studie med titeln Der Nobelpreis und die deutschsprachige Literatur. Eine Studie über die Vergabekriterien des Literaturnobelpreises 1901-1971.   

Tiozzo har kommit fram till att nästan allt har hängt på vad en ledamot vid en viss tidpunkt har haft för åsikter om i synnerhet två saker: kandidatens förmåga som författare – och författarens politiska ståndpunkter.    

Insikt om vad akademiens ständige sekreterare tyckte om Björnson fick Tiozzo efter ha fått syn på en kommentar som Wirsén fällt om den norske nationalskalden.  

– Wirsén var emot att man försökte sära på två folk som var så nära besläktade.  Akademiens ordförande var en stark anhängare av skandinavismen. Fredrik Böök och Georg Brandes, bägge motståndare till Wirsén, tyckte samma sak. Brandes uttryckte sin förvåning över unionsupplösningsanhängarnas ståndpunkt med frågan: Vad är skillnaden på norrmän och svenskar: den ena hette Petersen och den andra Petterson?   

Wirsén var emot författare som han betraktade som radikala, republikaner och ateister, berättar Paulus Tiozzo. Wirsén såg dem som samhällsfarliga, speciellt om de ifrågasatte religionen och i synnerhet den svenska protestantiska statskyrkan.   

– Avskyn gällde särskilt Strindberg. Han var ju nominerad. Folket samlade ihop pengar, men ett nobelpris var omöjligt med Wirsén. Han var väldigt sträng.   

Tiozzo gör en kort paus.  

– Men man får erkänna att han också var väldigt rättvis. Han tog sig tid att läsa de författare som han sågade sen. Han viftade inte bort dem. Han gick verkligen in på djupet. Det erkände till och med Henrik Schück. De var ju fiender. 

Tiozzo, en 29-årig historiker och litteraturhistoriker bosatt i Göteborg, målar i sin avhandling upp en fascinerande bild av en kulturelit där alla är fiender.   

– Wirsén hade hindrat Schück från att komma in i akademien. Han var ju rädd för honom, men erkände ändå att han var väldigt kunnig. När Schück skrev akademiens historia skrev han att Wirsén ändå var en intelligent och begåvad man, inte så dum som man trodde. Han misstänkte att Wirsén förmodligen var störd, psykiskt sjuk.  

"Ge oss en ny Wirsén så vi har någon att bråka med" utropade dåvarande akademiledamoten Lars Forssell, utled på vad han uppfattade som pjunk i kulturlivet under 1980- och 90-talet. Den som inte, som Paulus Tiozzo, har tillgång till brev och essäer, får i de digitala tidningsarkiven en uppfattning om den högstämda aura som omgärdade denne Wirsén och hans epok. En del skildringar är gripande. Som den som berättas den 11 december 1910 i Dagens Nyheter. Enligt artikelförfattaren, som rapporterar in cognito, är Stockholm sig lik i nobeltider. Regnig. Mörk. Arktisk.   

En älskvärd fransk pristagarfru jämför huvudstaden med en grå pärla men denna dag var "pärlan svart som bleck". Och stadens borgare har inte "överansträngt sig" för att göra den gladare. De flesta flaggstänger är tomma. Regnet utanför Kungliga musikaliska akademien strömmar friskt.   

Fyra pennteckningar illustrerar den långa artikeln som är förstasidans huvudnummer. En av teckningarna föreställer kungafamiljen. En annan pristagarna. Men den av akademiens ständige sekreterare, doktor Carl David af Wirsén är störst. Den ständige sekreteraren är avbildad med hög panna och det vita håret bakåtstruket långt ner i nacken. En frimodig lock vilar självbelåtet på skjortkragen innanför fracken. Men det är Wirséns ögon som fångar betraktaren. De är sorgsna. Är det den mörka årstidens dysterhet som påminner honom om hur avlägsen En vänlig grönskas rika dräkt är? Wirsén hade 30 år tidigare skrivit de vackra versraderna till den älskade psalmen.   

Eller är det rösten från pulpeten, universitetskanslern greve Wachtmeisters ord, som bekymrar ständige sekreteraren. Greven påminner om tidens många hot. Greven målar upp en samtid präglad av "en orolig jäsning på snart sagt alla områden, vare sig man tänker på den jord vi vistas på eller på oss människor".   

Inför nobeltagare och kungligheter talar greven om hot från makter i öster. Om omvälvningar av statsskick och de skarpa striderna i varje land mellan olika samhällslager. Han säger att trösten står att finna i att vetenskapen står stark. Så rik på uppfinningar och på att utnyttja tidigare uppfinningar är den att det allmänna välståndet ökar. Därför, påpekar greven, har Nobel fått rätt i sin tanke: Frukterna av det intellektuella arbetet ska bli de mångas tillhörighet.   

Det är radikalt.  

Så är det dags för Wirsén. Han talar om litteraturpristagaren. I bland med alldeles för tyst stämma, enligt tidningsskribenten. I bland stammande.  Men som vanligt är det intressant att lyssna på honom. Tysken Paul Heyse, berättar Wirsén, har fått priset för att han har utvecklat stränga kompositionslagar för novellen. "Utan att dessa inskränkte på berättelsens fria behag". Heyse har utvecklat en bestämd novellteori. Wirsén säger att: "av en novell med konstnärligt värde har man rätt att fordra att den visar oss ett betydelsefullt människoöde". Han säger att ny sida av människoarten måste novellen uppenbara. Heyse har skapat "den psykologiska novellen".  

Vid den tiden hade Wirsén börjat förlora sin närmast enväldiga ställning inom akademien, berättar Paulus Tiozzo, som har förståelse för Wirséns syn på hur man bedömer litteratur.  

– Egentligen går det ju inte i litteraturkritik eller estetisk kritik att skilja det personliga eller intuitionen från hur man baserar sin världsåskådning.   

Paulus Tiozzo tar i sin avhandling upp turerna som föregick Selma Lagerlöfs nobelpris 1909. Det som föregicks av djupa konflikter och infernaliskt riggade intriger. Den värmländska nationalskalden var föreslagen redan 1908, men Wirsén stoppade det, han gillade inte Lagerlöf och krattade i stället manegen för en tysk filosof – Rudolf Eucken, som hade nominerats av filosofen Vitalis Norström. Eucken kunde också skryta med att dessförinnan ha besegrat Friedrich Nietszche om en professorstjänst i Basel.   

Paulus Tiozzo:  

– Norström ansåg att man borde också beakta filosofin i litteraturpriset. I början var det nämligen inte helt självklart att man enbart skulle beakta skönlitteratur. Även många historiker och teologer var nominerade. De blev behandlade och bedömda men ganska snabbt etablerade man en praxis om att man inte ska beakta filosofer och historiker. Det ska bara var skönlitterära författare.   

Eucken hade år 1908 varit nominerad några gånger men alltid ratats.   

– Wirsén tyckte inte att han skrev bra. Av filosofer, ansåg han, måste man kräva en bra stil. Han nämnde Arthur Schopenhauer som ett föredöme. Även Kant och Platon hade en bra stil, oavsett vad man tyckte om deras tankesystem, men det hade inte Eucken,   

För att hindra att Lagerlöf fick priset lanserades likväl Eucken av Wirsén, trots reservationerna.  Han var den främste motkandidaten till den folkkära värmländskan. Wirsén hade försökt med den engelske poeten och pjäsförfattaren Algernon Swinburne, som heller inte var omtyckt inom akademien.   

– Wirsén tyckte att han var för sensuell och konstig, för ateistisk. Men han lanserade honom ändå som en motvikt till Lagerlöf. Också Harald Hjärne var emot att man det året skulle ge priset till Lagerlöf, för att det kunde tolkas som att man gav henne priset för Nils Holgerson – som man inte gillade.  

Året därpå började samma inte helt eniga akademi som hade avvisat Lagerlöf 1908 att bli trött på Wirsén, vars policy att han själv som i princip enväldig skulle avgöra allting och de andra foga sig efter hans tycke, förlorade sitt stöd. Nobelpriset till Lagerlöf 1909 betraktar Paulus Tiozzo som en palatskupp.   

Kanske är det därför Wirsén ser sorgsen ut 1910. Kanske känner han sig bara allmänt svag. Drygt ett år senare är han nämligen död.  Verner von Heidenstam håller ett tal till honom i samband med att han efterträder Wirsén på stol nummer åtta. Men karolinernas skald, skriver Dagens Nyheter "hade som minnestalare inte lyckats tränga in till tänkaren Wirsén"  och rör sig "vid försöken att återge hans åsikter uppenbarligen på ett oförstått område."   

Arvet från Wirsén levde dock vidare. Svenska Akademien fortsatte att lägga stor vikt vid en författares moraliska och politiska ståndpunkter.   

– Det fanns vissa saker de ville få bort från i litteraturen. Vissa kandidater som de tyckte var farliga för samhället ville de bromsa. Ledamöterna i akademien var  inga antidemokrater i strikt mening. Sverige var ju ingen demokrati då. De var auktoritära och kritiska mot den demokratiska utvecklingen. Wirsén var till exempel emot att man avskaffade ståndsriksdagen. Men så var han också född 1840.   

Paulus Tiozzo påminner om att ämbetsmannen och historieprofessorn Hjalmar Hammarskiöld hade en politisk karriär – bland annat som statsminister under första världskriget – innan han blev med i akademien och att författaren och civilingenjören Per Hallström, Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1930-talet, och litteraturhistorikern och kritikern Fredrik Böök, ledamot mellan 1922 och 1960 knappast var några förkämpar för demokratin, men accepterade den med kritik. De var inte emot diktatur eller auktoritära regimer. Den något politiskt progressivare litteraturhistorikern Henrik Schück tyckte att Nobels världsåskådning påminde om fascismen. Nobel hade nämligen skrivit ett romanfragment i vilket han målade ut sin idealstat: en diktatorisk presidentrepublik där landet styrs av provinsguvernörer som ska styra regioner och välja en president, inte helt olikt de system som efter första världskriget växte fram i Tyskland och Italien.   

– Nobel beskriver sig som socialdemokrat. Han såg sig som kosmopolit men var också patriotiskt och nationalistiskt sinnad. Nobel var inte emot kvinnlig rösträtt men han var ganska elitistisk, endast bildade män och kvinnor skulle få rösta.   

Henrik Schück var också moralistisk, och lite mer öppen gentemot en författare som Maxim Gorkij, som var kontroversiell på grund av sina kopplingar till bolsjevikerna.   

När det gällde akademiledamöternas syn på Tyskland, ämnet för Tiozzos avhandling, spelade utvecklingen i Ryssland förstås in.  

– Generellt tyckte man att Tyskland var intressant i början av 1900-talet. Det landet blir så otroligt snabbt en mäktig stormakt, med förträfflig förvaltning. I samhällsbygget såg somliga också en förebild för svensk arbetarrörelse, noggrannhet, ordentlighet och omsorgsfullhet.   

Paulus Tiozzo har alltid varit intresserad av historia berättar han. Synen på Tyskland inom akademien är fylld av motsägelser och nyanser.   

– När man ägnar sig åt nobelpriset måste man ägna sig åt Svenska Akademien. Och när man ägnar sig åt akademin måste man ägna sig åt ledamöterna. Och då komma in på de författare som de präglades mer eller mindre av. Man kan inte gå in på allt. Då blir man ju aldrig färdig, men om man läser in sig får man ett hum om vad det tyckte och tänkte. Framför allt genom att läsa vad de själva skriver, deras brev, deras artiklar och essäer.  

– Det som slog mig som jag inte förstod i början var att trots att man på den här tiden beundrade Tyskland var man på många sätt ganska kritisk, Böök, Schück och Wirsén hade alla rätt stereotypa uppfattningar om sådant som den tyska nationalkaraktären.  

Vad var det för uppfattningar?  

– Man tyckte inte att tyskar var lika handlingskraftiga som engelsmän och fransmän, man tyckte att de var för sentimentala och ägnade sig för mycket åt att systematisera, grubbla och stoppa in allt i fack snarare än att se saker och ting som de är, common sense. Det tycker jag inte att man riktigt erkänner i Sverige när man annars tar upp den här tiden.  

Även ledamöter som Fredrik Böök, som gällde som tyskvän i Sverige, var kritisk. Men man såg både efter och före 1918 Tyskland som ett skydd mot Ryssland  

Under första världskriget brevväxlade Böök med Tomas Mann. Böök skrev tidigt recensioner av Manns verk.  Akademien ville ge tysken priset för Buddenbrooks, för den realistiska stilen i skildringen av köpmanssläktens förfall.   

– Man imponerades av hur Mann visade medlidande med alla i sin berättelse. Han var inte hånfull eller sarkastisk mot personerna i sin roman. Det var ett viktigt estetiskt och moraliskt kriterium för ett nobelpris, kärlek till den man skriver om.

***

Läs även: Inget Nobelpris till tyskarna

Läs även: Vem vågar gäspa åt Nobelpriset i litteratur?