Tyckokratins tyranni

Den har blivit något av en feministisk vandringssägen, bara det att den är sann.

Anekdoten om hur författaren Rebecca Solnit och hennes väninna, båda runt de 40, gick på fest i trakterna kring Aspen. Ett lyxigt alphus i Ralph Lauren-stil. Ljummen sommarnatt, allt det där. Men väninnorna var ändå inte imponerade; folk var trista – gamla och fisförnäma.

De var precis på väg att gå när värden kom fram till dem. Han hade hört att -Solnit skrev böcker och ville förhöra sig om detta. Vad handlade de om?

Hon nämnde sin senaste bok om Eadweard Muybridge, och blev snabbt avbruten.

Hade hon hört talas om den väldigt viktiga boken om Muybridge som kom i år?

Minen, självbelåten. Tonen, undervisande. Jo, Solnit kände igen det där alltför väl. Men det hindrade inte henne från att börja tvivla: Hade hon missat att det kommit en bok på samma ämne?

Tredje, fjärde gången som väninnan påpekade att det var Rebecca Solnits bok, gick det in. Han blev mållös. En kort stund bara. Sedan började han hålla låda igen om boken han inte ens läst, men läst om i New York Times Book Review.

Män som snackar om saker de inte har koll på, och kvinnor som låter dem hållas. Igenkänningen var så stor att Solnits essä, som spreds på nätet 2008, gav upphov till termen »mansplaining«, och forumet Academic Men Explain Things to Me, där kvinnor kunde dela med sig av sina erfarenheter av män i universitetsmiljö som såg sig lämpade att förklara saker just för att de var män.

Överlag provoceras jag av resonemang som tvingar läsaren in i ett konstruerat »alla«. Så också när Rebecca Solnit skriver: »Alla kvinnor vet vad jag menar«, om män som tillåts lägga ut texten om saker de inte vet något om, och tvivlet det sår hos kvinnorna. Fast, det betyder ju inte att hon inte har rätt. Vem kan inte känna igen detta?

»Poängen med essän var aldrig att antyda att jag anser mig vara påfallande förtryckt. Poängen var att betrakta dessa samtal som den smala ändan av den kil som skapar utrymme för män och stänger för kvinnor, utrymme att tala, att bli lyssnad på ...« Solnit menar att detta öppnar upp för våld mot kvinnor.

Jag har ofta fått höra att jag inte behöver ha så mycket på fötterna, typiskt kvinnligt det där, höfta i stället, som männen. Frågan är om det bara är kvinnor som råds låna oseriösa manliga drag. Har det inte snarare blivit den gängse samhällsdebattens outtalade ideal? Tyckokratins själva pulsåder. Tyck gärna, med emfas, trots att du inget vet.

I en annan text i den på svenska nyutkomna essäsamlingen prisar Solnit författaren Virginia Woolf. Hennes sätt att bejaka det oförklarliga i tillvaron. Att tro, inte veta. Denna oöverträffbara mästare i »nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk«.

Jag tänker att samtiden borde upphöja Woolf till husgud, inte smygdyrka en gubbe i Aspen med tvärsäkerheten som dygd.

 »Män förklarar saker för mig« i översättning av Helena Hansson ges ut på Daidalos förlag.