Typisk typ

Det blev nog inte riktigt som leksaksjätten Mattel hade tänkt sig när företaget i förra veckan slog upp dörrarna till ett rosa Barbiepalats i Berlin.

I stället för den förväntade flickpubliken som skulle dyka huvudstupa ner i en stipulerad drömtillvaro av klädprovning, cupcakes och catwalkövningar, fick man ett gäng arga feminister på halsen.

Med brinnande Barbiekors i händerna.

Invigningen fick avbrytas.

Ungefär samtidigt blev Disney tvungna att plocka bort en docka föreställande skotska prinsessan Merida i den tecknade fantasyfilmen »Modig« från sin sajt. Originalprinsessan – orädd, med pilbåge och som trotsar alla förlegade konventioner – hade förvandlats till en smalare, sexigare och glamourösare kopia av sitt forna jag.

En protestlista med 200 000 namnunderskrifter fick företaget att agera.

Ska man tolka händelserna som ett samlat folkligt uppror mot populärkulturens sunkiga könsstereotyper? Nja. Det skulle nog vara att sila mygg och svälja kameler.

För värst är nog ändå stereotyperna vi inte längre ser.

»Nästan alla i Hollywood ser likadana ut och agerar likadant«, sa Laurent Cantet till tidningen ETC, apropå valet av okända ansikten till sin bioaktuella film »Foxfire«, baserad på en roman av Joyce Carol Oates.

Och det har han ju rätt i, den franska regissören. I synnerhet vad gäller kvinnliga skådespelare, tycks det finnas lite acceptans för utseendemässiga avvikelser. Kan det till och med vara så att Hollywood missförstått begreppet typecasting?

Med tanke på verklighetens förlagor är det hur som helst inte särskilt förvånande att en skogsklädd bågskytt blir till uppiffad donna. Men tonårstjejerna i »Foxfire« – Maddy, Legs, Goldie, Rita och de andra – skulle aldrig ta sådan gör-om-mig-skit.

Ingen skit överhuvudtaget.

I stället bildar de ett hemligt sällskap för att ge igen för sexuella trakasserier de utsätts för av sina manliga kamrater, släktingar, lärare.

De drar sig inte för att använda våld. Spreja bilar. Hota.

Pakten leds av egensinniga Legs Sadovsky, och utvecklas till en sorts ideologisk motståndsrörelse med udden riktad mot samhället. Det som begränsar deras frihet och handlingsutrymme bara för att de är kvinnor, arbetarklass, fjortisar.

Men när tjejerna så småningom flyttar till ett fallfärdigt men eget hus, och en intensiv jakt på pengar inleds, faller allt samman.

Det går inte att ta miste på att Laurent Cantet, som tidigare prisats för Parisförortsdramat »Mellan väggarna«, har en feministisk agenda. Dels att befria karaktärerna från på förhand givna könsroller, dels att befria publiken från bilder av den perfekta kvinnan.

Och ja, det är förbannat skönt att slippa det alltigenom bildsköna.

Fast ibland är det som om syret inte räckt till, att han inte orkat blåsa liv i kropparna efteråt. Så blir exempelvis den rundlagda Goldie så mycket just det, lekamen.

En typ gör sorti, en annan entré.

»Foxfire« har svensk biopremiär den 24 maj.