Typiskt för vår tid att inte sätta en röd bock vid stavfel

Visste ni att i svensk skola i dag, är det inte självklart att rätta elevers stavfel? En inte helt ovanlig uppfattning är tydligen att rättningen förstör elevernas kreativa skrivlust. Och det gäller inte bara de första skrivförsöken i förskoleklass, även i årskurs 3 och högre upp i åldrarna förekommer det att lärare avsiktligt låter bli att markera stavfel i läxböcker.

Ingen skugga över lärarkåren, flertalet säkert utmärkta personer som vill göra sitt bästa i en utmanande arbetssituation. De styrs sedan tio år tillbaka av en läroplan som bland annat nedvärderat fakta till förmån för drillning i att framställa långa haranger låtsasanalyser. De ska också undervisa i en tid då lärarens auktoritet är undergrävd och elever uppenbarligen anses vara så sköra, att de inte klarar motgången i att få en röd bock i texten där de har stavat fel. 

Självklart är det befogat att gå varsamt fram med unga som har särskilda svårigheter, som dyslexi. Men för elever generellt är det inget mindre än ett svek då en lärare låter felen stå kvar orörda i skrivhäftet. 

»Vi har haft en skola där rättstavning en gång var ett schemalagt ämne« konstaterade den prisbelönta läraren Anne-Marie Körling i SvD i förra veckan. Så är det uppenbarligen inte längre. Även om Körlings nya bok syftar till att tipsa om hur man lär elever att stava rätt, så tycks inställningen vara att det ska göras med silkeshandskar. 

Att helt enkelt markera ett stavfel med rödpenna, som man gjorde förr, är inte lämpligt. I stället föreslår Körling att läraren markerar allt som är rätt, runt omkring. Så att inte eleven blir alltför knäckt. 

Låter tillkrånglat, men är det inte samtidigt typiskt för vår tid? I stället för att lära barn att stå ut med det faktum att de inte är allvetande och fullkomliga från början, utan måste träna sig till färdigheter, så ska läraren låtsas som att felen inte finns. Eller knappt finns. I alla fall inte finns som något negativt. 

Jag vill inte förminska plågan i att få röda markeringar i hela skrivhäftet. En väninna har berättat att det fick henne att tro att hon var dum i huvudet. För att bevisa motsatsen valde hon att som vuxen doktorera. Självklart kan upplevelsen av att man är svag i ett ämne sätta spår i människor. Men det måste finnas andra sätt att stötta än att sluta rätta fel. 

Stavning är till stor del en färdighet man förvärvar genom att minnas hela ordbilden. Det är därför läsning är så effektivt för att förbättra den. Då verkar det dumt att låta barnens läxböcker vara fulla av orättade skrivfel. Även om stavningsreglerna tragglas på lektionerna är det mycket begärt att eleverna själva ska upptäcka sina misstag. 

Numera finns digitala stavningsprogram, så dagens unga kan vara lite latare i detta avseende än tidigare generationer. Men kärnfrågan finns kvar. Ska man ta hänsyn till elevers känslor kring rättning? I så fall finns det ju många andra skolämnen som inte heller bör korrigeras, eftersom det skulle kunna döda elevernas glädje.

Strax före jul förra året framkom att en skola i Göteborg lät bli att rätta elevernas mattetal, just med motiveringen att det skulle förstöra deras lust till matematik. Frånsett att antagandet rimligtvis är felaktigt – elever vill oftast veta vad som är korrekt och inte, eftersom det underlättar inlärningen – så är tendensen symtomatisk för vår tid. 

Känslan sätts framför förnuft, och en sårad känsla tillmäts ett högre värde än ett sårat förnuft.