Ultras – så mycket mer än läktarvåld

Enligt Svenska Akademiens ordbok är ultra en benämning på en person ”som hyser extrema åsikter”. På tidningarnas nyhetssidor brukar det snarare handla om en grupp extremt dedikerade fotbollssupportrar. Inte sällan nämns de i samband med läktarvåld, uppgjorda bråk inför eller efter matcher, olovlig hantering av pyroteknik eller personer som bär maskering på läktarna.

– Ofta porträtteras den här kulturen på ett sätt som många av oss som står på läktaren inte känner igen. Det har nog varit lite av ett mål med filmen: att visa upp något annat, lite mer komplext, så att när man blickar tillbaka om 50 år också ska få en mer fördjupad bild av vad ultraskulturen är, säger Ragnhild Ekner på videochatt.

Hon är dokumentärfilmare och aktuell med sin sprillans nya film Ultras, där hon rest runt i världen och filmat de mest dedikerade anhängarna av olika fotbollslag. Och även om våldet finns med är det en annan bild hon målar upp av denna supporterkultur: vänskap, värme, ideellt arbete (till och med tråkiga föreningsmöten med stadgedryftande och torrt fikabröd) och kärlek. I filmen berättar Ragnhild Ekner att hon fick pengar till sina glasögon av en vän bland IFK Göteborgsupportrarna, när hon var fattig och höll på med filmen.

– Det är de här, säger hon och pekar på sina glasögon och ler stort.

– Det är så det funkar. Har någon exempelvis ett sjukt barn skramlar alla ihop pengar, eller ställer upp på andra sätt. Läktarkulturen är ett skyddsnät, absolut.

Vi möts alltså på videochatt. Ragnhild Ekner är på besök hos sin bror i Västmanland och tar en paus efter det intensiva arbetet med Ultras. Under åtta år har hon följt de mest dedikerade fotbollssupportrarna som med sånger, flaggor, banderoller och pyroteknik stöttar sitt lag från läktarplats. I filmen möter vi fans i Polen, England, Argentina, Indonesien, Marocko, Egypten och Italien.

– Första resan gick till Marocko, men i filmen är det Italien som nämns först. Det kändes logiskt.

Att det är logiskt beror på att ultraskulturen uppstod i Italien någon gång under andra halvan av 1900-talet. Ragnhild Ekner och hennes fotograf har filmat supportrar på läktarplats i Bari i sydöstra Italien.

– Att jag ville inleda med Italien i filmen beror också på att den man jag intervjuade där – och vars röst hörs i filmen är lite äldre än de andra som medverkar. Han har funderat mycket, mognat och bjuder på eftertanke. Det var viktigt att etablera hans röst tidigt, för att sedan låta den återkomma lite då och då under filmen.

De supportergrupper som medverkar i filmen innehåller annars rätt många yngre människor. Eller män. Ultras är ofta en maskulin kultur, även om undantag finns. I scenerna från Indonesien möter vi exempelvis en ultrasgrupp för bara kvinnor.

– Indonesien är så spännande, för deras supporterkultur är väldig ung. Det krossade också mina fördomar om att det inte skulle vara så mycket kvinnor på läktarna i detta muslimska land.

Scenerna från Argentina ser annorlunda ut. Den kvinna som uttalar sig där säger att hon trivs på läktaren, men att hon varken bär ringar eller make-up för hon behöver vara lite tuffare för att stå bland alla män.

– Det var hennes take. Hon håller på ett lag som heter Nueva Chicago som kommer från den stadsdel i Buenos Aires där slaktarna traditionellt hållit till. Publiken består alltså av arbetare på slakterier och i kötthantering och det går ju att tänka sig att det är en rätt tuff värld.

Och det avspeglar sig på läktaren?

– Läktaren är en slags spegel för det omgivande samhället var man än befinner sig.

Det är inte första gången Ragnhild Ekner vänder kameralinsen mot en subkultur. I debutdokumentären Trafikljusen blir blå imorgon porträtterade hon en nära vän som tog livet av sig. Men den filmen handlade till stor del också om deras gemensamma intresse för graffitti.

– Min förra film var väldigt tung att göra och handlade mycket om att gräva i mig själv, i minnen och försöka hantera sorgen efter min vän Jussi. Jag var tidvis deprimerad när jag gjorde den. Sen fann jag livskraft på läktaren när jag gick på fotboll med kompisar i Göteborg och ville skildra energin som finns där, säger Ragnhild Ekner.

Det lyckas hon bra med i Ultras. Hon visar glädjen och gemenskapen. Att Ultras blir som en utökad familj. Hon visar engagemanget som krävs för att skapa ett tifo, en stor målad banderoll som täcker stora delar av ståplatsläktaren och vars syfte är att visas under några minuter just före matchen. Sedan slängs den, trots att den tagit månader att färdigställa.

– Det finns gott om kreativa kicksökande hjärnor i en subkultur. Att kunna genomföra ett tifo kräver sådant engagemang och en sådan oerhörd koncentration.

Och varför är den så viktig?

– För att skapa energi till laget, samlas i själva görandet och för att det är så magiskt när det fungerar som det ska. En massa människor hjälps åt och gör en gemensam sak. När det blir bra svävar man på moln för det är en sådan otrolig vi-känsla och kick.

En marockansk man säger i filmen att det inte finns något större än ”Gud, familjen och laget”. Kärleken till fotbollen är vad som förenar ultrasfansen, men på ett annat ställe i filmen säger en svensk röst att ”fotboll inte är så viktigt egentligen. Men fotboll är skitviktigt”.

– Ja, det är väl lite självrannsakan. Vi tycker ju alla att fotboll är superviktigt. Men om man backar lite och betraktar det på avstånd handlar det om elva killar som springer efter en boll och det är ju egentligen inte livsavgörande. Det är en lek.

Ändå verkar det ju vara det för så många?

– Ja, men det är ju för att vi själva bestämmer att det är det. Vi behöver inte gå på fotboll för att överleva: det sätter ingen mat på bordet eller betalar hyran. Men om man bestämt sig för att det är viktigt blir det stort, för det ger mening att ha en gemensam överenskommelse om att det här betyder allt. Som motvikt till alla måsten vi inte har någon makt över själva.

I en del av de intervjuer som finns med i filmen uttalar sig fansen kritiskt om den klubb de hejar på. Inte sällan ser de sig som en slags opposition mot storföretag eller liknande som äger klubbarna.

– Ultras utmålas ibland som extrema. Vissa falanger kan nog ha en del radikala åsikter, men i stort handlar det om en folkets subkultur – och då är det klart att de kan vara kritiska mot storägare som tar beslut om den klubb folket älskar.

Ragnhild Ekner menar att mediebilden av ultras i allt för stor utsträckning kommit att handla om våld. När jag undrar om det kanske avskräcker ”vanliga” fotbollsfans att gå på matchen med sina barn, skakar hon på huvudet.

– Det är bara att kika på publiksiffrorna från föregående säsong så ser man att det inte stämmer. Hela arenan är ju full av barnfamiljer. De som uttrycker rädsla för att gå på match är oftast de som aldrig varit på match.

Eftersom ultrasupportrar är vana vid att media betraktar dem på ett visst sätt – hur lätt var det för dig att få tillgång till att filma på läktarna?

– Det var lite olika på olika platser. Visst är det lite av en stängd värld, det är ju själva idén med en subkultur. Men när folk förstod att jag har insikt och kunskaper om fenomenet var det enklare. Lättast kanske det var i Indonesien för där är supporterkulturen som sagt väldigt ung och de vill gärna bli sedda och erkända i resten av världen.

På vilken plats var det svårast att få filma?

– Poznan i Polen. Men det löste sig på ett oväntat sätt. Jag och en fotograf reste dit på vinst och förlust. Första dagen när vi kommit såg jag några ultrasklistermärken som jag fotograferade. En man, som klyschigt nog stod och halsade vodka bredvid, frågade om jag visste vad jag plåtade. När jag sagt ja och förklarat att jag ville filma, sa han att han kunde ringa några samtal. Efter det var det bara att köra.

Läs även: Henrik Meinander: ”Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad”

Läs även: Clas Svahn: ”För mig räcker det inte med att tro, jag vill veta!”