Under belägring

Att rädda Akademien är en sak. Att rädda dess självständighet en annan. Sverige är inte mycket för oberoende.

Den märkligaste manifestationen var nog den vid Segerstads fyr på sydöstra Öland. Christian Cederroth, legitimerad Ölandsguide och ornitolog, uppmanade vänner att ta med sig sina exemplar av Svenska Akademiens ordlista och komma dit. Böckerna skulle brännas.

Östra Småland satte rubriken »Cederroth uppmanar till bokbål« och citerade ornitologens inlägg på Facebook:

»SAOL, min All Time Favorite Book, bränns upp och apparna raderas i protest mot bl.a. Sara Danius påtvingade avgång. Nu är det nog! Det var inte precis hon som tvingat till sig sex och gett sig själv pengar, det var inte hon som blundat för det år efter år. Hon tog egna initiativ för att styra upp och tvingades därför bort med gängse härskartekniker av insyltade. ›Nu är Akademien räddad‹ sade Göran Malmqvist. Det kan han ›fetglömma‹. Jag bjuder på smakrik gravöl samt bästa Champagne för att fira en diffus framtidstro på människors lika värde. Tag med din ordlista och kom!«

Associationerna gjorde kanske inte bokbålet till en alldeles klockren aktion, men den upprörde öländske ornitologen var ändå i gott, eller åtminstone stort, sällskap den här veckan.

Drygt 200 författare, flera av dem lästa, skrev under ett upprop där de förklarade att de »fått nog av den sexism, det jäv och maktmissbruk som blottlagts i Svenska Akademien«. Strax därefter undertecknade närmare 230 doktorander, doktorer och professorer – antalet växte fortfarande när detta skrevs – ett upprop där de slog fast att Akademien »saknar legitimitet, och att de kvarvarande ledamöterna inte förmår bedriva verksamheten på ett värdigt och adekvat sätt«.

Det var bara Akademien själv som hade svårt att uttrycka sig. Fräsandet, väsandet och förolämpningarna fortsatte, men pressmeddelandet som hade utlovats till måndag sköts till tisdag. Sedan sköts den upp ytterligare. Istället lät kungen meddela att han ändrar stadgarna.

Frågan som blev hängande i luften var förstås: vad i all världen ska göras, då? Ska Akademien ombildas? Ska alla ledamöter slängas ut? Måste Akademien få nya stadgar? Och vem ska göra det?

En doktor i statsvetenskap menade i Svenska Dagbladet att det kanske var dags för regeringen att kliva in och befria kungen från ansvaret. Dagens Nyheter plockade upp möjligheten i en sammanfattning.

Men, återigen, vad göra?

För fem år sedan, när Sara Danius invaldes på stol nummer 7, ställde Fokus fem frågor till henne. Akademien är viktig, sade Danius, eftersom den vårdar språket och värnar litteraturen och kulturen. Hon lade till:

– Dessutom är Svenska Akademien självständig, den har ingen myndighet eller annan överordnad instans att ta hänsyn till. Den kan vara kontroversiell, om det behövs. Akademien bidrar till att det är högt i tak i den svenska offentligheten.

För tolv år sedan var Peter Englund, på stol nummer 10, inne på samma spår i en artikel med rubriken »Akademiens makt växer« i Dagens Nyheter:

– Poängen är att Svenska Akademien inte tar en krona av skattemedlen, den är helt självförsörjande och helt självständig och gör som den vill. Det är en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar.

Även om Akademien har visat sig mer anarkistisk än Englund anade, är det som han och Danius rörde vid antagligen själva kärnproblemet när Svenska Akademiens förtroende ska återskapas. Sverige har ett besvärligt förhållande till oberoende och maktdelning. Det går tillbaka till en annan kung än Gustav III: riksbyggaren och centralisten Gustav Vasa. I modern tid speglas enhetstanken i välfärdsstatens uppbyggnad och i våra nuvarande grundlagar, med enkammarriksdag, proportionella val och maktlös monark. Att storföretagen föredragits framför de små har samma grund: de är lättare att styra i samhällsbygget. Det svenska civila samhället har visserligen varit starkt, men sedan länge politiskt och ekonomiskt beroende av partierna och staten.

I många frågor har misstänksamheten mot självständighet varit tydlig. Det långvariga förbudet mot privat etermedia är ett exempel. Idén om självständiga universitet, utanför myndighetssfären, har haft påtagligt svårt att ta konkret form, trots ansatser som autonomiutredningen 2007. Den svenska friskolereformen kan ses som ett avsteg, men toleransen är samtidigt låg mot avvikelser inom skolan. Förslagen om förbud mot religiösa friskolor har flera bottnar, men en är misstron mot det fristående.

Andra sidan av myntet är den spridda idén att pluralism kräver beroende av staten på ett eller annat sätt. Det gäller till exempel presstödet, eller finansieringen av »fria teatergrupper«. Yttrandefrihetsvurmaren Nils Funcke är en av få som påtalar riskerna med detta statsberoende oberoende, men det fäster sällan.

Även i floran av akademier, som alla har starka skydd för den egna integriteten, har Svenska Akademien framstått som särskilt mån om sin egenart. Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Göran K Hansson bloggade i veckan om vikten av att akademier »åtnjuter förtroende« i samhället i stort och verkar i »samklang« med närstående delar av samhället. Men det är en balansakt. Hanssons första ord i redogörelsen för Vetenskapsakademiens arbete är »fullständigt oberoende«.

– Det är intressant att Akademien väldigt tydligt provocerar två grupper, sade Peter Englund i den där DN-artikeln för tolv år sedan:

– Den ena är marknadskramarna. Enbart tanken på en institution som ignorerar marknaden och utan hänsyn till trender eller försäljningssiffror ger även okända författare en massa pengar i pris är kolossalt provocerande för dem […] Den andra gruppen är statskramarna. För dem är det kolossalt provocerande att det finns en kulturinstitution som har inflytande, som just är självständig och där staten inte kan gripa in.

Till det skulle man kunna lägga att Akademien nu, av oskicklighet, öppnat en tredje front: den rasande opinionen i mass­amhället. Bokbål på Öland går kanske att bortse från, men när uppropen samlar hundratals, när kampanjerna rullar i de sociala medierna, när det talas om demonstrationer och de egna närstående skriver att Akademien »saknar legitimitet«, hur ska man då försvara självständigheten?

Kraven på politiskt ingripande kanske hörsammas. Då kommer Akademiens framtid att avgöras av politiker som under de senaste åren anklagats för att beskära muséer och kulturmyndigheters självständighet med ideologiska pekpinnar. Kanske kommer det inte att behövas, om Akademien i ny skepnad blir så nervös att den själv börjar lyssna inkännande till opinionen. Eller så står faktiskt hoppet till att rädda kvar ett uns nyttig anarki i Svenska Akademien trots allt och paradoxalt nog till kungen.