Underbarn och älskad av alla
Bild: Odd Andersen/TT
Malala Yousafzai väntar tills kvällsljuden från den övriga familjen har tystnat. När de äntligen somnat smyger hon upp och kontrollerar dörrarna, fönstren, porten ut mot gatan. Först när hon förvissat sig om att allt är låst går hon tillbaka till rummet och ber till Allah. Sömnen dröjer: i takt med att dödshoten mot henne ökat har även mardrömmarna blivit fler. Malala är femton år och livrädd för att bli mördad – eller, kanske ännu värre för en utseende-medveten tonåring, att få syra kastad i ansiktet. Några veckor senare ska hon mycket riktigt komma att skjutas i huvudet av en ung taliban.
»Ska man bli en ikon skadar det inte att dö ung«, skrev John Updike apropå en annan skjutning – den av Andy Warhol.
Men vad händer med den ikon som får leva?
Malala längtar hem till Swatdalen från Birmingham, dit hon flyttar tillsammans med sin familj. Hon är fortfarande villebråd i Pakistan – förutom talibanerna är det en del därhemma som tror att allt är -avancerat fejk: Var inte allt bara ett sätt att bli känd, att bli rik, att få komma utomlands? Men Malalas första förvånade fråga när hon möter det engelska landskapet blir: Var är bergen? Att börja om i en ny skola är motigt. Vem är den kaxiga i klassen? Den blyga? Vem är plugghäst och vem är sportfåne?
Malala, van vid att vara bäst i klassen, inser snabbt att konkurrensen är stenhård. Hemma i Mingora var hon exceptionell. Här är hon en i mängden – fast givetvis ändå inte. Hon oroar sig för att hennes betyg kommer att bli lidande av allt resande. Till New York och FN:s generalförsamling för att hålla tal. Till Strasbourg för att ta emot Sacharovpriset för tankefrihet. Överallt vill man ge henne ett pris, eller i alla fall en scen att tala från.
Under en kemilektion 2014 blir hon utkallad från klassrummet – hon har tilldelats Nobels fredspris tillsammans med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi. Till råga på allt har hon ett filmteam att släpa runt på. Hennes liv ska bli dokumentär.
I dagarna går så »He Named Me Malala« av Davis Guggenheim upp på biograferna världen över. Filmen har fått blandad kritik: på The Guardian är de fullkomligt lyriska. Den är inspirerande men för ytlig, skriver å andra sidan filmkritikern Christy Lemire på rogerebert.com. Det är för mycket utfyllnad, för mycket fluff. Man får helt enkelt inte tillräckligt mycket Malala för pengarna, tycks en del kritiker mena.
Nej, världen verkar inte kunna få nog.
»Malala« ger nästan tjugo miljoner sökträffar på Google. Hon har intervjuats av John Stewart, av Fredrik Skavlan, av Diane Sawyer. Hon har träffat Barack Obama och läxat upp honom för USA:s drönaranvändning, hon har besökt föräldrarna till de skolflickor som kidnappats av Boko Haram. Hon driver en fond som bland annat öppnat skolor i syriska flyktingläger. På The Guardians webbplats har hon en egen kategori: en av de senaste nyheterna meddelar att Malala fått toppbetyg på sin GCSE (ungefär motsvarande svensk gymnasiebehörighet).
Det är inte svårt att förstå världens fascination. En flicka driven av kunskapstörst som står upp mot vår tids värsta ondska – de som med våld och terror vill vrida klockan tillbaka till ett inbillat förflutet. Lägg till ett osedvanligt mod och en karisma som går rätt igenom rutan. Som ikonstoff är det oslagbart.
Samtidigt omöjliggör ikonstatusen verklig förståelse.
Hur påverkar det en ung människa att behöva växa upp mer eller mindre i direktsändning?
I självbiografin »Jag är Malala« (2013) finns få ledtrådar, även om hon torrt konstaterar att hon inte vill bli ihågkommen som flickan som blev skjuten av talibanerna, utan som någon som kämpade för rätten till utbildning. Inte heller filmen dröjer vid denna fråga.
Ändå saknas inte vardagsscener i »He Named Me Malala«: Malala bråkar frenetiskt med sina yngre bröder, Malala fnissar förtjust och tonårsgenerat över en bildgoogling av tennishunken Roger Federer. Hon resonerar klokt och nästan skrämmande vuxet kring hur svårt det har varit för hennes mor att acklimatisera sig i Storbritannien. Den är svår att bli kvitt, känslan av att det är hit men inte längre som gäller. Hon avböjer att kommentera talibanattacken. Varför återvända till traumat? Inte heller vill hon tala om förtalet och smutskastningen i den pakistanska bloggosfären.
Kanske är dessa vita fläckar det närmaste vi kommer ett svar: Malala håller helt enkelt mycket för sig själv. Kanske känner hon att hon måste.
I offentliga sammanhang framstår Malala nästan som drottninglik i sin lugna värdighet och sitt lågmält brinnande patos. Samtidigt har hon en avväpnande fnittrighet som gör det omöjligt att inte älska henne – hon är allas vår busiga lillasyster. Det är omöjligt att tänka sig henne genomgå de tonårsuppror som andra unga kändisar har släppt lös på världen. Här väntar inga kvällstidningsintervjuer, inga nakenchocker, inga drogskandaler. Inga paparazzifotografer jagar henne genom Birmingham. Löpsedlarna handlar om hennes prestationer, inte om hennes privatliv.
Malalas mål är att bli Pakistans premiär-minister, precis som förebilden Benazir Bhutto, hon som satt två mandatperioder innan hon mördades i ett självmordsattentat i bergsstaden Rawalpindi 2007. Det är långt ifrån otänkbart att Malala lyckas i sin föresats. Och vad händer då med vår bild av henne? En regeringschef tvingas ofta balansera mellan ideal och pragmatism och lämpar sig därmed rätt illa som hela världens älskling. Fråga för all del Barack Obama om vad ett förtida fredspris kan få för konsekvenser.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Malala har förvaltat sin berömmelse väl. Man kan inte gärna anklaga henne för ärelystnad och girighet – prispengarna hon drar in går till organisationen The Malala Fund, som hon är verksam i tillsammans med sin far Ziauddin. Talen och priserna är inga självändamål, utan medel för att nå ett högre syfte: att alla flickor världen över ska få en utbildning.
I en intervju med skådespelaren Emma Watson häromveckan diskuterar Malala inte bara att hon efter Watsons FN-tal har börjat kalla sig feminist, utan även framgångarna som sådana: »Folk känner väl ibland att jag har fått Nobels fredspris, boken och filmen är släppta. Som om det inte finns annat jag behöver? Människor förstår inte att mitt mål, att varje barn ska få gå i skolan, fortfarande inte är uppfyllt.«
Under tiden fortsätter världen att slita och dra i henne. Ibland blir sammanhangen snudd på befängda, som när en brittisk tidskrift utnämner henne till »årets glamourkvinna«. Fotona från röda mattan visar långbenta, pajlettklänningsklädda modeller och en pytteliten tonåring i orange sjal och traditionell pashtunsk dräkt. Det är inte främst glamour Malala utstrålar. Snarare obändlighet.
Den egenskapen kommer att behövas i en värld där somliga alltjämt vill skjuta henne, och andra mest vill krama ihjäl henne. Och i kulisserna väntar sextiosex miljoner flickor på att en dag få börja skolan.
»He Named Me Malala« har biopremiär den 20 november. Filmen visas på Stockholms filmfestival som pågår 11–22 november.
