Underjordisk konst-Cern

Den nya konsthallen ligger vid Stockholms universitet, ett stenkast från tunnelbanan. Inrymd i ett underjordiskt före detta laboratorium för forskning inom accelerator­fysik. De metertjocka betongväggarna väger nästan dubbelt så mycket som vanligt eftersom de förstärkts med järnmalm. Som ett eget, svenskt Cern. Det behövde vara säkert och hemligt för forskningen därnere var farlig.

Trapphuset som leder ett tiotal meter ner mot utställningssalen är endast skumt belyst, men nederst brinner ett orange ljus. Det är »Wood­land cemetery fixture (rescued and restored)« som inleder utställningen »Overburden«. En originalarmatur som stals från Skogskyrkogården i Stockholm, av koppartjuvar som kastade Gunnar Asplunds gaslykta i en container. Här har den återställts och försetts med en sodiumlampa som ger ett enfärgat brandgult ljus. Det som lyste för de döda ovan jord lyser nu upp underjorden och hälsar välkommen. När den franske konstnären ­Cyprien Gaillard visas i Sverige för första gången är det med stor medvetenhet om platsens historia och mytologi.

Från rummet innanför strömmar syntetisk, symfonisk, orolig musik. Det är ljudspåret till filmen »Ocean II Ocean«. En resa mellan tunnelbanestationer i Moskva, S:t Petersburg, Bukarest, Berlin, till New York. I blank marmor på en av Moskvas metrostationer reflekteras ett förbipasserande tåg i en spräcklig terrakottafärgad yta, samtidigt som kameran fokuserar på vad som finns i stenen – en 150 miljoner år gammal fossil. Allt tidigare liv finns kvar i sedimenten under oss. Där vi också befinner oss.

Till samma soundtrack rör sig hologrammet »L’Ange du foyer (vierte fassung)«, en liten färgglad djävul som vänder ut och in på sig i det oändliga. Ett »monster« från början skapat av surrealisten Max Ernst som en varning då fascismen bredde ut sig i Europa på 30-talet. I vår högteknologiska tidsålder lever ideologin vidare och får skjuts av tekniken. (Samma verk kan ses på den pågående Venedigbiennalen.)

Det fjärde och sista verket i det enorma rummet är en liten dubbelexponerad polaroidbild i en stor ram, föreställande Carl Milles »Sjöguden« och perrongen på Kungsträdgårdens tunnelbanestation. En märklig svensk syntes av hans övriga verk. Hela utställningen är märkvärdigt suggestiv med en sensibilitet som inte syns så ofta i svenska konsthallar. Det är känsligt och känslosamt när Gaillard gräver i jordlagren och de mänskliga sedimenten. Långt nere i ett farligt rum.

Ta tunnelbanan dit. Det är inte långt. 

Pågår till 15 december. Fri entré.