Underskatta inte gamla hjältesagor

På senare tid umgås jag ofta med en treårig släkting. Inspirerad av en uråldrig tradition har jag i egenskap av förfader börjat berätta lastgamla legender och myter från vår kulturhistoria. 

När vi ses pratar vi ofta om den spinkige Davids envig med Goljat, Moses kamp mot den lömske farao och om hur listigt Judit besegrade den assyriske härföraren Holofernes. Vi kommer också in på mer nyligen inträffade dramer, som sammansvärjningen mot kung Gustav III. 

Till min förvåning föredrar han oftast dessa gamla historier framför att titta på Bolibompa eller klättra i äppelträd. Han tycks ha ett genuint behov av hjältehistorier, vilket bekräftar den gamle jungianen och mytologiprofessorn Joseph Campbells idéer om ett urgammalt mönster för historieberättande, där en huvudperson dras in i en svårbegriplig värld, ställs inför övermäktiga prövningar men till slut övervinner dem och återvänder till sitt ursprungliga liv som hjälte – berikad av nya erfarenheter.  

Mitt barnbarn verkar inte kunna få nog av hjältemyter och vill höra dem om och om igen. Jag minns hur jag själv som liten älskade mina första Stålmannen-serier eller Cederströms målning Karl XII:s likfärd som jag såg med min mamma på Nationalmuseum. 

Som treåring sätter den lilla killen inga onödigt skarpa gränser mellan fantasi och verklighet.  Det var i själva verket han som besegrade Holofernes, med ett knep lånat av kung David och det var också han som tipsade polismästare Lilliensparre om att Jakob Johan Anckarström mördade kung Gustav. Mitt barnbarn körde personligen polisbilen när Anckarström greps.  

Att får vara med om att införliva myter och historia i en treårings rörliga fantasi är ett motgift mot att vantrivas i kulturen. 

Man kan se det som ett lågintensivt räddningsarbete mot den malström av kommersiell skräpkultur som sköljer över barn i dag. 

Det är heller inte bekymmersfritt att vilja bli en liten hjälte numera. Om man har en stark vilja att utmana vuxna auktoriteter, klättra högst upp i träd eller tycker det är väldigt viktigt att göra mål eller bli ledare för sin lilla flock kan man överraskande lätt få negativ uppmärksamhet från vuxenvärlden. 

Gränserna för vilka beteenden som anses normala och godtagbara är betydligt snävare än när jag växte upp.

Däremot är det förvånansvärt lätt för en dynamisk treåring att bli föremål för extrainsatta föräldramöten, åtgärdsprogram och så småningom, i värsta fall, en diagnos. 

Jag har som författare av ungdomsböcker gjort många skolbesök, främst i utsatta områden. Jag har kunnat se hur samhället förändrats drastiskt på några årtionden, hur skillnaden i kulturellt kapital mellan skolor i betongförorter och välmående villaområden blivit svindlande.  

Alltför ofta har jag mött elever, främst pojkar, som inte har någon som helst kulturell erfarenhet utanför datorspelens värld.  

I fattiga områden, med hög arbetslöshet och social utslagning är det numera inte ovanligt med föräldrar som är analfabeter. 

Livet är ofta besvärligt när man växer upp. Men om det är något en ung människa kan finna styrka i är det fantasins makt, gestaltad i myter och sagor och berättelser om hur man övervinner livets svårigheter.   

Som när min lille släkting fantiserar om hur David besegrar Goljat, hur Judit överlistar Holofernes kväll efter kväll och Moses kämpar mot en lömsk Farao med hjälp av grodor, flugsvärmar, varbölder, gräshoppor, samt med hjälp av en mystisk superhjälte i en brinnande buske. 

*** 

Läs även: Hur politiskt korrekt kan medelklassen bli?

Läs även: En spänningsroman utan spänning