Upp till kramp

Det står att jag ska göra mig redo för fem kilometer av »adrenalinfylld, svettdrypande ren fasa«. Att det kommer bli det mest spännande joggingpasset i mitt liv. Om jag överlever, förstås.

När jag googlar »Run for your life« kommer jag av misstag in på sajten till ett zombielopp med snarlikt namn som arrangeras norr om Örebro.

Riksteaterns stafett från Kiruna till klimatmötet i Paris har väldigt lite med svettdrypande fasa och spänning att göra.

När den samiska konstnären Jenni Laiti inledde loppet för en vecka sedan på ett berg i Kiruna, lunkade hon fram i ett blåsigt vinterlandskap. Med sig hade hon en sten från ishavet och ett glatt följe som skanderade: »What do we want? Climate justice. When do we want it? Now.«

Sen lämnades stenen över. Till ett gäng mellanstadieelever, till två löpare från ett dagis, till en forskare från Arktis, och så vidare. På sajten runforyourlife, där loppet livestreamas hela vägen till Paris, kan man lyssna till alla dessa människors berättelser, varför de springer.

När stafetten är över ska tusen personer ha sprungit dygnet runt i tjugo dagar.

Hur hedervärt det än är att barnen springer för blommorna i skogen, naturvännerna för det rena vattnet i fjällbäcken och forskarna för polarisarna som smälter, kan jag inte låta bli att invända.

Är det verkligen sånt här de stora kulturinstitutionerna ska hålla på med?

Riksteatern, denna bjässeinstitution och oerhört viktiga turnéteater som prånglar ut kvalitativ scenkonst åt folket, får drygt 260 miljoner kronor från staten varje år. Av dessa väljer man alltså att lägga drygt tre miljoner – notan för »Run for your life« i dagsläget – på miljöaktivism.

Eller en klimatperformance, som de själv väljer att kalla det.

Fast på vilket sätt är detta konst?

På Riksteatern tycks man vara beredd på den typen av invändningar. I en intern Q&A som jag har tagit del av, finns just frågan om miljöaktivism. »Ska inte skattepengarna gå till att göra scenkonst?«

Svaret från Riksteatern är ungefär lika upplyftande som en promemoria från kulturdepartementet (håll i er):

»Riksteatern är en folkrörelse som finns över hela landet och som tar ett stort ansvar för lokalsamhället. Miljöfrågan är aktuell för hela samhället och Riksteatern väljer nu att samla civilsamhället kring denna då vi tror att den inte bara engagerar människor i olika åldrar utan skapar även samhörighet och gemensamt ansvar. Ett ansvar som Riksteatern vill belysa med detta konstnärliga projekt.«

Jag är så trött på att konsten, om jag nu är generös nog att kalla klimatloppet för konst, ska leverera och prestera åt »samhället« som vore den en ständigt jourhavande slumsyster.

Fast egentligen, varför bli förvånad. En uppfostringsanstalt, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson att konsten reduceras till i miljöpartiets kulturpolitiska idéprogram som presenterades nyligen.

Allt sipprar som bekant ner.

Med risk för att låta som en gnällig föreståndare för just en sådan anstalt, men hur vore det om Riksteatern miljöcertifierade sin ordinarie verksamhet innan man miljöcertifierade sin konst?

Och åtminstone använde miljöbilar till sina ständigt turnerande teatersällskap.