Uppfriskande hybrider skapar nya konstformer

Det är något så uppfriskande med kulturens hybrider: Biografier som också är fantasirika romaner. Fiktionaliserade historiska berättelser. Skräckfilmer som är roliga. ”Scream” vitaliserade skräckfilmsgenren när den kom 1997 på ett sätt som var helt nödvändigt för att hela genren inte skulle dö en sotdöd långt plågsammare än något dess manusförfattare kunnat tänka ut.

Men medan den gränsöverskridande fantasin har fått flöda fritt mellan litterära genrer, och det sedan länge är möjligt att i samma roman blanda kapitel skrivna i tredje och första person, utan att det handlar om citerade brev eller dagboksanteckningar, så har det varit lite mer återhållsamt med formhybrider.

Har korken gått ur nu?

Förra året kom den schweiziskbrittiska författaren och filosofen Alain de Bottons ”Kärlekens väg”, en blandning av fiktion och filosofi. ”Flauberts papegoja”, av Julian Barnes, också från i fjol, är en hybrid mellan en biografi över författaren Gustave Flaubert och en beskrivning av ett litteraturhistoriskt arbete. På liknande vis är Karolina Ramqvists purfärska ”Björnkvinnan” en berättelse både om en historisk kvinnas, Marguerite de la Rocque, dramatiska öde och om en nutida författares efterforskningar i historiska källor.

Senast i raden av hybridexperiment är Judith Kiros debutbok ”O”. Med teman som tar avstamp i Shakespeares klassiska roman Othello lyfter hon frågor om kolonialism och rasism, den vitas blick på svart hud, i en volym som fritt blandar lyrik och essä. Medan lyriken vrider och vänder på rasistiska bilder och uttryck, så lyfter essästyckena frågorna runt dem i ett samspel som både fördjupar och förhöjer.
Två marginaliserade konstformer som på det mest upplyftande vis berikar varandra.

”O” är utgiven på Albert Bonniers förlag.