Upprepa inte förra århundradets misstag

1900-talet var en experimentverkstad på stadsbyggnadsområdet. Radikala idéer avlöste varandra och provades i stor skala. I dag sitter vi med facit och kan se vilka typer av stadsbyggnad som fungerar och inte. De politiker, markägare och byggherrar som planerar framtidens städer, gör klokt i att studera denna empiri och inte upprepa förra århundradets misstag. 

Det är inte svårt att avgöra vad som uppfattas som attraktivt. Även om det påstås att skönheten ligger i betraktarens öga tycks betraktarna tämligen eniga om vilka stadsmiljöer de föredrar och vilka de undviker. Trots att det som medborgare varit nästan omöjligt att påverka stadsutvecklingen via valsedeln, har människor röstat, med sina fötter och plånböcker. 

På de delar av bostadsmarknaden som tillåts följa marknadens principer, småhusmarknaden och bostadsrättsmarknaden visar mäklarstatistiken vilken typ av boenden människor är beredda att betala mer för. På hyresmarknaden är det svårare, men bostadsköerna talar sitt tydliga språk, liksom omsättningen av boende. Oattraktiva stadsdelar lämnar människor så snart de få möjlighet. Kvar blir de som inte har något val, vilket tenderar att leda till en negativ spiral av social utslagning, segregation och kriminalitet.  

Dagens städer erbjuder en provkarta på dessa lyckade och mindre lyckades stadsbyggnadsidéer. Ofta ligger stadsdelarna sida vid sida, vilket motsäger påståenden om att det skulle vara läge och tillgänglighet som avgör attraktivitet och betalningsvilja. Lännerstasundet i Nacka sydost om Stockholm erbjuder ett sådant exempel. Det smala sundet skär mellan två stadsbyggnadsidéer, som båda syftade till att lösa samma konkreta problem: bra och billiga bostäder åt dem med mindre resurser.  

På en norra sidan om vattnet ligger det gamla egnahemsområdet Lännersta, i dag ett av Sveriges mest attraktiva villaområden, där de gamla arbetarbostäderna betingar mångmiljonbelopp. På den södra sidan sundet ligger miljonprogramsområdet Fisksätra, med sjuttiotalsbruna lamellhus. Planerarna var besjälade av tidens jämlikhetsideal. Man ställde till och med husen vinkelrätt mot vattnet för att undvika att bara vissa fick njuta av havsutsikt. Bättre att ingen fick det. 

Fisksätra brottas i dag med alla de problem som den här typen av stadsdelar ofta drabbas av: etnisk och social segregation med kriminalitet och politisk och religiös extremism. De som har råd och möjlighet flyttar någon annanstans, de som inte har det blir kvar. 

Länge har det funnits en utbredd föreställning om att det är en plats geografiska egenskaper, dess läge och kommunikationer, som bestämmer dess attraktivitet. Exemplet Lännersta/Fisksätra visar att så inte är fallet. Båda stadsdelarna ligger lika långt från Stockholms innerstad, naturskönt med direkt närhet till vattnet. Fisksätra har rentav bättre förbindelser än Lännersta, med både den överdimensionerade motorvägen Saltsjöbadsleden, och spårbunden kollektivtrafik i form av Saltsjöbanan. Likväl är det uppenbart vilken stadsdel som uppfattas som mest attraktiv. Liknande exempel finns över hela Sverige. 

Om man tror att det enkom är en plats geografi som avgör dess attraktivitet är det också logiskt att genom förtätning vilja klämma in så många människor som möjligt på denna plats. Är man i stället medveten om att det är platsens kvaliteter i form av gestaltning som skapar dessa attraktionskraft, blir slutsatsen en annan. Då bör man i stället slå vakt om dessa och fråga sig hur de kan överföras till andra och nya områden. 

Den så kallade villaomvandlingen är ett exempel på förtätning som riskerar att omintetgöra precis de kvaliteter som driver fram den. Villaomvandling är när småhus i villaområden och trädgårdsstäder rivs för att ge plats åt flerfamiljshus. För varje villa som rivs minskar områdets attraktivitet. Att det är lönsamt beror på att bostadspolitiken under mer än ett halvsekel drivit på ett underskott av småhus, vilket drivit upp priserna på sådana och även på bostäder i flerbostadshus i närheten av småhusområden. För den som inte har råd med en egen villa i ett storstadsområde blir boende i anslutning till ett villaområde det näst bästa alternativet. 

Somliga marknadsliberaler vill hävda att villaomvandlingen är en naturlig konsekvens av stigande markpriser i storstadsområdena, att det helt enkelt inte är effektiv markanvändning med villabebyggelse i områden där markpriserna skjutit i höjden. Detta påpekande bortser från det värde som villabebyggelsen i sig medför. Bostäder i anslutning till villabebyggelse betingar ett högre värde än bostäder omgivna av flerfamiljshus. Flerfamiljshusen som byggs i villakvarter parasiterar alltså på den omgivande bebyggelse som skapar attraktiviteten. Samtidigt leder den till ett ännu mindre utbud av småhusboende, vilket pressar upp priserna ytterligare på det befintliga beståndet. 

Det är tveksamt om det hade varit lönsamt att köpa upp villatomter och bygga flerbostadshus på dessa, om utbudet av småhus hade tillåtits att möta efterfrågan, också i storstodsområdena. Bristen på småhus är politiskt skapad, och hade lätt kunnat åtgärdas på politisk väg, om kommunerna hade planerat för mer småhusbebyggelse och släppt fler villatomter till försäljning. 

Paradoxalt nog håller den täta kvartersstaden av 1800-talsmodell på att drabbas av samma öde som villa- och trädgårdsstäderna. Den täta stenstaden är tillsammans med småhusbebyggelsen attraktiv. I stället för att dra slutsatsen att stenstadens kvaliteter skulle kunna spridas, försöker förtätningsivrarna klämma in ännu mer människor i den befintliga kvartersstadsbebyggelsen, vilket omintetgör de kvaliteter som gör den attraktiv. Om efterfrågan hade fått styra skulle nyproducerade områden utgöras av tät kvartersstad omgiven av lummiga trädgårdsstäder och villaområden. I stället bygger man sönder de befintliga områden som människor uppskattar, och fortsätter att bygga nya stadsmiljöer som få efterfrågar. 

Efterkrigstidens storskaliga byggande präglades av en funktionalistisk ideologi som vi i dag dessbättre börjat frigöra oss ifrån. Några föreställningar från denna ideologi biter sig dock alltjämt fast hos de som planerar våra städer och ritar våra hus. Den ena är arkitekturteoretikern Sigfried Giedions idé om “stadens årsringar”, ofta formulerat som att “arkitekturen måste spegla sin samtid”. Detta har medfört en närmast neurotisk avoghet hos arkitektkåren mot byggnader som passar in i sin omgivning. Sammanhängande med detta är den modernistiska tendensen att betrakta byggnader som fristående objekt, frikopplade ifrån sin omgivning. Före modernismens genombrott betraktades stadsrummet som en sammanhängande helhet, och byggnaders kvaliteter bedömdes utifrån hur väl de bidrog till denna helhet. 

Arkitekturdebatten har alltför länge fokuserat på utseendet av enskilda hus, och för lite på hur dessa samspelar med omgivningen. Tendensen har förstärkts av detaljplaner som tenderat att förlora helhetsperspektivet.  

Det är hög tid att höja blicken från de enskilda bostäderna och byggnaderna. Människor väljer inte bara sina bostäder utan också sina omgivningar. Politiker, stadsplanerare, byggherrar och arkitekter borde fokusera på är hur framtidens stadsmiljöer görs så attraktiva som möjligt, och hur de kan bidra till detta.

***

Läs även: Sverige borde se ut mer som Frankrike

Läs även: Vad är egentligen ett museum?