Ur askan

Det var en gång en söt blond flicka med en söt blond mamma som sa åt henne att vara snäll mot hela världen. Flickan blev mobbad av sin stygga styvmor och sina stygga styvsystrar men fick hjälp av en trevlig tant och några djur, tappade en glassko och rätt vad det var så var hon gift med en prins.

Trots att Disneys nya spelfilm om Askungen ännu bara släppts i trailerform, har den redan orsakat en våg av gäspningar. Med så lite nytt blir den knappast en guldkalv, suckar recensenten på tidskriften Forbes. Medan regissören Kenneth Branagh tycker att han revolutionerat sagan genom att låta Askungen möta sin prins ridandes på en häst i stället för under en skönhetstävling, uppmanar nöjesjournalister till bojkott av Lily James »halsmidja«.

Vem är Askungen? Och varför är hon så tråkig?

Det går att berätta den sagan på många sätt. Ett sätt är det här.

Det var en gång två syskon, en pojke och en flicka. Sedan deras mamma dött gifte pappan om sig med en elak styvmor som lät barnen svälta och törsta. Men pojken och flickan hade en hemlig ko, och ur kons ena horn fick de bröd och ur det andra fick de vatten. När styvmodern lät slakta kon grät barnen många bittra tårar, samlade kons ben och begravde dem. Och på graven växte ett träd vars frukt för alltid höll dem mätta.

Är den här tusenåriga berättelsen ursagan om Askungen? Det trodde i alla fall sagoforskaren Anna Birgitta Rooth. Hennes avhandling »The Cinderella Cycle« från 1951 var pionjärforskning på fältet och hennes tes var att en och samma saga hade färdats från »bortre Orienten« till Europa för tusen år sedan. Historien om den heliga kon, som i senare tolkningar ofta är någon sorts vålnad efter barnens döda mamma, kom att utvecklas i en mängd olika versioner.

Nästan alltid är huvudpersonen ett moderlöst barn, ibland en pojke och ibland en flicka. Ett hjälpande djur finns för det mesta vid dess sida. Även styvmodern verkar nästan vara universell, utom i den malajiska traditionen där det i stället figurerar en elak morbror – något som Roth förklarar med att det i dessa kulturer var morbrodern som fick ansvaret för barnen vid föräldrarnas bortgång. Ibland är problemet i stället Askungens pappa som försöker gifta sig med henne.

För Anna Birgitta Rooth blev »Askungen« ett bevis på att »människorna är samma oavsett om tusen mil och tusen år skiljer dem åt«.

Det är en populär idé. Sedan bröderna Grimms samlingar på 1700-talet har litteraturforskare älskat idén om den genuina folksagan, den som vandrat från mun till mun tills någon skrivkunnig person varsamt tecknade ner den efter en enkel torpargummas oskuldsfulla ord. Förklaringen till den här myten om myterna har varierat. Ibland har det handlat om att försöka skapa en nationell samhörighet. Psykoanalytiker har å sin sida använt »Askungen« som en arketypisk saga med funktionen att lära barn att hantera svartsjuka mot syskon och att mildra sina skamkänslor.

Men i »Fairy Tales: A New History« från 2009 går litteraturhistorikern Ruth B Bottigheimer hårt åt bilden av »Askungen« som folkets berättelse. I själva verket var bröderna Grimms källor ofta läsande borgarklass, konstaterar hon. Sagan om Askungen, liksom många andra, verkar tvärtom ha förts vidare i skrift, från författare med auktoritet ut till de breda massorna men sällan åt andra hållet.

Att Askungen blivit ett tyst, vänt och ljuvt offer säger alltså mindre om ett kollektivt undermedvetet och desto mer om vad författare i olika tider velat säga.

Det var en gång en kungadotter som hette Zezolla som förlorade sin mamma och fick en elak styvmor på halsen. När hon beklagade sig för sin gudmor råddes hon att be styvmodern böja ner huvudet i en klädkista. Därefter skulle hon bryta hennes nacke med locket som i en giljotin. Zezolla gjorde som hennes gudmor hade sagt, och när sorgetiden var till ända övertalade hon sin pappa att gifta om sig med gudmodern. Gudmodern visade sig snart inte vara ett dugg bättre som styvmor, och vad värre var – hon övertygade snabbt sin nya make om att låta Zezolla byta kungliga kammaren mot köket och sina kläder i guld och siden mot trasor. Med hjälp av ett träd från en magisk fe fick Zezolla vackra kläder, kunde smita på prinsens bal och gifta sig.

Enligt Ruth B Bottigheimer är detta den första nedskrivna versionen av »Askungen« vi känner till, författad av italienaren Giambattista Basile runt år 1630. Berättelsen går ut på att Zezolla får revansch mot sin svekfulla gudmor och lika svekfulle far och återfår sin rätta status som prinsessa.

Historien rimmar ganska illa med den kända moralen från Askungens änglalika mamma i Disneys version: var snäll och modig, så kommer allt att bli till det bästa.

Det var först i 1700-talets Frankrike som Askungen blev en motpol till sin onda styvmor och en avbild av sin goda mor.

Den variant av Askungesagan som Disney plockade upp på 1950-talet kommer ifrån fransmannen Charles Perrault.

I hans berättelse är Askungen närmast ett helgon. Det blir också alltmer synd om Askungen. Hon förpassas till spisen och börjar sova på hö. Likt en martyr syr hon systrarnas klänningar och kammar deras hår inför balen på slottet.

Med Perrault slutar »Askungen« att vara en berättelse om en prinsessas återgång till sin rätta ställning och blir en sedelärande historia om den enkla flickan som blir gift med prinsen tack vare sitt goda hjärta – det vi brukar kalla en askungesaga. Från prinsessan på ärten till prinsessan Diana.

Det var en gång två syskon, två pojkar som föddes i slutet av 1800-talet. De var söner till en hyfsat rik gentleman, men när han dog fick de det fattigt och eländigt och var tvungna att arbeta på bibliotek. I sitt armod lyckades de ändå finna en kassako som banade vägen till kungariket: de började samla på sig och ge ut sagor.

Bröderna Grimm ingick i en större rörelse som ville ena de splittrade tyskspråkiga furstendömena till en nation. De ansåg att språket definierade nationen. Alltså gav sig bröderna Grimm ut för att hitta en tysk nationalsjäl, sagor berättade från mun till mun, bevisen för det gemensamma folkminne som de nationalromantiska tänkarna längtade så efter.

Bröderna Grimm lyckades sätta bilden av att ha upptäckt ett sagoarv, som dessutom skulle stärka den tyska folksjälen. De allierade rensade ut Grimms sagoböcker ur de tyska skolorna vid befrielsen 1945.

När Askungen blev en del av den tyska nationalsjälen hände också något med henne själv. Hon tystnade.

I den första versionen av Grimms sagor är det Askungen själv som kräver att få prova skon. I den sista versionen är det hennes far som kallar på henne. Askungens dygder, godhet och tålamod förvandlas till lydnad och underkastelse. »Bröderna Grimm skrev sagorna under en tid då det var oroligt och borgerligheten sökte trygga ideal. Kvinnorna puttades in i hemmet och blev alltmer passiva«, berättar Maria Ehrenberg, doktor i litteraturvetenskap som skrivit sin avhandling om folksagor. Och de kvinnor som inte är väna och lydiga, de är allt ondare i Grimms tappning. Redan i Perraults version har pappans roll i mobbningen av Askungen försvunnit. I Bottigheimers avhandling – »Grimms’ Bad Girls and Bold Boys« – skildras hur styvmodern blir alltmer utstuderat elak i Grimms versioner – och hur styvmodern och styvsystrarna straffas hårt i slutet. Grimms sagor slutar nästan alltid med att en stygg kvinna stoppas i en tunna med ormar eller tvingas dansa i glödgade skor. I Grimms mest kända version av »Askungen« hackar hennes två fåglar ögonen ur styvmodern och systrarna på det avslutande bröllopet.

Disney 1950.

Detta var alltför magstarkt för Disney, som alltså valde Perraults snällare variant när man gjorde film av Askungen 1951. Och så värst mycket verkar inte ha hänt sedan dess.

Eller så har det det. Ungefär samtidigt som den nya »Askungen« kommer en kortfilm som uppföljare på det som kanske är vår tids askungesaga – »Frost«. Succéfilmen om systrarna Elsa och Anna är baserad på HC Andersens »Snödrottningen«, men är också en omtwistning och delvis en parodi på de klassiska Disneysagorna med väna flickor som blir lyckligt kära i prinsar. Den innehåller dessutom de flesta pusselbitar som askungesagorna har gemensamt: döda föräldrar, en bal, en prins, en hjälpande djurkompis. Bara det att den här gången är drömprinsen stygg som en styvsyster. I stället är det systrarnas återförening som är sagans goda slut.

Askunge-spinoffen »Frost« lyckas förvalta det mest spännande temat i Askungesagan – nämligen det om kärlek som en magisk kraft. Det är kärleken från den döda mamman som bär Askungen från spisen till lyckan på slottet. Grimms version är ett typexempel: där kommer droskan och de vackra kläderna från ett magiskt träd på mammans grav. Det är också vanligt att tolka den goda fen – och den ursprungliga kon – som den goda moderns ande. När Anna räddar Elsa och hela riket genom en självuppoffring, då är det kärlekstemat som går igen. Det är en idé som överlevt århundraden av omarbetningar. Återstår att se om den blir mer seglivad än halsmidjorna. 

»Berättelsen om Askungen« har biopremiär den 13 mars.

Fakta | Disneydags

Disneys nya spelfilm »Berättelsen om Askungen«, regisserad av Kenneth Branagh, har premiär den 13 mars. »Askungen« är först ut av flera nya spelfilmsversioner av Disneys tecknade klassiker. »Djungelboken«, »Dumbo« och »Skönheten och odjuret« står på tur. Dessutom har »Maleficient«, en version av »Törnrosa« ur den elaka fens perspektiv, gjort succé under det gångna året.