Kultur

Urvuxen ungdom

Publicerad 2013-04-23

Jag är 39
jag är ett tappat självförtroende
en pojke från förr är tillbaks igen
han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen

Gång på gång frågar journalisterna om strofen från den nya skivan. Är det jobbigt att bli äldre? Betyder det där att du saknar ungdomen? Dekadensen? Vi måste prata ut om det här! Näe, slingrar sig Håkan Hellström. Han visar upp sina gråa hårstrån i tinningarna, säger titta här, ser du? Upprepar envist att han lever ett familjeliv. Att han är en närvarande tvåbarnsfar som hämtar och lämnar på dagis, handlar på Ica och har svårt att lämna smutsig disk ståendes i köket, en som högaktningsfullt skiter i rockklichéerna.

Han har blivit vuxen, säger han. Fast ingen vill lyssna på det örat. Hans verkliga jag lever i hans texter, verkar man tycka. En pojke från förr är tillbaks igen.

Håkan Hellström har sedan länge slutat ramla in och ut ur diskotek, svansa runt flickorna på Andra Långgatan och med febrig frenesi sjunga om utsiktslösa förälskelser. Ändå är det den bilden hans artistskap vilar på, som män dyrkar, kvinnor charmas av och publiken nostalgiskt vill blicka tillbaka till. Det första intrycket består och det kan vara svårt, för att inte säga hopplöst, att förändra en tacksam dramaturgi.

Samtidigt spelar Håkan Hellström, oavsiktligt eller inte, på precis de strängarna på sitt sjunde och senaste album »Det kommer aldrig va över för mig«. Med sin spann öser han ur en ungdomens källa som aldrig tycks sina. Fixeringen vid det förflutna är i det närmaste total. Skivomslaget föreställer en pojke och en flicka någonstans mellan barndom och tonår som kysser varandra. I en låt stammar Hellström fram orden, i en annan besjunger han på nytt den återkommande gestalten Eva, konstaterar att de aldrig kommer att vara nya igen, men aldrig bli gamla heller. I låten »Street Hustle« upplivas minnet av att ännu inte ha åldern inne för utelivet.

Gick in överallt
på falsk ID
på ditt stod Kerouac
på mitt stod Morrissey
ta min oskuld
mellan gravstenar
jag är inte längre ung
och duvorna på grenar
skiter ner oss båda

Han må trivas i sitt 39-åriga skinn, Håkan Hellström, ändå tycks han stå i ständig dialog med sin inre pojke. Han avskyr olyckliga slut, ser helst på romantiska komedier eller »Sagan om ringen« och låter sig fotograferas när han bygger hjärtan med lego. Han uttalar sig ogärna om politik och koketterar med att han inte har någon vidare koll på det där med ekonomi. Ett skatteinbetalningskort på »en miljon någonting« lät han bara ligga med hopp om att det skulle ordna sig på något sätt, berättade han nyligen i herrmagasinet Café.

Allt smälter samman till ett slags eskapistisk terapi för jämnåriga pojkmän därute med fönsterkuvertskräck, som trofast följer arbetslinjen och diskuterar topplån för att i nästa andetag oja sig över hur ohyggligt tråkigt det är på bostadsrättsföreningens möten.

Pojkmyten blir ett slags pågående samarbetsprojekt mellan Håkan Hellström och hans publik. Det fascinerande är att manstypen är så gångbar, ännu på 2010-talet.

Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap och specialiserad inom populärkultur och media, ser i Håkan Hellström ett exempel på den auktoritära mannens försvagade ställning i Sverige.

– Han visar på pojkens framflyttade position som ett maskulinitetsideal. Det finns inte längre något gensvar för den vuxna mannen. Det hänger samman med idealiserandet av ungdomen men också med att den auktoritära mannen har diskvalificerat sig genom att inte fungera i familjerelationer och inte vara tillräckligt framtidsinriktad, säger Hillevi Ganetz.

Hon berättar att maskulinitetsteoretikerna länge var upptagna med grabben – ett ideal som vann terräng på nittiotalet och som företräddes av magasin som brittiska Loaded och svenska Slitz med utvik, bilar och äventyr. Nu har grabben blivit omodern, och i fjol förpassades Slitz symptomatiskt nog till tidningskyrkogården.

– Pojken tilltalar många fler på ett bredare sätt. Hos honom finns en upptäckarlusta som inte fanns hos den bullriga machograbben. Grabben har en sexuell framtoning men det här med brudar är inte speciellt intressant för pojken, det är en mer sensuell maskulinitet.

En av många hängivna Håkan Hellström-lyssnare som identifierat sig med artisten är litteraturvetaren Joakim Sveland. Nyfiken på vad det var som väckte hans känslor satte han sig ned och dechiffrerade låttexterna i en c-uppsats.

– Det är fantastiskt med en person som i så poetiska ordalag kan beskriva utanförskapet. Det är liksom outsiderlyrik, och även om jag inte alls är den lidande poeten så kan jag fälla en tår till känslan av kärleken som aldrig blev av och som jag inte förstod mig på. Blicka tillbaka på livet.

Paradoxalt nog finns också en gubbighet i Håkan Hellströms värld. Hans textpersona har supit, dansat och älskat likt Ulf Lundell. När Hellström besöker huvudstaden lägger han också blommor på sin trubadurhjälte Evert Taubes grav.

Men enligt Joakim Sveland utmanar Hellström också många av de klassiskt maskulina musikföreställningarna genom att visa sig sårbar och ensam.

– Jag tror att många kan känna igen sig i den skörheten, i att vara på botten. Och även om texterna ofta handlar om tvåsam kärlek kan textjaget ofta vara både en man och en kvinna.

Men inte alla har imponerats av Håkan Hellströms trevande förförelseakt. När hans andra skiva släpptes för snart elva år sedan formulerade författaren Calle Norlén en syrlig krönika om att han attraherade vuxna män som fastnat i förpuberteten.

– Jag insåg att det inte bara fanns beundran utan även en tydlig identifiering. I videon till »Kom igen Lena« blev det rent komiskt övertydligt när Håkan och hans bandkompisar flamsade runt som en blandning av ystra hundar och dagisbarn kring den milt överseende, betydligt mognare kvinnan, säger Calle Norlén i dag.

Vuxenlivet i dagens värld är komplicerat och det finns en längtan efter att bara leva och ha kul, tror Hillevi Ganetz. Men att omfamna pojkidealet är också ett privilegium förunnat just män. Medan flickan är förknippad med underordning och svaghet är pojkens roll den framstormande, nyfikna och äventyrliga. Han är också en klassmarkör.

– På hipstersöder där jag bor regerar pojkarna. Medan grabben är mer arbetarklass är det medelklassens män som har möjlighet att vara pojkar. De har de ekonomiska möjligheterna att vara oansvariga på ett annat sätt, har en bättre utbildning och kan följa sina impulser mer, säger Hillevi Ganetz.

Kanske är det inte så konstigt att de unga männen som i början på 2000-talet lät sig svepas med i musikens sturm und drang lojalt följer sin idol in i vuxenlivet. Mer förvånande är att Hellström inte alienerar de som i vanliga fall rynkar på näsan åt homogen gubbrock. Eller kvinnorna. För musiktraditionen som Håkan Hellström för vidare är häpnadsväckande manlig. I hans referensbibliotek finns författare och musiker som Sture Dahlström, Beppe Wolgers, Frank Sinatra och Plura. För att inte tala om Taube.

Cilla Jackert, som skriver manus till den kommande filmen »Känn ingen sorg« som baseras på Hellströms texter och går upp på biograferna i sommar, är själv ett gammalt fan. Hon tycker inte att det finns några svårigheter i att relatera till Håkan Hellströms musik som kvinna.

– För mig är det en ära att ta mig an hans texter. Jag har verkligen levt mig in i hans musik på ett tonårsartat sätt. Han fick mig att längta hem och bara vilja lägga mig på golvet och lyssna.

Känslorna han förmedlar är könlösa och karaktärerna längtar alla efter kärlek, kämpar för grundläggande behov. Vad gäller mannens relation till kvinnan i texterna skulle hon ändå beskriva honom som en arvtagare i nedstigande led från män som Evert Taube.

– Det är inte alls så att han beskriver »den lyckliga horan« som Taube gör. Men när det kommer till att bära kvinnan framför sig och ha henne som mål finns det samma strävan att nå fram till henne, även om den är modernare.

Håkan Hellström går och bär på den gamla världen, men lyckas parallellt inkarnera den nya. Det är en bedrift. Han är ingen komplicerad snubbe, han älskar melodierna, att spela fotboll. Upptäckte nyligen Spotify men sysslar inte med Twitter. »Du är den sista människan, Håkan«, utbrister Filip Hammar från medieduon Filip och Fredrik förundrat när han gästar deras podcast. Håkan Hellström är på hemmaplan, i ett Göteborg fullt av minnen. Frågan är hur många gånger en man kan plocka ut erfarenheter från ungdomens upplevelsebank innan checken inte längre har täckning? När han sitter där i hotellsviten med Sveriges mesta grabbpar och ser ut över Kungsportsplatsen finns det ingenting som tyder på att törsten efter det förflutna går att släcka. Hur var din första fylla? När blev du av med oskulden? Romantiserar du också kring de sorglösa tonåren? En pojke från förr är tillbaks igen.