Efterkrigstidens USA: Det är bögarnas fel

Få skandaler inträffade i Amerikas efterkrigstid som inte på något (om än ibland avlägset) sätt kopplades till homosexualitet. Den låg som ett hotfullt täcke över Washington DC – bara ryktet om ”inversion” (som Marcel Proust kallade det) kunde förstöra politiska karriärer. Den amerikanske journalisten James Kirchick beskriver i den åttahundrasidiga Secret City: the Hidden History of Gay Washington hur tabubeläggningen av homosexualitet formade amerikansk efterkrigshistoria. 

Det är en gripande och välskriven bok som ger inblick i ett undangömt Washington D.C. Kirchick tar oss från Vita Huset till Georgetowns cocktailpartys och Dupont Circles bohemiska barer. Han porträtterar flera av stadens mest framstående gaypersoner och skildrar poliserna och politikerna som gjorde USA till vad författaren Christopher Isherwood kallade en ”heterosexuell diktatur”. Secret City beskriver hur en paranoia kring ”homosexuell subversion” uppstod i USA.

Ta fallet William E. Wieland. Samma dag som amerikanska underrättelsetjänster kom till slutsatsen att Kuba förberedde missilbaser anklagades Wieland i en rapport från senaten för bristande integritet. Wieland hade varit ansvarig för USA:s Kubapolicy och hade rekommenderat USA att sluta förse den kubanske politikern Fulgencio Batista med vapen. Efter att Fidel Castros soldater övertagit Havanna frågade man sig i Washington: ”Vem förlorade Kuba?” Genast började insinuationer florera om att Wieland utgjorde en säkerhetsrisk på grund av sin påstådda homosexualitet.

En utredning rentvådde Wieland från tjänstefel och president Kennedy försvarade honom, men flera fall slutade mindre lyckligt. Till exempel begick Senator Lester Hunt 1954 självmord sedan hans politiska motståndare, inklusive Joseph McCarthy, hotat att avslöja hans sons homosexualitet. 

James Kirchick tar i sin bok avstamp i Roosevelt-administrationen (1933–45). Sumner Welles var Roosevelts vice utrikesminister och en av hans mest trogna rådgivare. Hade Roosevelt inte behövt sitt partis stöd i södern hade Welles tveklöst blivit utrikesminister, men i stället gick posten till Cordell Hull från Tennessee.

Denne Hull och USA:s första ambassadör till Sovjetunionen, William Christian Bullitt, rivaliserade med Sumner Welles om Roosevelts aktning. De fick tag på komprometterande information om dennes homosexualitet och pressade en motvillig Roosevelt att begära hans entledigande. 

Det var första gången som en statsmans homosexualitet hade publicerats i pressen och fallet kastade en lång skugga över Washington. Det var för övrigt just att William E. Wieland varit stationerad i Havanna samtidigt med Sumner Welles som senare ledde till febrila (och falska) spekulationer om att han hade deltagit i homosexuella orgier. 

Homosexualitet blev också ett ledmotiv i ”århundradets rättegång” mellan journalisten Whittaker Chambers och regeringstjänstemannen Alger Hiss (1949–1950). Chambers hade anklagat Hiss för att vara spion åt Sovjet. Hiss advokater lade fram teorin att Chambers var hämndlysten eftersom Hiss nekat hans romantiska närmanden. Hiss var varken den första eller sista i Washington som försökte misskreditera sin motståndare genom sådana taktiker. 

Richard Nixon, till exempel, beordrade sina underhuggare att finna bevis på att Charles Radford, som han misstänkte låg bakom Pentagon Papers-läckan, var homosexuell. Tack vare inspelningarna Nixon installerade i Vita Huset har vi en tydlig bild av hur besatt han var av homosexualitet. Han hade för sig att homosexualitet utgjorde ett existentiellt hot mot Amerika och spekulerade i huruvida den hade korrumperat antikens Rom och Aten tills de förföll. 

Fallet Chambers-Hiss bidrog till en utbredd paranoia kring kommunism i Amerika. McCarthy uppviglade mot vänsteranhängare i vad som kom att kallas ”Röda faran”. Tusentals liberaler, socialister, och kommunister förlorade sina jobb. McCarthy och hans anhängare var dessutom övertygade om det ”homosexuella hotet” var sammanflätat med internationell kommunism. Parallellt med Röda faran utbredde sig således ”Lavendelfaran”. 

Ett register över alla kända homosexuella upprättades av FBI 1951 på President Eisenhowers order. När han 1953 signerade Executive Order 10450 blev inte bara kommunister utan också homosexuella stämplade som en säkerhetsrisk. De skulle rensas ut från federala myndigheter. 

Häxjakterna avlöste varandra i snabb följd: endast under 1950-talet förlorade mellan 7 000 och 10 000 personer sina federala anställningar i Lavendelfarans kölvatten. Att bli utpekad som homosexuell förstörde inte bara karriärer – när en skandal närmade sig begick många, likt Senator Hunt, självmord innan de blev avskedade.

Homosexuella personer ansågs vara subversiva eftersom de påstods forma ett hemligt nätverk och vara speciellt sårbara för utpressning. FBI-chefen J. Edgar Hoover var övertygad om att homosexuella behövde rensas ut från amerikanska myndigheter. När brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess (båda bögar) visades vara spioner för Sovjetunionen blev Hoover ännu säkrare på sin sak. Att han inte hade ett enda amerikanskt exempel på en homosexuell person som utpressats av främmande makt var en petitess. Hoover letade bevis i efterhand för att styrka sin slutsats.

Kirchick påpekar att homosexuella möjligtvis var mindre sårbara för utpressning än heterosexuella eftersom de inte hade en familj och således inte var sårbara för komprometterande information gällande utomäktenskapliga affärer. Dessutom hade argumentet att homosexuella kunde utpressas varit ett tomt hot om den amerikanska regeringen hade gjort det till policy att inte avskeda folk för homosexualitet. Genom sin tabubeläggning gjorde regeringen således homosexuella sårbarare för utpressning än de annars hade varit. 

Sedermera har USA:s underrättelsetjänster analyserat förrädare och inte funnit någon koppling mellan förräderi och homosexualitet. 

Kirchick behärskar sitt ämne till fullo och skriver lätt och ledigt. Secret City är oumbärlig om man vill förstå det politiska Washington D.C. under kalla kriget. Verket är helt enkelt en självklar klassiker. 

***

Läs även: 22-åringens begäran att få göra abort splittrar USA än idag – 50 år senare

Läs även: Abortfrågan sliter sönder Amerika