Ut ur romanens skugga
»Jag skriver tills berättelsen är slut.« Så sa de båda bokaktuella författarna Jonas Karlsson och Fredrik Lindström i SVT:s litteraturprogram »Babel« nyligen. De konstaterade att ingen av dem kan skriva en roman. Inte än i alla fall.
Beror det på deras bakgrund inom dramatiken? Liksom novellisten har dramatikern inte så mycket tid på sig, även om syftet med en pjäs kan vara att berätta om en hel epok, eller snarare slutet på den, som Anton Tjechov gör i »Körsbärsträdgården«. Liksom novellen måste en pjäs berättas effektivt, och samtidigt ge betraktaren utrymme mellan orden. Tjechov anses också vara den moderna novellens fader.
Korta muntliga berättelser har funnits så länge människan travat på jorden, och nedskrivna åtminstone sedan 1300-talet, Boccaccios »Decamerone« nämns ofta som en av de första. Men den moderna novellen föddes med industrialismen och medelklassens framväxt i mitten-slutet av 1800-talet. Den red på den nya vågen av tidningar och magasin. Novellen var i sitt format perfekt att publicera i en tidning. På den tiden kunde en författare bli rik på det sättet. Scott Fitzgerald lär ha fått 4 000 dollar för en novell av Saturday Evening Post i början av 1900-talet.
Vad är då en novell? Poe definierade den som en berättelse man kan läsa klart »under en sittning«. Samtidigt kräver den en del av författaren, då han menade att varje ord måste vägas så noga att det bidrar till att bygga hela berättelsen, vars design måste vara enhetlig, stämma med, och bidra till helheten. Den nutida skotska författaren William Boyd skriver i magasinet Prospect att novellen har en mer »naturlig längd« för läsaren än romanen.
Nu vill det unga förlaget Novellix nylansera novellen i Sverige, där den länge fört en ganska undanskymd tillvaro. Fyra gånger per år, med start i år, ger det ut fyra noveller åt gången med olika författare. Väldigt olika, för att inte säga ojämna. Det roliga är att utgivningen visar genrens stora bredd. Här ryms verkligen skilda stilar.
Jens Lapidus »Heder«, som ingår i förlaget Novellix decemberutgivning, är en rak, osentimental berättelse – ett utsnitt ur livet som det ter sig för en man som just lämnat fängelset, och samtidigt summerar existensens grymma logik. Monika Fagerholms »Arielles första kärlek«, från höstutgivningen, är mer modernistisk i sin stil. Den handlar om en flicka som växer upp och till slut blir fri från en tryckande kärlek.
Kanske kan detta vara starten på en ny högkonjunktur för genren i Sverige. Ett argument för den korta formen är att den passar vår stressade tid. Men jag tror att man misstolkar, och nedvärderar, novellen om man menar att den kan klämmas in mellan några stationer på bussresan. En riktigt så kort sittning hade Poe nog inte tänkt sig.
Novellen är anspråkslös i det att den inte försöker berätta allt, som en roman, utan är en skärva, som läsaren får betrakta. Den korta berättelsen kan tyckas förrädiskt lättsmält, men det är en schimär. Om den är välskriven kräver den tid och eftertanke. Samtidigt borde kanske fler författare göra som Jonas Karlsson och Fredrik Lindström; sluta skriva när berättelsen är slut.
