Ut ur skuggan

Vi möttes på ett fik i Tantolunden i Stockholm, en småljummen försommardag när millenniet var purungt. Jag hade nyss tagit studenten, bar nitarmband och tygväska med tidningen Darlings logga. Tillsammans med en nyfunnen vän hade jag startat ett feministiskt fanzine, vi skrev ut och kopierade på våra föräldrars jobb i så många exemplar som deras vilja att snylta på arbetsgivaren tillät. Nu skulle vi göra vårt andra nummer, och det skulle handla om feministiska förebilder. Jag skulle intervjua Linda Skugge. Jag var blyg, Skugge var blyg, det hela gick bra. Vi pratade tyst om vikten av goda förebilder och rätten att slippa vara en.

De flesta som skriver om Linda Skugge börjar med personliga redogörelser, med att bekänna antingen att de alltid eller aldrig har gillat henne. Hennes intima sätt att skriva tycks skapa en resonans hos den som läser och skriver om henne, en vilja att svara an på samma sätt. Min berättelse om mitt enda möte med Skugge sällar sig till den skaran, men den är också ett försök att fånga den tid då »Linda Skugge« och »feministisk förebild« gifte sig lika fint som lindblomste och madeleinekakor. Det var i kölvattnet efter »Fittstim«, antologin som tog vid där Nina Björks mer akademiska »Under det rosa täcket« slutade och skapade en ny, bred våg för feminismen i Sverige. Linda Skugge var en av dess frontfigurer. Troligtvis hade hon kvar en trogen skara fiender bland de som avskytt hennes gapiga, kaxiga sätt att skriva om musik i Expressen i början av 1990-talet, men vi som var unga, nyväckta feminister hörde definitivt inte dit. Skugge var »queen of fucking everything«.

Ända tills hon slutade kalla sig feminist, sa sig vara kristdemokrat, skrev text efter text om att familjen är alltings mening och omnämnde »Fittstim«-tiden som en psykos. Då förlorade de unga musiknördarna sin demotejpsguru, feministerna sin arga fanbärare. Alla var arga på Linda Skugge. Som kritiker och författare var hon död. Hösten 2003 stod Björn Ranelid i SVT:s Debatt och talade rakt in i kameran – ”Linda Skugge, du har kränkt mina föräldrar postumt!” – efter att hon sågat hans roman »Kvinnan är det första könet«. Svenska Dagbladets kritiker Magnus Eriksson skrev bland annat att det i Skugges text inte fanns någonting som tydde på att »hon vet någonting om litteratur, läsning eller kritikens grunder«. Hans åsikt hade bred uppslutning. Skugge skrev till sist en text där hon undrade var alla hennes försvarare höll hus: »Jag saknar någon äldre kvinna som skriver något.« För nej, inte ens de äldre, erfarna kulturfeministerna verkade anse att systerskapet omfattade Skugge. Hon var en paria för kultureliten.

Tills nu, våren 2014. Plötsligt säger folk – mest kvinnor – att de älskar henne och att de alltid gjort det. Till och med hennes skrivande hyllas. Det är en märklig resa att göra för en författare vars böcker under så lång tid betraktats som enbart något för unga, missanpassade brudar att spegla sig i. Vad var det egentligen som hände?

Tillbaka i värmen. Under flera år frystes Linda Skugge ut av kultureliten. Nu är hon tillbaka – utan att någon riktigt vet hur det gick till.

Ett steg, om än inte avgörande, mot Linda Skugges nyfunna popularitet tas den 28 mars. Stig Larsson skriver i Aftonbladet om »1989«, romanen som Linda Skugge och hennes syster Sigrid Tollgård gett ut hösten 2013. Den hade till dess fullständigt negligerats på de stora kultursidorna, men Larsson propsade på att få skriva om den i alla fall. Recensionen handlar inte så mycket om boken – utan mest om Stig själv, om hans familj och kompisar – men han hinner med att hylla den som något han trodde skulle bli årets mest lästa bok. Larsson identifierar sig med Skugge. Han menar att den har personteckningar och ett tidsdjup som gör att han ömsom hisnar, ömsom skrattar; »ja första gången jag läste den hände det vid ett tillfälle att jag grät«. Här sitter alltså Stig Larsson, mannen som tidigare sagt att kvinnliga genier är en ovanlig sort, och gråter. Åt Skugge. Några månader senare, i april, kommer Skugges nya bok ut, »40 – constant reader«. Förordet är signerat Åsa Moberg, som skriver sin text i den igenkänningens systerliga anda som Skugge desperat ropade efter för ett decennium sedan. Mobergs och Skugges erfarenheter som unga, upplockade krönikörer på kvällstidningarna förenar dem: båda fick en sällsynt chans och båda fick de frågan om vem de legat med för att få just den chansen. Moberg beskriver Skugges röst som »unikt närvarande« och konstaterar om boken att »inget förord kan göra den rättvisa«. Flera stora tidningar som tidigare ignorerat Skugge väljer att recensera boken. Nästan alla gillar. I P1:s Kulturnytt frågar Anneli Dufva »hur stensäker stilist måste man inte vara för att kunna göra rätt självupptaget ältande till inte bara underhållande utan faktiskt god litteratur?«, och i sin recension i Expressen kallar Lisa Magnusson Skugge rätt och slätt för geni.

Stig Larssons hyllning av »1989« är inte betydelselös, men en enstaka recension av en outsider med kulturellt kapital räcker knappast som enda förklaring till Skugges plötsliga medvind. Anonymiseringen av hennes karriär gör säkert sitt. Det är lättare att älska någon som inte tar plats. De senaste åren har Linda Skugge verkat lite i skymundan. Efter att ha varit Expressens mest frontade och lästa krönikör i många år, verkar hon nu för tiden mer i kulisserna. Bokstavligt så, eftersom hon 2012 blev teaterproducent för Allan Edwalls gamla skapelse Teater Brunnsgatan Fyra. Parallellt driver hon ett eventbolag, och skriver numera sina krönikor i Icakuriren. Att Skugge lierat sig med Martina Montelius, som i dag leder teatern på Brunnsgatan, har förstås fört henne ett steg närmare finkulturen.

Men förändringen är kosmetisk. I alla fall om man får tro »40 – constant reader«, som är ett slags bekännelseroman om att träda in i medelådern och läsdagbok i ett. Hon har inte förändrats. Det utanförskap som Skugge upplevt hela sitt liv har inte mattats av, tvärtom. Osäkerheten är densamma. Linda Skugge må ha vuxit, och närmast kameleontlikt bytt skepnad i offentligheten i över tjugo år, men det som är kärnan i hennes gärning har förblivit intakt: att känna sig fel och oroa sig över allt som tänkas kan. Medvetenheten om att hon är ömsom älskad, ömsom hatad – men ständigt provocerande – löper genom »40 – constant reader«. Den fungerar dessutom som effektiv sköld mot eventuella attacker. Redan baksidestexten är ett skyddande hölje för både Linda Skugge och »Linda Skugge« – som hon kallar sin mediepersona. Där avväpnar hon mottagandet med att gissa vad läsarna ska tänka om boken i termer av elakt respektive snällt. Fast mest gissar hon att ingen ska bry sig över huvud taget, det är ju det hon var van vid.

Men det där att inget har förändrats, är inte helt sanningsenligt. Något har hänt med språket. I början av sin karriär skrev Linda Skugge sina texter som helt oredigerade infall sprungna ur hennes kaotiska hjärna. Hon gjorde en grej av att skriva som man pratar, så att folk förstår, i tydlig polemik mot det fikonspråk hon ansåg dominerade kultursidorna. I »1989« och »40 – constant reader« låter det annorlunda. Skugge är precis lika associativ och frispråkig som någonsin förr, men språket mindre yvigt. Kanske har hennes egen skrivart tagit färg av alla de böcker hon läser: »Jag läser i fem timmar per dag.« De som säger att hon är landets bästa stilist och att de alltid tyckt det menar det säkert, men kan knappast blunda för det faktum att Linda 40 har ett annat språk än Linda 20. Linda Skugge är en bättre stilist 2014 än hon var 1994. Och läsarna är förmodligen bättre rustade för stream of consciousness-aktig bekännelselitteratur nu, efter Knausgård och Norén, än de var för bara några år sedan.

I en intervju i tidningen Café förklarade Leif GW Persson nyligen att hans tilltagande ålder är en bidragande orsak till hans nästan ojämförliga folklighet: »Det är lättare att stå ut med en gammal gubbe än någon som är medelålders och galen. Att bli äldre ger dig en sorts excentricitetsrabatt.« Linda Skugge har fyllt 40. Hon har byggt en fungerande karriär i den svenska offentligheten under två decennier. Det blir allt svårare att avfärda henne som en ung, okunnig flicksnärta. Den störiga Linda Skugge blir då i stället den härligt befriande raka mogna kvinnan Linda Skugge. Kanske är det lättare att hantera.

Sen har vi också en tradition i det här landet av att bemöta den som sticker ut med avsky, för att långt senare ta samma person till våra hjärtan. Kristina Lugn har gjort den resan, Thomas Di Leva likaså, ja, kanske till och med Björn Ranelid. I ett litet konsensusland som Sverige tar det tid för de mest excentriska inslagen att slå rot i folksjälen, men när det väl sker är det som genom ett trollslag à la »plötsligt händer det«. Folkkärheten må vara nyckfull som en Trisslott, men vi har för vana att tycka om det vi känner till. Och numera känner vi till Linda Skugge.

Fakta | Skugges bästa

»Saker under huden« (1998) – kortromanen som tillsammans med »Fittstim« blev unga tjejers bibel under åren kring millennieskiftet. Om opålitlig vänskap, opålitliga killar och opålitliga tonårsnycker.

»Men mest av allt vill jag hångla med nån. Linda Skugges dagbok 91–93« (2004) – råa, autentiska dagböcker långt före Norén.

»1989« (tillsammans med Sigrid Tollgård, 2013) – Stig Larsson är inte fel ute när han hyllar denna spänningsroman fullproppad med musik- och litteraturreferenser.