Utan divalater

»Tur, tajming och talang – de tre t:na.« Så sammanfattade Per Gessle en gång mekanismerna bakom en framgångsrik musikkarriär.

Den amerikanska countryinspirerade popsångerskan Jenny Lewis, aktuell med soloalbumet »Acid Tounge« och Sverige-besök den 13 oktober, har prickat in alla tre t:n.

Turen hjälpte henne att träffa gitarristen Blake Sennett. Tillsammans med några vänner startade de för tio år sedan gruppen Rilo Kiley.

Tajmingen gav bandet en ram. När Rilo Kiley inledde sin karriär, riktades världens trendkänsliga blickar mot gruppens hemmastadsdel Silver Lake i Los Angeles – åren runt millennieskiftet ofta omnämnd som en kreativ hotspot.

Talang har hon gott om: rösten, utstrålningen och popkänslan.

Så varför är Jenny Lewis, efter fyra album med Rilo Kiley och nu klar med sin andra soloskiva, fortfarande främst en angelägenhet för indiepubliken? Varför snurrar inte hennes låtar i var mans Ipod?

Det går fram fyra transatlantiska telefonsignaler innan en nyvaken Lewis svarar: »Hello?«

Hon befinner sig i Chicago. Kvällen innan stod hon på scen i Lawrence, Kansas. Turnén som på måndag tar sångers­kan till Kägelbanans scen i Stockholm har precis rullat igång, och Jenny verkar vara på gott humör. Hon prisar sitt band, säger att det förmodligen är det bästa hon någonsin spelat med.

Som frontfigur i Rilo Kiley har Jenny Lewis länge iklätt sig rollen som en amerikansk indiedrottning – i USA lockar bandet en ung tonårspublik. Men alltsedan releasen av hennes första skiva »Rabbit Fur Coat« 2006, där hon backades upp av flickorna i The Watson Twins, har hon fått vänja sig vid en mognare publik.

– När vi spelade i går kväll, såg jag en kille i femtioårsåldern i publiken som hade på sig en Elvis Costello-t-shirt.

Och hur reagerade hon på det?

– Naturligtvis blinkade jag till honom, svarar Lewis rappt.

Hon säger att den yngre publiken nog inte uppfattar referenserna i hennes låtar.

– De vet knappast något om Grateful Dead, eller country, eller Stones, eller kanske inte ens Beatles. Så det är trevligt att spela för männi­skor som förstår.

32-åriga Lewis är född i Las Vegas och uppvuxen i en familj med starka showbiz-gener. Hennes morföräldrar var vaudeville-artister, och föräldrarna underhöll i hotellbarer, en så kallad »lounge act«. Själv har Jenny Lewis en bakgrund som barnskådespelare.

Hon odlar en image av flickan-i-huset-intill. Ser ut att ekipera sig i lite finare second hand-butiker och har synts i samma frisyr under hela 00-talet, flickigt utsläppt med tvärt kapad lugg.

I samband med Rilo Kileys första radiopoppiga storbolagsalbum »Under the Blacklight« (2007) antog Jenny plötsligt en mer utmanande persona. Hon försökte vara popstjärna, men har i intervjuer senare bekänt att hon mest kände sig som en »fake popstar«.

– En besvärad popstjärna är nog en mer korrekt beskrivning. Jag fuskade i en värld jag inte kände mig riktigt bekväm i. Jag kan verkligen uppskatta superpolerad musik. Men, det är någonting i det som inte riktigt passar mig.

Som popstjärna måste man finna sig i att vara en produkt, och för att lyckas måste man »låta maskineriet ta över«, som Lewis uttrycker saken. Något som hon och hennes bandkamrater inte klarade av, eller kanske inte hade lust med.

– Jag tror att artister som har de riktigt stora hitlåtarna litar på det korporativa väsen som knuffar dem framåt. I Rilo Kiley är vi nog för cyniska för att känna en sådan tillit, eller så är vi helt enkelt för gamla.

Lewis skivkarriär har bjudit på en del tvära kast, och experimenterande. Hennes växande låtkatalog är brokig, den rymmer indiepop, country, rock och radiohits. Börjar hon närma sig ett eget uttryck?

– Jag tror inte jag funnit det ännu, men hoppas att jag är på rätt väg. Kanske når man aldrig det målet, och kanske är det heller inte meningen. Det skulle ju kunna innebära slutet för låtskrivandet.

Nya albumet »Acid Tongue« har ett lite mörkare anslag än föregångaren »Rabbit Fur Coat«. Lite mindre country, mer rock och 70-tal. Som textförfattare provar Lewis nu fler berättarformer än på tidigare skivor. Spåret »See Fernando« ger bekanta associationer.

– Många tycks tro att jag gör en cover på Abba-låten »Fernando«. Men min text bär nog på en betydligt mörkare berättelse. Den handlar om en langare, och utspelar sig på en semesterort där solen alltid lyser och det serveras Piña Coladas dygnet runt.

Jenny Lewis musikaliska rastlöshet har förstås ett pris. Varje album blir något av en omstart. Hon måste vänja sig vid att spela för lite mindre publik och skapa sig en ny plattform. Ett öde hon säger sig inte ha så mycket emot, i alla fall inte hittills. Det går att dra paralleller till svenska Annika Norlin, en artist med liknande attityd som förra året fick ett stort genombrott med sin svenskspråkiga Säkert!-skiva. I musikmagasinet Sonics höstnummer säger Annika Norlin att framgången antog för stora proportioner, att bli känd var mest »obehagligt«. Fortsättningsvis tänker hon hålla en lägre profil. Det viktiga är att få göra »kul grejer«, inte att vara kändis.

»Tur, tajming och talang« räcker inte längre till som förklaringsmodell för en framgångsrik popkarriär. Det är hög tid att uppdatera Per Gessles kärnfulla formulering.

Om vi låter de tre t:na få sällskap av bokstaven v, som i »vilja«, kommer vi sanningen lite närmare.

Jenny Lewis uppträder på Kägelbanan i Stockholm den 13 oktober tillsammans med Micah P. Hinson.

En låt från Jenny Lewis förra skiva »Rabbit Fur Coat«.

Jenny Lewis band Rilo Kiley.

En låt från Rilo Kileys senaste skiva.

En låt från Jenny Lewis nya skiva.