Vad är egentligen ett museum?

Bara något år efter att Nationalmuseum åter slog upp portarna efter en omfattande renovering larmas det om att museet kanske inte har råd att vara kvar i sina lokaler, då anslaget från staten inte räcker för att betala hyran, till staten. Detta märkliga upplägg där staten pungslår sig själv har redan lett till att museet, som rymmer många av landets främsta konstskatter, fått dra ned på sina öppettider. 

Tanken på att Nationalmuseum skulle vara tvungna att flytta från den byggnad som uppfördes enkom för ändamålet för mer än 150 år sedan, för att staten vill ha en större del av anslaget den själv betalar ut, är förstås skrattretande men speglar en bredare problematik kring de stora kulturinstitutionerna. Nationalmuseum är nämligen inte det enda museum som är hotat. Nyligen stängde Naturhistoriska museet i Stockholm, också förvaltat av Statens Fastighetsverk, tillfälligt på grund av rasrisk.  

Idén med ett affärsdrivande verk som skall dra in intäkter till staten från dess egna verksamheter går ut över innehållet och har varit föremål för diskussion tidigare. När Prins Eugens Waldemarsudde 2014 lyckades frigöra sig ur fastighetsverkets järngrepp minskade lokalkostnadernas andel av budgeten från 60 till 20 procent.  

På Helgeandsholmen vill Riksdagsförvaltningen lägga beslag på Medeltidsmuseets lokaler. Medeltidsmuseet som inrättades på grund av de unika fynd som gjordes i samband med att platsen grävdes ut i samband med att ett parkeringsgarage skulle byggas. Viktigast är förmodligen en bevarad del av Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet, som naturligtvis inte kan flytta med till Börshuset i Gamla Stan, dit Medeltidsmuseet förvisas. 

Idén om marknadsmässiga hyror för museerna utgår från en föreställning om att dels ett museum kan rymmas i vilken byggnad som helst, dels att en museibyggnad skulle kunna användas till någon annan verksamhet. Så tänkte man inte när Nationalmuseum och andra av våra mest kända och älskade museer uppfördes. Så vad är egentligen ett museum? 

Ordet museum härrör från grekiskans Μουσεῖον eller Mouseion som betyder “musornas tempel” eller “musornas plats”. Musorna var de antika gudinnor som beskyddade de sköna konsterna och inspirerade konstnärer i deras skapande. Mouseion syftade således ursprungligen på en institution där man studerade musik och poesi, men kom sedermera även att omfatta lärdomsinstitutioner som Platons akademi  och Aristoteles Lyceon i Aten. Det mest kända Mouseion är antagligen den lärdomsinstitution i Alexandria, grundad av Ptolemaios I, och som inrymde det berömda biblioteket. 

Museer i dagens bemärkelse, som institutioner som inrymmer och visar upp betydelsefulla föremål och konstverk, växte fram kring rika furstars och privatpersoners samlingar. Det första publika museet var de Capitolinska museerna i Rom, grundat redan 1471 av Påven Sixtus IV som som skänkte en samling antika skulpturer till folket i Rom. Även det näst äldsta museet, Vatikanmuseet, grundades av en påve, Julius II.  

Sverige var tidigt ute och Livrustkammaren i Stockholm, grundat 1628 av Gustav II Adolf, mitt under det trettioåriga kriget, är världens fjärde äldsta museum, till och med äldre än The Royal Armouries i Towern i London. Konglig Museum, numera, Gustav III:s antikmuseum, som likt Livrustkammaren är inrymt i Stockholms slott, öppnade för allmänheten redan 1794, två år efter kungens död, och rymmer antika skulpturer som Gustav III köpte under sin italienska resa 1783-1784. Konglig Museum blev föregångare till dagens Nationalmuseum, eftersom samlingarna växte och inte längre rymdes i lokalerna på Stockholms slott. Vid riksdagen i Stockholm 1844-45 beviljades ett anslag på 750 000 riksdaler för byggandet av en ny museibyggnad i Stockholm. 

Nationalmuseum på Blasieholmen ritades i nyrenässans av tidens främste museiarkitekt, Friedrich August Stüler, som bland annat ritat Neues Museum i Berlin. Byggnaden utgick från tidens ideal om museet som ett allkonstverk, där själva byggnaden, utvändigt och invändigt är lika viktigt som innehållet. Det sammanhängde med tidens syn på bildning, som också gick ut på att sammanfoga en helhet som blev större än summan av de ingående delarna. Detta bildningsideal spred sig under andra halvan av 1800-talet i den tyskspråkiga världen och stod stark även i vårt land in på 1900-talets första årtionden. Bildningsidealet avspeglades också i arkitekturen, som var historiserande och eklektisk.

Om bildningsidealets starka ställning vittnar också det faktum att tidens mest påkostade institutionsbyggnader var just museer, öppna för allmänheten att förkovra sig. Både statliga, som Nationalmuseum och Historiska Museet, och privata som stiftelseägda Nordiska Museet på Djurgården. Från och med modernismens genombrott på 1930-talet kom det humanistiska bildningsidealet successivt att ersättas av ett teknokratiskt nyttotänkande som på sikt kom att leda till att museernas roll som bildningsinstitutioner marginaliserades. 

Den prekära situationen för Nationalmuseum, Naturhistoriska Riksmuseet och Medeltidsmuseet har utlöst en kulturpolitisk debatt om museernas ställning och finansiering. Såväl den icke kulturradikala delen av vänstern som den bildningsvurmande borgerligheten har engagerat sig i frågan. Kulturlivets finansiering är komplex och den mångåriga negligeringen av många av våra främsta kulturfastigheter bör också ses i ljuset av den betydligt större infrastrukturskuld som nu gör sig gällande i hela samhället, där allt från järnvägar till vatten- och avloppsledningar är i skriande behov av upprustning och renovering. 

Debatten visar att museerna engagerar och den viktigaste lärdomen till beslutsfattarna är att ett museum inte är vilken byggnad som helst. Oavsett finansieringsform måste ett museum få vara ett museum. I varje samhälle med självaktning behöver musorna någonstans att hålla hus. Ett samhälle som låter sitt kulturarv förfalla har snart ingen framtid. 

***

Läs även: Skolor som bildningstempel

Läs även: Den underskattade nygotiken