Vad händer när ansvarstyngda vuxna börjar leka på jobbet?

Sofie är konsult. Hennes vuxenhet är av det strama, bottenfrusna slaget, där kostnadskalkyler och powerpointpresentationer är viktigare än att verkligen känna något. Hon har en framgångsrik man, två välartade barn och ett fläckfritt, stilmedvetet storstadsliv. Men när Sofie får i uppdrag att modernisera och digitalisera ett anrikt bokförlag råkar hon blotta en spricka i sin blankpolerade fasad för den betydligt yngre it-teknikern Max, när han kommer på henne med att onanera på kontoret. Det blir början på en lek mellan dem, där de utmanar varandra att göra allt galnare saker på arbetsplatsen – som att gå baklänges en hel dag, eller låtsas vara chefen.

– Sofies liv är för inrutat, för uträknat, det finns något djur inuti henne som inte får plats i den här världen. Hela hennes människa får inte plats, och därför öppnar hon dörren till de här lekarna, säger Ida Engvoll, som spelar Sofie i Netflixserien Kärlek och anarki.

För Max, som bor i kollektiv och nätt och jämt har lämnat barndomen bakom sig, ligger leken närmare till hands. Men skådespelaren Björn Mosten tyckte ändå att lekelementet i serien kändes radikalt.

– Jag tror många lägger för lite möda på lek, att den har gått förlorad på något sätt. Det är så otroligt kul att Max och Sofie tar leken på ett så stort allvar, att den betyder så pass mycket för dem att de aldrig tänker »jag skiter i det här«, fastän det är skämmigt och jobbigt.

Bakom Kärlek och anarki står regissören och manusförfattaren Lisa Langseth, som laborerade med liknande teman i filmen Hotell, där en terapigrupp bryter sig loss från terapeuten och börjar iscensätta varandras innersta önskningar. Langseth var intresserad av att utforska lekens inneboende kraft, och vad som skulle hända om vi vuxna vågade leka mer.

– Barn kan bearbeta ganska allvarliga saker i den här låtsasvärlden där ingenting farligt kan hända. Om man langar in jobbiga fenomen i en lek så kan de bolla med dem, men som vuxen tappar man mycket av det. Och så handlar barns lek mycket om närvaro, något som vi också rationaliserar bort i vår vuxenhet, säger hon.

Men det är inte bara Sofie och Max som låtsasleker på bokförlaget Lund & Lagerstedt. Den rutinerade förläggaren Friedrich (Reine Brynolfsson) blir alltmer utmattad av att projicera bilden av sig själv som en seriös och kunnig kulturman, medan hans yngre kollega Denise (Gizem Erdogan) kämpar hårt för att framstå som politiskt medveten och samtidsrelevant. Den undfallande förlagschefen Ronny (Björn Kjellman) känns ofta som en liten pojke i för stor kostym.

Är vuxenidentiteten också en sorts lek?

– Jag tror att man alltid kommer känna att man leker det här samhället. Det är inte självklart att man ska kliva upp och sätta på sig rätt kläder, äta rätt saker, få allting att funka på ett samhälleligt plan. Det som Sofie och Max gör studsar ju mot det som vi annars leker och upprätthåller, men som vi tar för normalt, säger Ida Engvoll.

– Men det är en ganska tråkig lek i så fall, kontrar Björn Mosten muntert.

Att lära sig vuxenlivets spelregler är faktiskt en av anledningarna till att barn leker. De testar olika roller som vuxna spelar – chef och anställd, läkare och patient, mamma och pappa – för att förstå och förbereda sig inför framtiden. Många forskare har upptäckt hur viktig leken är för barns välmående och utveckling. Den hjälper dem att bearbeta upplevelser, bygga relationer, bli mer kreativa eller bara koppla av. Lek i vuxen ålder är inte så undersökt, men det finns indikationer på liknande effekter för vuxna, även om den vuxna leken oftast tar sig andra uttryck. Vuxna sysslar mycket med regellekar som sport och spel, men kan också få utlopp för behovet av låtsaslek genom att läsa böcker och titta på teater, film eller tv-serier – eller fantisera.

Mikael Jensen är lekforskare och driver bloggen State of play, och han menar att vi vuxna ofta har vår lekvärld inombords.

– Det vi har varit med om i det yttre blir ofta inre scener, inre dialoger och liknande. Och de stannar ofta där. Har du provat någon gång att ha en inre dialog med någon som du vill prata allvar med, där du briljerar och argumenterar bort den andra?

Ja, ofta!

– Det är ett sätt att utmana sig själv, »hur skulle jag göra om jag verkligen fick leva ut den här sidan?«. Det kan vara en träning som gör att vi på ett smidigare sätt tar oss an en knivig person eller ett lönesamtal.

[caption id="attachment_647451" align="alignnone" width="991"] Lek på allvar. Björn Mosten spelar Max och Ida Engvoll rollfiguren Sofie i Netflixserien Kärlek och anarki (premiär den 4 november). Till höger manusförfattaren och regissören Lisa Langseth.[/caption]

Kärlek och anarki innehåller flera scener där huvudpersonen Sofie onanerar – en aktivitet som har varit näst intill tabu att visa (eller ens diskutera) i breda spelfilmer och tv-serier. Men nu har den kvinnliga onanin börjat belysas på allvar i populärkulturen: i succéserier som  Sex education (2019–) och Fleabag (2016–2019), och i hyllade tonårsfilmen Book­smart (2019). Guillermo del Toro fick mycket uppmärksamhet för sin franka skildring av kvinnlig onani i fyrfaldigt Oscarsbelönade The shape of water (2017). I en intervju inför filmens premiär förklarade han att han ville skildra huvudpersonen Elisas onani som en helt vanlig morgonsyssla.

»Hon kokar ägg, hon borstar skorna, hon onanerar, hon går till jobbet. Jag ville inte att hon skulle vara en Disneyprinsessa, jag ville att hon skulle vara människa.«

När Lisa Langseth arbetade med manuset till Kärlek och anarki tyckte hon att fiktionen plötsligt var full av kvinnor som onanerade.

– Det poppade upp överallt. Tidigare har vi inte ens haft något bra ord för det, onanera låter så högtravande – vi använde runka på inspelningen. Sofies grej är att hon kollar på porr och runkar och blir lite avslappnad. Hon är en slags porrmissbrukare, säger Lisa Langseth

Ida Engvoll berättar att scenerna var en utmaning att filma, men att nervositeten vägdes upp av möjligheten att få skildra något som ofta göms undan.

– Det är en del av mänskligheten som vi inte vill ha med på film – och då vill jag automatiskt ha med den. Jag tror att folk kommer att känna igen sig i hur hon smyger och läcker mänsklighet genom onanin. Det har nästan blivit som en ritual för henne, en stressrelease.

När jag visar Kärlek och anarki för Mikael Jensen är han tveksam till att rakt av kalla det som Sofie och Max sysslar med för lek. Det passar inte riktigt in i den definition som de flesta lekforskare använder sig av, där det är viktigt att alla inblandade är med på leken och att den inte får några negativa konsekvenser för omgivningen (Max och Sofies beteende förbryllar deras kollegor och leken får dramatiska följder). Barns lek är dessutom betydligt mer sofistikerad än vad många tror och innehåller subtila signaler, som leenden och ljudeffekter, för att visa att »nu sysslar vi med lek«. Utan det finliret blir leken svårbegriplig.

– Och vi har ju inte den konventionen, att det är okej med vuxenlek. Det är ingen som tänker »aha, hon kanske leker med någon här«, när Sofie börjar gå baklänges.

Borde vi ha en sådan konvention?

– Det kanske skulle vara sunt i vissa lägen, men jag tror att det är alldeles för få som skulle klara av det, särskilt i det professionella livet. Men vi kanske borde vara lite mer lekfulla, och lägga lite tid på att ha lek på jobbet. För det är sunt för vårt själsliv, och för att forskning visar att det kan öka effektiviteten.

Forskarna har konstaterat – i motsats till vad man kanske kan tro – att barn i dag leker mer än vad barn gjorde när de första lekteorierna formulerades i mitten av 1900-talet. Mikael Jensen tror att samtidspressen har skapat ett större behov av lek, hos både barn och vuxna.

– Världen är så full med information, och någonstans måste man hantera det. Man tar sig in i sin lilla bubbla, där leken får vara en bearbetande aktivitet. Vi vuxna kan gå in i våra serier och bara stänga in oss där, kanske för att slippa det som hör till vardagen till, men också för att bearbeta våra egna upplevelser.

Regissören Lisa Langseth är inne på samma linje:

– I den här digitaliserade tiden så blir vi ännu mer strömlinjeformade, vi tror att allt måste vara på ett speciellt sätt. Serien är en påminnelse – också till mig själv – om  att man kan göra lite som man vill. Vill man äta middag under bordet så kan man göra det. Det går bra. <

***

FAKTA: Vuxna leker på film

The Game (1997). Regi: David Fincher.

En förmögen bankman (Michael Douglas) får en dyr present av sin bror (Sean Penn) – en mystisk lek som snart suddar ut gränserna mellan vad som är på låtsas och på riktigt.

Idioterna (1998). Regi: Lars von Trier.

Den traumatiserade Karen flyttar in i ett samhällskritiskt kollektiv, där medlemmarna ägnar sig åt att försöka hitta sin »inre idiot« genom att låtsas var psykiskt sjuka i offentliga miljöer

Fifty shades of grey (2015). Regi: Sam Taylor-Johnson.

Ordet »vuxenlek« framkallar ofta erotiska associationer, det är den sortens lek som står i centrum för denna kritikersågade publiksuccé om studentskan Anastasia Steele och affärsmannen Christian Grey.

Tag (2018). Regi: Jeff Tomsic.

Under maj månad varje år ägnar sig fem barndomskompisar – trots att de numera är medelålders – åt att leka kull. Denna komedi med bland andra Jeremy Renner och Ed Helms bygger på ettt verkligt killgäng och deras årliga lek.