Vad skulle tv-sofforna gjort?
Den italienska författaren Italo Calvino definierade en klassiker som »en bok som aldrig slutar säga vad den har att säga«. Men kanske tycker vi att klassikern är som den gamle släktingen ingen vill sitta bredvid: tjatig, envis och självgod? Då är det dags att ta fram Orons bok (O Livro do desassosego) av Fernando Pessoa, en författare som aldrig upprepar sig och definitivt inte är självgod. Ja, han är så diskret att han nästan inte syns. Dessutom finns det många Pessoa att välja mellan.
***
Om en del författare kan man säga att de var före sin tid – men hur många författare är egentligen utanför sin tid? Och hur många klassiker fortsätter att komma med nya verk efter sin död?
Litteraturhistorikern Harold Bloom upprättade på 1990-talet en kanon över klassiker man måste läsa och drog på så sätt i gång en internationell debatt om vad skolan ska lära ut. Men anhängare av klassikerlistor brukar bortse från att klassikerstämpeln inte fastnar för gott. De flesta klassiker försvinner in i dödsskuggan trots räddningsförsök.
Fernando Pessoa är den andra sortens författare, som kommer ur skuggorna in i ljuset och plötsligt är klassiker. När han avled 1935 hade han publicerat en diktsamling på portugisiska och tre små häften på engelska. Numera finns ett 30-tal verk utgivna.
Kanske ska en verklig klassiker inte vara stabil utan oförutsägbar, undflyende och självmotsägande. Och viktigast av allt: en klassiker ska kunna överraska nya generationer. De kraven uppfyller Fernando Pessoa med råge. Han är inte en författare – han är många. Pessoa diktade under olika namn. Han kallade dem inte för pseudonymer utan för heteronymer eftersom de var självständiga gentemot sin upphovsman.
Från första världskriget till sin död medverkade Pessoa flitigt i litterära avantgardetidskrifter och skapade sig ett namn som debattör. Men inte ens hans litterära vänner anade att deras tillbakadragne kollega stod bakom artiklar som inte bar hans namn. Sammantaget lekte Pessoa med över sjuttio heteronymer. De mest kända är Alberto Caeiro, Álvaro de Campos och Ricardo Reis. En del är poeter, andra essäister. Några av hans författarjag är skickliga, andra mediokra. Några är nydanande, andra konventionella. Ricardo Reis är en läkare som skriver poem i Horatius anda medan Álvaro de Campos är en sybaritisk skeppsingenjör och Alberto Caeiro en diktande fåraherde.
Som författare var Pessoa länge mest känd som poet, han fick ett pris för den högstämda diktsamlingen Mensagem, men med tiden har hans prosa väckt allt större beundran. Orons bok är den mest kända. Det är ett slags dagbok utan datumangivelser. Berättaren fyller sidorna med korta anteckningar om vad han ser och tänker på. Samtidigt reflekterar han över sin text vilket gör boken till en samling miniessäer om litteratur och självmedvetande.
Att Orons bok är så älskad beror på att det vilar ett magiskt ljus över den enklaste händelse och den tristaste gathörna som författaren beskriver. Boken är en kärleksförklaring till Lissabon och till storheten i det lilla livet.
När de sista regnen dragit söderut återstod endast vinden som hade svept undan dem. Glädjen över den ständigt skinande solen återvände till stadens kullar, och plötsligt fanns där massor av vita kläder upphängda på linor fästade på korta stänger, och de hängde och fladdrade högt uppe utanför fönstren i de färggranna hyreshusen.
Jag kände glädje – glädjen över att finns till. Jag gick hemifrån med den storslagna föresatsen att komma i tid till kontoret. (Orons bok, sidan 42.)
Egentligen är boken författad av två heteronymer. Vicente Guades anteckningar täcker åren 1913 till 1920. Sedan tappade Pessoa intresset för projektet men 1929 började han om. Eller rättare sagt: Bernardo Soares, en oansenlig kontorist vars livs yttre konturer liknar Pessoas, började skriva om sitt vardagliga liv.
Pessoas heteronymer var inte ett litterärt projekt, inte heller ville han driva med den litterära världens fixering vid kända namn. I ett brev till en litteraturkritiker förklarar han att heteronymerna kommer ur hans »hysteri«, men nervositet präglar inte hans verk.
I en tid när identitet och autenticitet blivit kvalitetsbegrepp är Pessoa förstås en omöjlig författare. Vad skulle tv-sofforna gjort med en diskret författare som visserligen skulle ha berättat om sig själv, men som var gång hade givit olika versioner?
I stället för att svara på frågan »Vem är du« sökte Pessoa alternativa verkligheter. I Orons bok säger han att »endast utklädd är jag mig själv«.
Kanske var heteronymerna hans hjälpredor – men de är inte inställsamma. Vissa kommenterar Pessoa som om han vore en fiktiv figur. Fernando Soares är den heteronym som är honom närmast. Soares delar inte bara förnamn med Pessoa utan bor i samma sorts enkla hyresrum, har samma sorts kläder, ser likadan ut och har samma förkärlek för barer och promenader.
Ända fram till sin död arbetade Pessoa med Orons bok och just att den är oavslutad gör att den känns nästan som om författaren levde. Här finns så svaret på den fråga alla ställer: vem är jag?
Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.
Om Pessoa själv vet vi inte mycket. Han var född 1888 och levde som barn flera år i Sydafrika. Till Lissabon flyttade han som 17-åring och förblev där till sin död 1935. Han, som skrev perfekt engelska, reste aldrig utanför landets gränser efter att han återvänt till hemlandet. Han verkar bara ha haft en enda kärleksrelation och gav endast ut en bråkdel av vad han skrev. Han försörjde sig som frilansande bokhållarbiträde och översättare av affärsbrev och såg ut som den lägre tjänsteman han var: prydlig, ensam, och oansenlig.
Men den magre kontoristen var fylld av en passion: litteratur. Blev det en stund över på kontoret började han skriva något: en dikt, en novell, en pjäs. En del dikter publicerades och Lissabons modernistiska författare kring tidskriften Orpheu insåg hans talang, om än inte vidden av den.
I dag kommer ingen portugisisk författare undan Pessoas inflytande. Hans dikter hörs i fadosånger, hans absurda noveller jämförs med Kafkas och Borges verk. Det har skrivits flera biografier om honom men han förblir mystisk, själv en romangestalt. Dessutom kan man förutsäga att Pessoas inflytande kommer att växa. Han är en av få avlidna författare som fortsätter att komma med nya verk.
Den melankoliske kontoristen var osannolikt produktiv. I två kistor som han efterlämnade vid sin död lär det ha funnits närmare 30 000 sidor manus (som alltid när det gäller Pessoa skiftar uppgifterna). Sidorna är svårtydda, dels därför att de ofta är skrivna med liten handstil, dels för att Pessoa glömde att paginera och inte markerade till vilken berättelse en sida hör. Självmedvetet daterade han dessutom manusen fel för att eftervärlden skulle kunna se en exemplarisk litterär utveckling. Pessoa anade sitt värde, han till och med skämtade om att han kunde få Nobelpriset. Att skriva var viktigare än att bli läst.
Kanske är det hans intensitet som gör att det känns som om Pessoa skriver vidare, det gäller speciellt Orons bok som ändras för varje läsning. Pessoa är ingen upphöjd klassiker när han klagar på sitt arbete på kontoret. Dagarna är sig lika. Den banale direktör Vasques är irriterande och som många av oss drömmer berättaren om hur det vore att plötsligt få en massa pengar och börja ett annat liv. Han ska bo i ett litet hus i utkanten av någon stad och njuta av att inte behöva arbeta. Och så kommer en typisk Pessoa-vändning när han inser:
Var jag än hamnar kommer jag att med saknad minnas direktör Vasques och kontoret på Rua dos Douradores, och enformigheten i det dagliga livet kommer att påminna mig om den kärlek jag aldrig fick uppleva eller om de triumfer som aldrig blev mina.
Kanske kommer Pessoa oss extra nära i dessa pandemitider som till så stor del präglas av vad man inte gör. Berättaren i Orons bok älskar inte. Han bråkar inte. Han predikar inte. Han ser och funderar. Och så skriver han varenda kväll. Oplanerat, snabbt, utan att veta vart texten bär. Det finns ett diskret självförtroende i texten, Pessoa trodde att det skulle bli framtida utgåvor av Orons bok. Läsarna är nog mer oroliga än Pessoa, han hade ju så många liv.
Med tanke på att han dessutom var aktiv spiritist kan man undra hur Pessoa hann skriva så mycket, för i Lissabon är det lätt att hitta en bar som hävdar att den var Pessoas favoritställe. Kanske har de alla rätt. En sak man verkligen vet om Pessoa är att han var alkoholist och när han avslutat dagens arbete på kontoret så gick han till en bar. Varpå han gick hem till sitt oansenliga rum och skrev några av 1900-talets märkligaste sidor. Varpå han så småningom dog av alkoholism.
Ett tråkigt liv? Ett begränsat liv? Kanske inte.
Var och en har sin alkohol. För mig är det nog med alkoholen i själva existerandet. Berusad av förnimmelsen av mig själv strövar jag omkring med säkra steg.
Om det är så dags går jag till kontoret som vem som helst. Om det inte är så dags går jag ner till floden och tittar på floden som vem som helst. Jag är som alla andra. Och bortom allt detta finns min egen himmel där jag i smyg beströr mig med stjärnor och har min egen oändlighet.
Dubbelheten är själva essensen i Pessoas verk. Plötsligt blir han förtjust över alla på kontoret. Han kan med ömhet beskriva någon han ser på gatan. För den som är trött på självupptagna influencers är Orons bok balsam. Den grundsmärta som finns i oss alla förstod Pessoa fullt ut. »Jag kan föreställa mig allt, därför att jag ingenting är.« Han släppte in livets mångfald i de korta kapitlen i Orons bok. Det finns ingen hierarki – sjömän, kontorister, hemmafruar, springpojkar, försäljare, unga kvinnor – alla är lika viktiga.
I den tidiga novellen Djävulens timma är en kvinna på någon sorts social tillställning. Hon dansar med en man som kanske är utklädd till djävulen, kanske inte … Novellen slutar med några rader som antyder att kvinnan möjligen var Pessoas mamma och att han således är son till djävulen. Sonen kvinnan föder blir i vart fall genial.
Den 29 november 1935 togs han till sjukhus. Han avled dagen därpå, förmodligen av skrumplever eller cancer i bukspottkörteln.
Många säger sig ha skymtat honom sedan dess. En smärt man i mörk kostym med slitna armbågar och glasögon som blänker, under en lite för stor hatt, knappt synlig mot husväggen, på väg bort längs en smal gata.
Fjärran från mig i mig själv jag går
Skild från mitt verkliga jag,
Den skugga och rörelse vari jag består.
***
Mikael Timm är författare, filmare, kritiker, kulturskribent, radioprofil, journalist, redaktör, flanör, vivör, vinkännare, operalibrettist, jazzälskare, kattvaktare, bokläsare, gourmet, samt 55 ytterligare identiteter som inte ryms här.
O Livro do desassosego gavs ut på portugisiska 1982, nästan 50 år efter författarens död. Senaste svenska upplagan är Orons bok (något förkortad) i översättning av Lars Axelsson och Margareta Marin, Pontes förlag, 2007.
