Våld är en effektiv censur – den franska yttrandefriheten krymper

Fluctuat nec mergitur. Paris se souvient. Hon gungar men sjunker inte. Paris minns. 

Så står det på en av de små reklamtavlorna på boulevard Port Royal när jag går förbi, och det är förstås ingen slump. Paris minns? Jag skulle hellre säga: Paris glömmer inte. Men det här ska nog föra tankarna till ett litet minnesmonument med sobert typsnitt mot mörk bakgrund. Som om vi tagit oss vidare, i alla fall en liten bit? Och det kanske vi har, men ingen som bodde i Paris under 2015 glömmer. 

Det började med attentatet mot Charlie Hebdo, vars redaktion sköts ned. Tolv personer mördades. Jag minns att jag skrev om det på Twitter nästan i realtid och någon svarade: ”Det är en krigsförklaring”. 

Ja, det ser inte bättre ut.

En dag senare kom attentatet mot kosherbutiken och antalet döda stiger till sjutton. En mängd skadade tillkommer.

Och en ljummen kväll i november skjuts folk som sitter på uteserveringar i östra Paris ned, liksom publiken på teatern/scenen Bataclan och ett attentat med självmordsbombare förhindras på Stade de France av säkerhetsvakterna (hjältarna!) som inte släpper in dem. 130 mördade och 500 skadade. 

Det är efter detta blodbad man allt oftare ser den målad på stadens murar: Fluctuat nec mergitur. Hon kränger men hon sjunker inte – Paris valspråk. 

Det var en krigsförklaring. Mot det fria ordet, mot det judiska folket och mot de fri- och rättigheter vi alla tar för givna: att gå på konsert, att ta en öl – att leva i ett fritt land. Jo, faktiskt. 

Och så här tio år efteråt kan man fråga sig hur vi stod emot, hur vi klarade krigsförklaringen och det efterföljande kriget. Le Mondes chefredaktör Michel Guerrin gör en pålitlig sammanfattning i en krönika den 10 januari: Att mörda så mycket människor var en effektiv censur. Charlie Hebdos redaktion sitter i sin bunker och tecknar i ett hav av likgiltighet. Fransmännen påstår sig visserligen fortfarande gilla satir, men börjar det handla om religion är åsikterna mer kluvna och kommer profeten Muhammed på tal så blir det hela väldigt nervöst. 

Rädslan finns också inom teatern där man inte längre tar upp religion, och där man inte sätter upp judiska pjäser om jag så länge kriget i Gaza pågår. Vi vet dessutom vad som har hänt och händer inom skolans område. 

Yttrande- och åsiktsfriheten har krympt generellt, framför allt genom den självcensur som frodas i den kulturella sfären. Den politiska satiren försvinner, konstverk vandaliseras - och förövarna kan lika gärna vara högerextrema eller radikalfeminister som religiösa fanatiker. Hotet kommer ”underifrån”.

Och stödet då, det stöd som borde komma från politiker på beslutsfattande positioner? Tja, det beror på. Högern och mitten finns där, men bara en del av vänstern. Den populistiska vänster som har sina väljare bland muslimer i orten tiger still – vilket onekligen gör att det hela haltar. 

I dag är märkligt nog staten den främsta garanten för yttrandefriheten. Staten som bygger ett museum över teckningens plats i pressen, en av den mördade tecknaren Wolinskis idéer, avslutar Guerrin.

Att Le Mondes chefredaktör (eller jag själv för den delen) slåss för det fria ordet är rätt självklart. Men alla andra? Det är otroligt svårt att mäta. Ändå tänker jag på mina barn som året efter attentaten menade att att gå ut och ta ett glas var en motståndshandling. Utrymmet för motstånd är förstås individuellt och förändras över tid. Men det används. Eller för att uttrycka det annorlunda: Vi kränger, men vi sjunker inte. 

Karin Stensdotter är författare och bosatt i Paris

***

Läs även: Gör Amerika vackert igen! 

Läs även: Svenskt kulturliv har allt att lära av Danmark