Vampyrregissör har slutat sörja

Luleå 2007. Eller Blackeberg 1981, eller någon annanstans. Hämnden är fullbordad.

Ungefär här slutar Tomas Alfredsons film »Låt den rätte komma in«. Den är blodigare och farligare än något annat han gjort. Här finns både det vardagliga psykologiska och fysiska våldet, och det exceptionella våldet som passerat gränsen. Och här finns ingen plats för skratt. Den här gången finns ingen försoning, så som det faktiskt gjorde i hans förra långfilm »Fyra nyanser av brunt«. Historien handlar om en pojke som är 12 år, mobbad och bor i Blackeberg.

– Huvudpersonen Oskar är osentimental. Rationell, som barn ofta är. Han hittar strategier för att överleva. Den här berättelsen är originell, därför i mobbningshistorier är offren ofta små och ledsna varelser. Det är inte Oskar. Han bär på en vrede, som jag ofta tror att den här typen av utsatta barn och unga gör. Vampyren är en bild av hans vrede.

Tomas Alfredson menar att detta inte är någon vampyrfilm utan ett relationsdrama, men det är också en film om utsatta människor som skapar en egen värld för att överleva.

– De här ungdomarna blir farliga för sig själva och omvärlden, jag antar att det är det vi ser i skolmassakrer runt om i världen.

Varför är filmen så blodig?

– Jag känner inte till den här filmgenren så väl, men jag har försökt förhålla mig nyfiken till den. Blod berör de flesta. Både positivt och negativt.

Hur då positivt?

– Positivt som ett livselixir. Och det är gott i biff.

Det är många som dödas i filmen, finns det lägen när det går att rättfärdiga mord?

– Ibland uppmanar man ju mobboffer att slå tillbaka, men enligt matematiken i den här filmen lönar det sig inte, för när han slagit sin plågoande kommer det någon ännu starkare och hämnas. De våldsamheter som begås i filmen är bilder av hans känslor. Men jag vill inte ha åsikter om huruvida det är rätt, det är öppet för tolkning. Det finns inga enkla svar.

Handlar filmen om utanförskapets pris?

– Ja, och den handlar om hur han tar konsekvenserna av sitt utanförskap, han väljer att lämna kollektivet. Systematiskt tar han avsked och klipper banden till sin pappa, och mamma och sin tillvaro.

Döden är väldigt närvarande i berättelsen, vad har du själv för förhållande till döden?

– Livet är ju en fantastisk sak med många möjligheter. Men den enskilda människans liv är inte så speciellt. Bortsett från att jag har ansvaret för två minderåriga barn är mitt liv inte så märkvärdigt i ett större sammanhang. Och betydelsen krymper med åren, jag ser mig som en del i en lång länk i historien.

»På teatern finns det plats för allt det som vi önskar oss av livet eller allt det vi helst vill slippa i verkligheten.«
(Staffan Valdemar Holm, Dramatenchef)

Du har uttalat dig kritiskt om filmklimatet i Sverige, kan du utveckla det?

– Vi befinner oss i en skarv mellan olika perioder. Det är väldigt svårt för film och tv att hävda sig. Det har blivit en vara där produktionskostnaderna inte står i proportion till värdet för mottagaren. Men det är kanske bra, i stället återvänder ju människor till scenupplevelserna, de har fått ett högt värde. I musikbranschen är det väldigt tydligt. Det som funkar bäst på tv är nu framför allt sport som är urstarkt. Där är alla stålar, och allt intresse.

Efter »Låt den rätte komma in« har du regisserat en del för teatern, bland annat »My Fair Lady«. Och nu jobbar du med en uppsättning för Dramaten, hur kommer det sig?

– Tja, ingen annan har visat något intresse. Så när Staffan Holm ringde tyckte vi (Tomas arbetar med Killinggänget, reds. anm.) att det lät kul.

Vad ska det bli?

– Det är inte klart, det enda som är klart är att det ska uppföras på stora scenen om ett år.

Kommer ni att vara roliga?

– Förväntningen är väl att det ska finnas med lite skratt. Men det finns olika sorters skratt, ibland kan man ju jobba med långsamma skratt, som kommer när man kommit hem, snarare än snabba fnaskskratt.

Du regisserar Killinggänget, deltar du även i skrivprocessen?

– Jag läser mest och har åsikter, försöker hitta linjer och bearbetar materialet. Sedan skriver vi ju i olika konstellationer, och jag kanske ibland föreslår nya konstellationer för att nya idéer ska födas.

Vad ska du göra efter Dramaten-uppsättningen?

– Det är inte klart, men jag har fått en del erbjudanden från Hollywood efter »Låt den rätte komma in«. Jag har varit där flera gånger nu, men jag vet inte om det är rätt för mig. Mycket av det jag gjort har ju varit lyckade samarbeten, de har byggt på de relationer jag har här hemma. Att åka till Hollywood är ju något helt annat, då lämnar jag det sammanhanget. Så det är väldigt dubbelt.

Men är det inte svårt att tacka nej?

– Många blir ju bländade. Men jag vill inte göra »Ninja Turtles 18«. Hollywood är en industri, när de erbjuder mig jobb vill de ha »smaken« jag har hittat, men de vill ha den inom sina moraliska gränser. De frågar vad jag vill göra för film, men jag vet faktiskt inte det just nu.

Vad säger din familj?

– Det var ju just det. (Han ler lite snett.) Barnen tycker väl det skulle vara kul att träffa kändisar, men sen då? I den bästa av världar kan man kanske göra som Lars von Trier, göra engelskspråkig film på hemmaplan. Vi får se. Jag är lite som en guldfisk, beslut sker spontant, på magkänsla utifrån var jag står i dag.

Har du några drömprojekt?

– Nej, min dröm är att få fast mark under fötterna.

Norröra, sommaren 1967. Pappa spelade buse tillsammans med Tage Danielsson i Saltkråkan-filmen »Ruskprick och Knorrhane«.

– Jag har en pappa som jobbade jätte-mycket när jag växte upp. Jag fick följa med honom till jobbet, dels var jag intresserad av film och ville lära mig mer, dels var det ju också ett sätt att få träffa honom lite mer. På somrarna var hela familjen med på hans filminspelningar. Jag är ju nästan född på Saltkråkan. Familjen handlade mycket om hans jobb, det var en tillvaro man inte kunde dela med så många.

Tomas Alfredson har inte något särskilt nostalgiskt förhållande till dessa somrar. Som utomstående tänker man att det visserligen var en speciell tillvaro, men kanske gjorde det familjesammanhållningen stark? Det kan han inte svara på. Fram växer bilden av en dominant, temperamentsfull och egocentrerad far.

– Det fanns en intensitet i vår familj, med mycket friktion.

Han blir lite tyst. Det är annorlunda nu när han själv är pappa.

– Jag försöker att inte vara för skrymmande, inte debattera jobbet vid matbordet. Och jag tycker att jag har skött min papparoll rätt bra, varannan vecka.

Tomas Alfredson växte upp i filmbranschen, men det har hans barn, nu 13 och 15 år, inte gjort. De har inte varit intresserade.

– Det kanske är sunt. Det här jobbet kostar ju på. I mörka stunder undrar man om det är värt allt slit. Man måste rycka upp sig med rötterna om och om igen. Och det blir jobbigare ju äldre man blir.

Varje projekt kräver rannsakan, eftertanke, utlämnande. Han säger att det naturligtvis går att vara lite mindre ambitiös, och därmed bli mindre sårbar, men då blir både arbetet och slutresultatet mindre intressant. Inte bara den kreativa processen kostar, klimatet är också tufft.

– Det är ju en kompetitiv bransch, och det är magert med lojalitet och vänskap i den här världen. Den får man hitta på andra platser.

»Ordet tragedi betyder en kollision mellan rätt och rätt. Det är även kallat ett sorgespel, och härstammar från antiken.«
(Wikipedia)

1967 var inte bara det år då »Saltkråkan« spelades in. Det var också det år som Tomas bror Mats, då fem år, dog av en elektrisk stöt när de lekte. Tomas var bara två år när det hände och har därför inga direkta minnen, inga ord, för sin upplevelse. Orden kom först senare. Sorgen. En tragedi har Tomas Alfredson kallat det, och på så sätt tydliggjort att förlusten vuxit till en närmast existentiell sorg.

– Bearbetningen har tagit stor plats. Men nu tänker jag att den inte kan fortsätta göra det, det är ett beslut.

Har du talat med dina föräldrar om händelsen?

– De verkar inte ha några minnesbilder av det. Det är bara svart i deras almanacka från den där tiden.

Han låter inte förvånad när han säger det. Som om han accepterat att föräldrarna inte talar om detta ohyggliga, att förlora ett barn. Nu lever han inte bara med smärtan över brodern som dog utan också med rädslan att det ska hända hans egna barn något.

– En tunn hinna omsluter oss och skyddar oss från kaos och helvete.

Kanske vävs den hinnan delvis av skrattet. Det långsamma smarta, inte det snabba fnaskiga. Skrattet och det absurda, som gör livet uthärdligt, löper också som en björntråd genom Tomas Alfredsons gärning.