Vanna Rosenberg: ”Jag var bra på att gräva humorguld”

Hon möter mig med en gyllenbrun, lurvig valp i famnen och är ju bara så himla trevlig. De ser förresten likadana ut, Vanna Rosenberg och hennes ettåriga pudelvariant. 

– Jag vet, nickar hon så att hennes hårlockar vippar. Alla säger att vi är lika.

Jag tar en bild av dem, glömmer att skriva ner hundens namn. Vi är på Vanna Rosenbergs lokala fik i Enskede i södra Stockholm. Kaffet är dyrt och gott, och miljön mysig. Allt är så trevligt. Den första stunden går åt till att fråga ut Vanna Rosenberg om det-där-med-att-ha-hund. 

Summan av kardemumman blir: Skaffa en hund, den kommer att göra dig lyckligare, kommer att göra hela din familj lyckligare! 

Ett tungt vägande livsråd från en som fyller femtio år nästa år. Det händer i april för Vanna Rosenberg, men oj, först ut är ju faktiskt undertecknad. Inte så kul att bli påmind om. Jag får stryka det här ur artikeln sedan. Sådant behöver man ju inte skylta med, sa min mamma när jag fyllde trettio. Nu har hon just fyllt 87 och blivit snällare. Men det är ett stickspår.

Var var vi? Jo, det är himla trevligt att dricka kaffe med Vanna Rosenberg. Jag har aldrig träffat henne förr, fast det känns så, från filmer, humorprogram, julkalendrar, musikaler och föreställningar hon medverkat i genom åren. Under pandemin var hon med i tv-succén Premiärdatum oklart som utspelade sig på Scalateatern i Stockholm. Den 23 november i år har föreställningen Karl Bertil Jonssons julafton nypremiär med samma gäng och Vanna Rosenberg spelar den ömma modern. Bra castat av dem, för hon har den där charmiga, varma utstrålningen, ett slags superkraft. 

Nu låter det väl snart som om jag är kär i Vanna Rosenberg. Låt mig dementera det, jag är enkom kär i min man. Men hon har som sagt en skön utstrålning. Trivsam. Eller gillar jag bara att vi är, så att säga, strukturellt lika? Två jämngamla kulturkvinnor på krönet av våra yrkesliv, som lever i kärnfamiljer, i hus med trädgård i söderförort, med gemensamt minoritetspåbrå... Och så är vi ju roliga bägge två. Det där sista slank bara ur mig. Vanna Rosenberg är rolig i alla fall. Jag har väl heller inte samma trivsamma skimmer. Fast nu skulle inte det här handla om mig. Är det den stigande åldern som får mig att bre ut mig på det här viset? 

Nåväl. Vanna Rosenberg är inte bara trivsam. Hon är också excentrisk. I alla fall ett uns. Hon är exempelvis en prepper. Hemma i källaren har hon samlat vattendunkar och matvaror, i händelse av krig. 

– När det är oroligt i världen drabbas jag av krigsskräck, säger hon. Jag tror att det är nedärvt, nästan genetiskt. Det krockar med min mans inställning. Han tycker att jag är lite av en toka. 

Vanna Rosenberg sänker rösten, lutar sig fram över bordet och nästan väser fram:

– Han vet inte att det står flera lådor fulla med pulverpotatismos i källaren. 

Hon berättar att hon dolt sina lager, men att maken eventuellt misstänker något. Ibland frågar han: "Vad är det i den här lådan då?" Då kan hon i lätt ton svara: "Pannlampor".

Detta berättar hon med ett skratt. Sedan tillägger hon:

– Egentligen är jag ju livrädd.

Hon är dotter till författaren Göran Rosenberg, som i bokform skrivit om Vanna Rosenbergs judiska farfar och farmor, att de kom till Sverige som överlevande från koncentrationslägren. 

– Jag har bilen fulltankad, säger hon. Vi har ett ställe i Östergötland, där vi kanske kan ses allihop om det händer något. 

Hon växte inte upp med Göran Rosenberg, utan med sin mamma och styvpappa. Föräldrarna skilde sig när hon var några år, villan i Tallkrogen byttes mot hyreslägenhet på burgna Östermalm. Hon kunde inte tävla med de andra ungarna när det gällde ekonomisk status. Men hon kunde vara rolig. 

– Under min barndom var jag bra på att gräva humorguld. 

Vem brås du på vad gäller det? 

– Min farfar var tydligen väldigt kul. Han tog ju sorgligt nog livet av sig sedan, efter allt han hade gått igenom. Men han hade ett fint sinne för humor sägs det. Och min mamma var dramapedagog och skapade en väldigt lekfull stämning hemma. Hon var busig, barnslig och påhittig.

Vanna Rosenberg säger att det under uppväxten handlade om att finna sin plats i skolan och salongerna. 

– Rollen som clown var ledig. Men jag kände mig ofta som en skämtare i sorgemantel. En klassisk kombination har det visat sig. Det var många år som var svåra, men så länge jag kunde skämta bort hur jag såg ut, hur jag var, vad folk sa och vad som hade hänt, så hade jag ett vapen. 

Jag frågar hur lik hon är fadern, den väletablerade författaren och journalisten. Hon svarar att hon alltid längtade efter honom som barn. Och att hon som vuxen insett sina likheter med Göran Rosenberg.

– Jag tänkte på det när jag hälsade på senast, några dagar nere i Skåne. Han behöver lugn och ro. Jag stör inte. Vi äter frukost, sedan går var och en och pysslar med sitt. Sen är det promenad, lunch. På kvällen ser vi på film och snackar. Den mentaliteten känner jag igen mig i. Den gör mig lycklig. 

Nu sänker hon rösten igen och lutar sig fram.

– Du vet, min pappa älskar humor. Det kommer bara inte fram så mycket, hans uppdrag är ju ett annat.

Den tredje januari kommer hennes andra barnbok, Stjärntecknarna heter den och handlar om två barn i ett krig. De använder fantasins kraft för att undfly den onda verkligheten och skapa en egen, ljusare värld. 

– Den är oerhört sorglig och oerhört ljus, sammanfattar hon boken. 

Oftast skriver hon inte böcker, utan spelar teater. De senaste åren har hon jobbat mycket med musikaler och musikteater, bland annat på Dramaten. Jag frågar hur det är att bli äldre som kvinnlig skådespelare. Förr sas det att det blev ont om roller. Vanna Rosenberg säger att det finns mycket mer utrymme i dag för variation.

– Det här att fylla femtio… jag känner mig som en kork som flutit medströms, säger hon. Sedan ligger man där och guppar och undrar vem man är. Det spelar heller ingen roll hur många dramatiska roller jag gör – det är ändå komedienne jag kallas. Man blir nischad. 

Komedi är väl den svåraste konstformen? 

– Jovisst. Jag har också fått förmånen att samarbeta med humorbriljanta män­niskor. Jämfört med dem framstår jag mest som pretentiös. 

Hon säger att gänget på Scalateatern, med Henrik Dorsin, Michael Lindgren och resten av gruppen är både smartare och roligare än vad hon själv är. Vänta, sa hon verkligen så?

Tycker du att de är smartare och roligare än du?

– Javisst. Att samarbeta med dem är som att komma till New York och mötas av 30 000 vitsar och själv ha ett enda skämt på fickan, som handlar om Ullared. Att jobba med Scalagänget är som att vara på kollo och kalas på samma gång. 

Vanna Rosenberg beskriver sammanhanget som varmt, välkomnande och högt i tak.

– Henrik Dorsins blick på mig … jag har aldrig tidigare arbetat med någon som tittat så på mig. Han ser att jag kan saker jag inte själv visste om. Men jag har varit lite ledig nu under hösten. Det är jag inte bra på. För mig är varje dag utan arbete på något vis en förlorad dag. 

När hon fick frågan om att spela modern i föreställningen Karl Bertil Jonssons julafton för några år sedan (den hade premiär första gången 2018) blev hon glad. 

– Jag kunde inte komma på något jag hellre ville, säger hon. Som skilsmässobarn var tillvaron rätt splittrad, men just Tage Danielssons saga på julafton, den var lika viktig som att gå i kyrkan. Den traditionen var helig. 

Sedan reflekterar vi lite över de yngre i skrået. Vanna Rosenberg säger att hon ser en helt ny generation skådespelare, kvinnor, som inte alls plågas av självtvivel.

– De har en helt annan idé om sig själva, och om världen. Det är mer: Här är jag! De är så himla stolta över sig själva. Kanske är det en selfie-generation? Som har lärt sig att älska sig själv.

Vi följs åt till tunnelbanestationen. Vanna Rosenberg bär sin hund. Gör hon det eller minns jag fel? Nej, jag tror att hon bär den som ett barn, faktiskt. Innan vi skiljs åt lovar hon att ge mig numret till sin kran: kvinnan som föder upp de där bedårande lurviga halvpudlarna. Det kanske vore en bra present till mig själv, när jag fyller femtio. Påminn mig att jag ska redigera bort det där sista.