VÅRA BARNDOMAR OCH VI

Sexåriga Moonie är granne med Askungen. Ett stenkast från hennes hem i Florida ligger Disney world med sina blekrosa tinnar och torn, där luften är tung av sockervadd och popcorn – en barndomsdröm på 122 kvadratkilometer. Moonies mamma hyr ett rum på The Magic kingdom motel, där den slitna fasaden målats i munter magentafärg för att dölja skavankerna. Här bor människor som inte kan få en fast bostad, arbetslösa och fattiga som varje vecka riskerar att bli hemlösa om de inte lyckas skrapa ihop pengarna till hyran.

Men för Moonie är tillvaron på The Magic kingdom Motel faktiskt magisk. Överallt finns barn att leka med och saker att upptäcka. Alldeles i närheten betar kor, och på nätterna sover hon tätt intill sin älskade, rebelliska mamma Hailey. Men deras tillvaro är skör, och långsamt uppstår sprickor i Moonies bekymmerslösa sommaridyll.

»The Florida project« premiärvisades på Cannesfestivalen förra året och blev föremål för ett intensivt budgivningskrig. En näst intill enig kritikerkår har hyllat filmen för dess starka barnperspektiv. Vi i publiken betraktar inte Moonie på håll, vi tillbringar sommaren tillsammans med henne.

– Vi vred upp färgerna en liten aning så att man får känslan av att uppleva världen med ett barns förhöjda sinnen. Kameran är hela tiden i deras ögonhöjd, eller så tittar vi upp på barnen så att de blir långa och storslagna i sin egen miljö, berättar regissören Sean Baker när vi ses på filmfestivalen i London.

Baker betraktar sig som en politisk filmare – hans förra film »Tangerine« handlade om prostituerade transkvinnor i Los Angeles – och »The Florida project« har ett tydligt socialt ärende: att skapa medvetenhet kring den dolda hemlösheten i USA. Med barnets blick som verktyg får han betraktaren att ta in den bistra verkligheten och därefter inspireras till att jobba för en förändring.

– Vi tänkte att om vi presenterade Moonie på ett sätt som får publiken att minnas hur det kändes att vara barn, som för dem tillbaka till sin barndoms somrar, desto större är chansen att de kommer att tänka på verklighetens Moonie när de lämnar bion. Det är det stora målet – att människor ska bli mer medvetna om situationen.

Sean Baker är inte först med att förstå kraften i att anlägga ett barnperspektiv när man vill nå fram till vuxenpubliken, det är ett grepp som har attraherat såväl Ingmar Bergman och Ken Loach som Michael Haneke och bröderna Dardenne. I skräckdramat »Pans labyrint« (2006) berättar den mexikanske regissören Guillermo del Toro om det spanska inbördeskrigets fasor genom att placera konflikten i en elvaårig flickas fantasivärld. I Steven Spielbergs melodram »AI« (2001) är det ett robotbarns längtan efter kärlek som får gestalta de etiska frågor som uppstår i gränslandet mellan människa och maskin.

I filmen »A story of children and film« från 2013 tittar filmkritikern och essäisten Mark Cousins närmare på barns närvaro i vuxenfilm. Genom att kombinera scener från sitt eget vardagsrum – där hans brorsbarn leker med en kulbana – med klipp från 53 filmer med barn i centrum, utforskar han det som utmärker barns beteende, i filmens värld och i verkligheten: lek, äventyrlighet, förstörelselusta, mod, rollspel och observation.

Han använder musikalklassikern »Vi mötas i St Louis« (1944) för att visa varför ett barn kan ta ett fastare grepp om biopubliken än en vuxen skådespelare. I en scen dansar och sjunger huvudrollsinnehavaren Judy Garland med elvaåriga Margaret O’Brien, som spelar hennes lillasyster. Garland utför numret med drillad perfektion, medan O’Brien sjunger falskt och dansar fel – något som bara förstärker scenens charm. Eftersom hon är ett barn kommer hon undan med att inte blint lyda regissören, och enligt Cousins gör det henne till filmens medskapare snarare än filmskaparens marionett. Insatsen gav Margaret O’Brien en Oscars statyett.

Ingen i Sverige vet mer om det filmiska barnet än regissören och dramatikern Suzanne Osten, som ständigt utmanar vår bild av hur film om och för barn kan se ut. Hon tror att barnperspektivets kraft i vuxenfilm har att göra med de vuxnas längtan tillbaka till barndomen.

– Många vuxna vill inte gå på barnfilm, för det har ju en väldigt dålig klang. Men när de hamnar framför berättelser om barn så njuter vuxna, för de har längtan och minnen och associationer kvar från barndomen. När jag såg den utsålda musikalen »Matilda« i London var det inte en enda unge i publiken, bara vuxna – trots att den handlar om en rasande sexåring, omgiven av idiotiska vuxna.

Vad är det viktigaste att tänka på som filmare när man ska berätta ur barns perspektiv?

– Att man inte idealiserar barnet och gör det abstrakt. Det ska vara ett specifikt barn med en specifik historia, med ett specifikt språk och en specifik intressevärld. Och så måste man behandla barnskådespelare med samma respekt som man har för vuxna – och välja ut vuxenskådespelare som tycker att det är roligt att jobba med barn, säger Suzanne Osten.

Hennes barnfilmer »Bengbulan« (1996) och »Flickan, mamman och demonerna« (2016) väckte uppmärksamhet eftersom de ifrågasatte beskrivningen av barndomen som en sagoskimrande, okomplicerad tid i livet. Inom vuxenfilmen är det mindre kontroversiellt att porträttera utsatta barn på ett ärligt sätt. Några av de mest hyllade exemplen är rentav rena tragedier, som Uli Edels brutala missbruksskildring »Vi barn från Bahnhof Zoo« (1981) och »Ratcatcher« (1999), Lynne Ramsays porträtt av en ung pojkes resa in i depression i 70-talets Glasgow.

I »The Florida project« blandas ytterligheterna. Moonie och hennes två bästa vänner befinner sig på många sätt i ett lekparadis, fria från vuxenövervakning eller regler. De kan röra sig helt fritt, tigga pengar från främlingar för att köpa glass – en enda strut som de skickar mellan sig, fort så att inte glassen ska smälta bort i hettan. Men de befinner sig också i ständig fara, som när de leker med tändstickor i ett ödehus, eller när en främmande man börjar stryka kring lekplatsen.

En fråga som filmen väcker är hur man egentligen definierar en lycklig barndom. Är Moonie ett lyckligt barn eller lider hon av bristen på rutiner och osäkerheten som den lilla familjen befinner sig i? Jag ser filmen tillsammans med barnpsykologen Nina Elfström, som ser både goda förutsättningar och anledningar till oro.

– På ett sätt kan man se det som en lycklig barndom, i och med att barnen får utforska fritt och skapar en fantasivärld, där de lever i nuet – det är en jättefin skildring av barns lekverklighet. Men en lycklig barndom kräver också att det finns vuxna omkring som skyddar och ser till att man får det man behöver.

Hon tar upp scenen där Moonies hetlevrade mamma rusar in i motellobbyn och börjar bråka om hyran. Moonie reagerar på stöket genom att börja dansa en entusiastisk Bollywooddans. Den sortens fysiska reaktioner är ett vanligt beteende hos barn som inte har fått lära sig av sina föräldrar att sätta ord på och reglera sina känslor, berättar Nina Elfström.

– En förälder behöver egentligen gå in där och hjälpa henne att ta kontroll över sin aktivitet. Där tänker jag att mamman inte alls finns för henne, även om hon är bra på andra sätt – som att hon försöker skydda sin dotter genom att inte berätta allt om sina egna problem.

Men Moonie är inte helt utan trygga vuxna i sitt liv. Motellföreståndaren Bobby (spelad av Willem Dafoe, det enda kända namnet i filmens rollista) fungerar som en sorts surrogatpappa till barnen som bor under hans tak. Han håller ett öga på dem, jagar bort obehöriga och försöker lugna upprörda känslor – hos såväl vuxna som barn.

– Om en förälder inte finns där så kan någon annan utifrån kompensera för det här frånvarande föräldraskapet, eller gå in när föräldern inte mäktar med. Så Bobby är jätteviktig, och absolut en del av en lycklig barndom – att det finns en vuxen som bryr sig, sätter gränser och kollar av, säger Nina Elfström.

Betydelsen av skyddande vuxna är ett viktigt tema i en annan film med ett tydligt barnperspektiv – det prisade amerikanska dramat »Room« från 2015. I en Josef Fritzl-­inspirerad berättelse får vi möta Joy och Jack, en ung mamma och hennes femårige son som lever tillsammans i ett rum på nio kvadrat. För Jack är det en lycklig tillvaro full av sagor, pyssel och fantasilekar, och eftersom han är filmens berättare dröjer det ett tag in­nan vi inser Joys hemlighet – att hon i sju år har hållits fången av en man som utnyttjar henne sexuellt. Först när hon inte längre kan upprätthålla illusionen sätter Joy sin farliga flyktplan i verket. För Jack blir friheten som ett brutalt uppvaknande ur en härlig dröm – för honom motsvarar fångenskapen det lyckliga livet.

Jag frågar Suzanne Osten hur hon ser på idén om den lyckliga barndomen.

– Jag tror inte att den finns. Vi har inte en barndom, vi har många – vi omvärderar våra minnen hela tiden. Ju mer vi pratar om dem, desto mer blandas de om och flyttar på sig.

Kanske kan filmer som »The Florida project« hjälpa oss att få fatt på våra minnen, och återigen börja titta på världen med ett barns skarpa blick. <

»The Florida project« får svensk biopremiär den 9 februari.

Fakta | 3 sevärda filmer med barnperspektiv

»Pojken med cykeln« (2011), 

Regi: Jean-Pierre och Luc Dardenne.

En övergiven tolvårings längtan efter sin pappa står i centrum för de belgiska bröderna Dardennes socialrealistiska drama. Här skildras barnets obrottsliga lojalitet till en förälder som inte gjort sig förtjänt av den, och hur kärlek och trygghet kan hittas på oväntade ställen.

»Pans labyrint« (2006)

Regi: Guillermo del Toro.

Elvaåriga Ofelias styvfar jagar motståndsmän under det spanska inbördeskrigets sista dagar, i denna skräcksaga med politiska undertoner. I en igenvuxen labyrint möter Ofelia herdeguden Pan, som berättar att hon är en kungadotter och ger henne tre farliga uppdrag.

»Hope and Glory« (1987)

Regi: John Boorman.

När bomberna faller över London tycker nioårige Billy att han har hamnat mitt i ett spännande fyrverkeri. Boormans självbiografiska – och mångfalt prisade – dramakomedi om livet under blitzen ur ett barnperspektiv liknar ingen annan krigsfilm.