Varför är Lena Andersson så populär på teatern?
Nu spelas Studie i mänskligt beteende och Ylva Lagercrantz Spindler undersöker vad som händer med Lena Anderssons författarskap när det förvandlas till scenkonst.
Bild: TT / Felix Swensson
Teatervåren kryllar av adaptioner, baserade på såväl böcker som filmer.
Ett axplock: Den långa flykten, Amadeus, 1984 och Pensionat Oskar på Kulturhuset Stadsteatern. Juloratoriet (Göran Tunström) och Papporna (Alexandra Pascalidou) på Dramaten. Därtill Ingmars Bergmans film Skammen.
Men stopp! Så har har det väl varit länge? tänker du. Och det är sant. Trenden har pågått sedan tidigt 00-tal men verkar inte avta – snarare växa.
En okulär besiktning skulle kunna landa i teorin att utvecklingen följer konjunkturen. Utan att kunna luta mig mot någon statistik, men på ett ungefär verkar i varje fall peaken av adaptioner på teatern sammanfalla med ekonomiskt kärva kulturtider, medan högkonjunktur innebär fler beställningar av nyskriven dramatik.
Så varför är det på detta viset?
Nya pjäser tenderar att vara osäkra kort. De är svårsålda. Och vem vill vara först med det magplask som en satsning på ett ospelat – och därmed ännu okänt – verk kan innebära?
Med en pjäsbeställning utifrån en klassiker (roman) eller känd film har man i stället säkrat en förförståelse – och därigenom en nyfikenhet hos publiken.
Personligen var jag oerhört taggad på att se Richard Adams roman Den långa flykten knådad av Alexander Mørk-Eidems magiska händer, men blev tyvärr besviken. Så kan din egna bild av verket också ställa sig i vägen för regissörens tolkning.
Några exempel på mer lyckade adaptioner är Marcel Prousts 4 000 sidor långa romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” som förvandlades till en lekfull monolog av Nina Jeppsson 2019. För att inte tala om Emily Brontës megaklassiker, 1800-talsromanen Svindlande höjder som Poste Restante just nu spelar som en ”förkroppsligad” och situationsspecifik läsning i Slakthuset, Göteborg.
I de två sistnämnda fallen rör det sig om tolkningar som helt har frigjort sig från originalet, där ett nytt slags konstverk har skapats.
Men det är inte bara klassiker som skrivs om till pjäsmanus. På 2000-talet har även böcker som knappt har hunnit ut ur pressarna i allt större utsträckning nått tiljorna med expressfart (eller nåja, med teatermått mätt sett till dess långa ledtider).
Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) sattes upp på Teater Västmanland redan 2009, Karl Ove Knausgårds Min kamp (där del sex utgavs 2013) blev en timme komprimerad scenkonst på Kulturhuset Stadsteatern redan 2015. Och nu har alltså Dramaten premiär på Pascalidous intervjubok Var är papporna?, och som kom ut så sent som 2023.
Samma år kom Lena Anderssons Augustnominerade Studie i mänskligt beteende. Den 7 mars har den premiär på Klarascenen, i regi av Sissela Kyle.
Kortfattat skulle man kunna säga att den är ett slags nutida motsvarighet till medeltidens allegoriska drama Spelet om envar, bestående av ett antal moraliteter där vi i olika kapitel möter personer som på något sätt har med den andra att göra: Femton kvinnor som är både väninnor och konkurrenter, som både tjuvnyper och bär varandra i en stundom toxiskt vänskap – och där männen mer bär tillvarons biroller.
Efter att i ett tidigt skede ha fått se ett par scener under en repetition kan jag avslöja att transformationen från bok till scen inte är så drastisk här som i fallen med Prousts och Knausgårds mastodontsviter. Så består persongalleriet i Studie i mänskligt beteende också redan mycket av just karaktärer snarare än romanfigurer.Ellersom Aftonbladets Amelie Björck skrev i recensionen av boken: ”Stilen liknar egentligen dramatik mer än epik eftersom den saknar målande miljöbeskrivningar. Blicken fixeras vid personerna – enbart dem… Det ger en avklarnad känsla av teaterscen.”
Nu är inte Studie i mänskligt beteende den enda av Lena Anderssons böcker som har blivit teater. Tidigare har såväl Egenmäktigt förfarande som Sveas son och Dottern satts upp på svenska teaterscener. Och våren 2026 blir det premiär för ännu en version av Studie, då på Uppsala Stadsteater.
Det finns onekligen något i Lena Anderssons författarskap som lockar scenkonstnärer. Finns det då några utmaningar med att förvandla dem till teater? Vad vinner man – eller riskerar att förlora – i en sådan metamorfos?
En farhåga skulle kunna vara att hennes idéburna böcker riskerar att bli för mycket av plakatteater, men faktum är att regin ofta hardragit åt ett annat håll.
Som i fallet Dottern (baserad på såväl Sveas son som Dottern) på Uppsala Stadsteatern 2023. Här skulle det folkhem i upplösning som i böckerna skildras genom tre generationer Johansson kunna bli just politiskt övertydligt, men av recensionerna att döma blev de i Karin Parrot Jonzons regi här i stället för lite av Lena Anderssons tankegods – och lite för mycket av sitcom slash familjekomedi, som kritikern Loretto Villalobos skrev i Svenska Dagbladet.
Så, varför ska man då alls bemöda sig om att se böcker förvandlade i ett annat medium?
En påtaglig skillnad mellan bok och scen är förstås kroppsligheten. Snart får vi alltså även se Amanda, Annie, Ellinor, Eva, Jenny, Liselotte och så vidare i kött och blod. Och när verkliga människor (skådespelare) står på scenen händer det också något i rummet. En personkemi uppstår som förändrar relationerna, gör dem mer laddade.
En annan sak som brukar ske är att humorn blir mer drastisk och dråplig när den blir tredimensionell. Komiken i rummet påverkas också av andra i publiken. Om en person bredvid dig skrattar högt åt något blir du kanske mer observant. Vad har jag missat? När du läser en bok är det inte på samma sätt en kollektiv upplevelse.
Människan är ett flockdjur. Och aldrig blir det så påtagligt som på teatern.
***
Teatervåren kryllar av adaptioner, baserade på såväl böcker som filmer.
Ett axplock: Den långa flykten, Amadeus, 1984 och Pensionat Oskar på Kulturhuset Stadsteatern. Juloratoriet (Göran Tunström) och Papporna (Alexandra Pascalidou) på Dramaten. Därtill Ingmars Bergmans film Skammen.
Men stopp! Så har har det väl varit länge? tänker du. Och det är sant. Trenden har pågått sedan tidigt 00-tal men verkar inte avta – snarare växa.
En okulär besiktning skulle kunna landa i teorin att utvecklingen följer konjunkturen. Utan att kunna luta mig mot någon statistik, men på ett ungefär verkar i varje fall peaken av adaptioner på teatern sammanfalla med ekonomiskt kärva kulturtider, medan högkonjunktur innebär fler beställningar av nyskriven dramatik.
Så varför är det på detta viset?
Nya pjäser tenderar att vara osäkra kort. De är svårsålda. Och vem vill vara först med det magplask som en satsning på ett ospelat – och därmed ännu okänt – verk kan innebära?
Med en pjäsbeställning utifrån en klassiker (roman) eller känd film har man i stället säkrat en förförståelse – och därigenom en nyfikenhet hos publiken.
Personligen var jag oerhört taggad på att se Richard Adams roman Den långa flykten knådad av Alexander Mørk-Eidems magiska händer, men blev tyvärr besviken. Så kan din egna bild av verket också ställa sig i vägen för regissörens tolkning.
Några exempel på mer lyckade adaptioner är Marcel Prousts 4 000 sidor långa romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” som förvandlades till en lekfull monolog av Nina Jeppsson 2019. För att inte tala om Emily Brontës megaklassiker, 1800-talsromanen Svindlande höjder som Poste Restante just nu spelar som en ”förkroppsligad” och situationsspecifik läsning i Slakthuset, Göteborg.
I de två sistnämnda fallen rör det sig om tolkningar som helt har frigjort sig från originalet, där ett nytt slags konstverk har skapats.
Men det är inte bara klassiker som skrivs om till pjäsmanus. På 2000-talet har även böcker som knappt har hunnit ut ur pressarna i allt större utsträckning nått tiljorna med expressfart (eller nåja, med teatermått mätt sett till dess långa ledtider).
Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) sattes upp på Teater Västmanland redan 2009, Karl Ove Knausgårds Min kamp (där del sex utgavs 2013) blev en timme komprimerad scenkonst på Kulturhuset Stadsteatern redan 2015. Och nu har alltså Dramaten premiär på Pascalidous intervjubok Var är papporna?, och som kom ut så sent som 2023.
Samma år kom Lena Anderssons Augustnominerade Studie i mänskligt beteende. Den 7 mars har den premiär på Klarascenen, i regi av Sissela Kyle.
Kortfattat skulle man kunna säga att den är ett slags nutida motsvarighet till medeltidens allegoriska drama Spelet om envar, bestående av ett antal moraliteter där vi i olika kapitel möter personer som på något sätt har med den andra att göra: Femton kvinnor som är både väninnor och konkurrenter, som både tjuvnyper och bär varandra i en stundom toxiskt vänskap – och där männen mer bär tillvarons biroller.
Efter att i ett tidigt skede ha fått se ett par scener under en repetition kan jag avslöja att transformationen från bok till scen inte är så drastisk här som i fallen med Prousts och Knausgårds mastodontsviter. Så består persongalleriet i Studie i mänskligt beteende också redan mycket av just karaktärer snarare än romanfigurer.Ellersom Aftonbladets Amelie Björck skrev i recensionen av boken: ”Stilen liknar egentligen dramatik mer än epik eftersom den saknar målande miljöbeskrivningar. Blicken fixeras vid personerna – enbart dem… Det ger en avklarnad känsla av teaterscen.”
Nu är inte Studie i mänskligt beteende den enda av Lena Anderssons böcker som har blivit teater. Tidigare har såväl Egenmäktigt förfarande som Sveas son och Dottern satts upp på svenska teaterscener. Och våren 2026 blir det premiär för ännu en version av Studie, då på Uppsala Stadsteater.
Det finns onekligen något i Lena Anderssons författarskap som lockar scenkonstnärer. Finns det då några utmaningar med att förvandla dem till teater? Vad vinner man – eller riskerar att förlora – i en sådan metamorfos?
En farhåga skulle kunna vara att hennes idéburna böcker riskerar att bli för mycket av plakatteater, men faktum är att regin ofta hardragit åt ett annat håll.
Som i fallet Dottern (baserad på såväl Sveas son som Dottern) på Uppsala Stadsteatern 2023. Här skulle det folkhem i upplösning som i böckerna skildras genom tre generationer Johansson kunna bli just politiskt övertydligt, men av recensionerna att döma blev de i Karin Parrot Jonzons regi här i stället för lite av Lena Anderssons tankegods – och lite för mycket av sitcom slash familjekomedi, som kritikern Loretto Villalobos skrev i Svenska Dagbladet.
Så, varför ska man då alls bemöda sig om att se böcker förvandlade i ett annat medium?
En påtaglig skillnad mellan bok och scen är förstås kroppsligheten. Snart får vi alltså även se Amanda, Annie, Ellinor, Eva, Jenny, Liselotte och så vidare i kött och blod. Och när verkliga människor (skådespelare) står på scenen händer det också något i rummet. En personkemi uppstår som förändrar relationerna, gör dem mer laddade.
En annan sak som brukar ske är att humorn blir mer drastisk och dråplig när den blir tredimensionell. Komiken i rummet påverkas också av andra i publiken. Om en person bredvid dig skrattar högt åt något blir du kanske mer observant. Vad har jag missat? När du läser en bok är det inte på samma sätt en kollektiv upplevelse.
Människan är ett flockdjur. Och aldrig blir det så påtagligt som på teatern.
***
