Varför är litteraturen så besatt av pillerknaprande kvinnor?

Den unga hjältinnan i Ottessa Moshfeghs roman Ett är av vila och avkoppling (2018) är trött, så trött att hon bestämmer sig för att sova bort ett helt år. Hon bor i New York, arbetar på ett galleri, är blond och smal och rik och avundsvärd på alla möjliga sätt, men har fått nog – inte på något rasande och våldsamt sätt, utan på ett liksom lojt och likgiltigt vis. Alltså bestämmer hon sig för att ge sig själv vila och avkoppling. Med benäget bistånd av Dr Tuttle håller hon sig mer eller mindre nedsövd i ett års tid. Dagarna förflyter i ett sömnigt töcken, avbrutet av leveranser av grejer hon beställt under inflytande av droger, besök på det lokala apoteket för att fylla på förrådet av lugnande, sövande och antidepressivt.

Moshfeghs berättelse om den unga kvinnan som vänder världen ryggen med hjälp av kemisk dvala är en global bestseller. Av diskussionerna på forum som reddit.com att döma är många av de mest hängivna läsarna unga kvinnor. Trådarna är långa och tolkningarna många, men återkommande tema är a) hjältinnans tämligen osympatiska karaktär och b) en illa dold längtan efter att följa hennes exempel och pausa världen ett tag samt c) fröjden och faran med psykofarmaka.

Likheterna med Elizabeth Wurtzels självbiografiska Prozac, min generations tröst (1994) är slående: Samma New Yorkmiljöer, samma livströtthet, samma typ av ung, intellektuell kvinna, samma besvikelse på männen, samma slentrianmässiga och meningslösa konsumtion, och, naturligtvis, samma upptagenhet av legala droger, det vill säga psykofarmaka.

Kvinnor som tröttnat på allt och står ut med livets leda och smärta med hjälp av lugnande, antidepressiva och sövande tabletter är något av en egen genre, från den desillusionerade hemmafrun April Wheeler i Richard Yates Revolutionary Road (1961) till nämnda Moshfegh.

Ytterligare exempel är Girl, Intrerrupted (1993) av Susanna Kaysen som senare filmatiserades med Winona Ryder och Angelina Jolie i huvudrollerna. Kaysens självbiografiska bok utspelar sig på en psykiatrisk klinik för unga kvinnor. Susanna har, liksom Moshfeghs namnlösa hjältinna och Wurtzel gett upp om livet och flytt in i det bedrägliga lugn psykofarmaka och avskildhet från världen kan skänka.

Min egen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2008) tillhör också genren och finner fortfarande nya läsare. Den beskriver en period i mitt liv som präglades av uppgivenhet och ångest och en hel del psykofarmaka. De många läsarkontakter jag haft, liksom det faktum att flera böcker på temat kvinnor, ångest, leda och psykofarmaka blivit bestsellers har fått mig att fundera på vad det är som talar till så många i dessa skildringar.

En del av förklaringen är säkert igenkänning. Många människor, i synnerhet kvinnor, mår dåligt. Väldigt många kvinnor nyttjar psykofarmaka, ofta i åratal. Enligt statistik från Socialstyrelsen är det dubbelt så många kvinnor som står på antidepressiv medicin som män, och kvinnors psykiska ohälsa är ett ständigt återkommande ämne i debatten.

Betty Friedan skrev om kvinnors bruk av Valium i The Feminine Mystique redan 1963. Hon refererade syrligt till det tillstånd som på 1950-talet kallades ”housewife fatigue” – för övrigt det tillstånd Richard Yates April Wheeler drabbas av i sin prydliga förort. David Herzberg skriver i Happy Pills in America: From Miltown to Prozac (2008) att femtiotalets läkemedelsbransch menade att kvinnan, när hon förlorat sin ”naturliga” roll i hemmet drabbats av ångest som, lyckligtvis, kunde avhjälpas med de små gulla piller som populärt gick under namnet ”Mothers little helpers”.

”Housewife fatigue” beskrevs som en konsekvens av hemmafruns vardag, en instängd, mekanisk och föga intellektuellt stimulerande tillvaro som sakta sög livslusten ur de kvinnor som förvisats till hemmet. Den utmattade hemmafrun drabbades av svår tristess och känslor av meningslöshet i sitt prydliga hem i någon amerikansk förort där dagarna förflöt på ungefär samma sätt varje dag.

Kvinnorna vantrivdes i kulturen, som Freud skulle uttryckt det, och befann sig i en konflikt mellan sina egna önskningar om att få vara en individ, samhällets förväntningar och en pockande dödsdrift. April Wheelers öde, som det berättas av Richard Yates, från intellektuell, levnadsglad och kreativ till deprimerad hemmafru i förorten, reducerad till någon sorts tjänsteperson med ansvar för kylskåpet är en arketypisk skildring av en kvinna som förnekas rätten att vara sig själv och som tvingas in i en obekväm roll.

April Wheelers senare systrar i nöden, Kaysen, Wurtzel och Moshfegs nedsövda romankaraktär lider inte av housewife fatigue. De är unga, ogifta, barnlösa, oberoende och har studerat på universitetet. Icke desto mindre vantrivs de i kulturen: ”Min dvala var ren självbevarelse. Tanken var att den skulle rädda mitt liv”, som den utmattade kvinnan i Moshfegs roman deklarerar. Hennes överlevnad hänger alltså på ett totalt avskiljande från det sammanhang hon lever i. Från tom konsumtion, det hjärndöda sexuella spelet mellan könen, det tröstlösa uppdraget att konstruera kvinnlighet medelst vaxning, färgning, ansning och självbehärskning.

Trots att kvinnor inte längre förvisas till hemmet och trots alla landvinningar feminismen gjort är det trångt i den där mallen kvinnor förväntas anpassa sig till. Att förväntas vara en girl boss med Bianca Ingrossos perfekta hy är bara marginellt mer befriande än att erbjudas positionen som kåt, glad och tacksam hemmafru. Den intellektuella kvinnan som tillåter sig att ta sig själv och sina tankar på största allvar, som inte lägger orimlig energi på att blidka män och leva upp till de skönhetsideal som för tillfället råder lyser fortfarande med sin frånvaro.

Läs även: Ann Heberlein: "Jag blir inte ett dugg provocerad av Modest Fashion"

Läs även: Behöver män mer kärlek än kvinnor?