Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?
Med lättsam titel och ton säljs Bertolt Brecht in till samtidens aningslösa publik. Martin Jonols saknar ett kritiskt förhållningssätt till den store tyske dramatikern och dennes stalinistvurm i ett Teatersverige med fäbless för förnumstig folkfostran.
Bild: TT
Nu visas föreställningen ”Brecht in concert” på Stockholms Stadsteater. Uppsättningen beskrivs som ”Roliga, berörande och tankeväckande texter om livet” och ger i marknadsföringen intryck av att vara fullständigt okritisk till Brechts verk. ”Förändra världen – den behöver det” fastlår man med ett citat ur lärostycket Die Massnahme.
Den naiva och okritiska attityden till Bertolt Brecht inom svenska teater har haft stor betydelse sedan sextiotalet. Men vem var egentligen Brecht och hur ville han förändra världen?
Av särskilt intresse i detta sammanhang är just den ovan citerade pjäsen Die Massnahme (1930). Den har formen av en rättegång inför en partidomstol. I återblickar berättas om fyra agitatorer som sänds från Sovjet till Kina för att arbeta för revolutionen. De tar hjälp av en ung hängiven kommunist som är oerfaren och gör misstag som riskerar att förråda dem.
De kommer överens om att den enda rimliga åtgärden är att döda honom. Den unge kommunisten har inga invändningar och anser själv att han bör avrättas och kastas i en kalkgruva. Han bekänner med orden:
”Jag förstår att jag alltid har handlat felaktigt. Det blir bäst om jag inte finns till längre.”
Agitatorerna berättar vidare: ”Och så sköt vi honom och kastade honom i kalkgropen och då kalken förtärt honom återgick vi till vårt arbete.”
Därefter sammanfattar partidomstolen: ”Ert arbete har välsignats. Ni har försvarat de klassiska principerna: kommunismens ABC. Och revolutionen är på marsch här också, även här har kämparna slutit leden. Vi är eniga.”
Denna svåröverträffat stalinistiska pjäs ansågs förebåda utrensningarna i Sovjet på trettiotalet och framåt. De känslokalla, människoföraktande replikerna är kusligt lika protokollen från de stalinistiska skenrättegångarna. Förhören från exempelvis Slánskýprocessen 1952, där den judiske ledaren för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet Rudolf Slánský efter tortyr tvingades erkänna att han var trotskist-sionist och begärde att få bli avrättad, kunde vara en dialog skriven av Brecht.
Under ytan av knastertorrt lärostycke är pjäsen svår att se som något annat än en sadistisk fantasi. Den fascination för den stalinistiska partidisciplinen som Brecht gestaltar i Die Massnahme har träffande beskrivits av den schweiziske historikern Herbert Lüthy. Brecht lockades ”inte av arbetarrörelsen, som han aldrig hade känt, utan av en lidelsefull längtan efter en totalitär auktoritet, en total underkastelse under en totalitär makt, den nya bysantiska statskyrkan, en orubblig hierarki grundad på ledarens ofelbarhet”.
Die Massnahme betydde för övrigt mycket för Röda Arméfraktionens grundare Ulrike Meinhof, som ofta citerade raderna:
”Förfärligt är det att döda. Men inte bara andra, också oss själva dödar vi när det behövs eftersom ju denna dödande värld bara går att ändra med våld, vilket alla levande vet.”
Brecht blev starkt ifrågasatt för sin passivitet när hans tidigare stjärnskådespelerska och älskarinna Carola Neher fängslades i Moskva 1936. Neher var på flykt undan nazismen men dömdes i en absurd rättegång till fängelse som påstådd medlem i ett trotskistiskt centrum. Nehers make blev arkebuserad och hon återsåg aldrig sin son. Efter att ha avböjt att bli frisläppt på villkor att bli informatör åt säkerhetspolisen avled Neher i tyfus i NKVDs fängelse nummer två i Orenburg.
Brecht blev hårt kritiserad för att inte öppet ha trätt fram och utnyttjat sitt betydande inflytande för att rädda Neher. Den antistalinistiska tyska exilvänstern anklagade honom för att vara köpt och finansierad av Stalin. Brecht bemötte aldrig kritiken mot sin tystlåtenhet.
Av större intresse än Brechts karaktär är hans betydelse för politrukernas kolonisering av den svenska teaterkonsten, där dramatiken reduceras till undervisning och uppfostran av publiken.
Brechtlärjungen Rudolf Penkas metoder har haft stor betydelse för metodiken på Scenskolan i Stockholm och påverkat generationer av skådespelare. Den moderna tradition där den ena klassikern efter den andra stöps om och reduceras till förnumstiga lärostycken och instrument för folkupplysning med teman som klimatkris, postkolonialism eller identitetspolitik faller delvis tillbaka på Brechts idéer om en undervisande, politisk teater. Idealiseringen av honom och hans verk skymmer uppenbarligen än i dag sikten för kritiskt tänkande.
Det är intressant att jämföra Brecht med hans nära vän och drabant under tjugotalet, Arnolt Bronnen. De förenades i sin lust att revolutionera den tyska teaterscenen och
Brecht ändrade stavningen på sitt förnamn så att det rimmade med Arnolt.
Bronnen hade en komplicerad relation med sin judiske far och slog igenom med den skandalomsusade succépjäsen Vatermord (1920). Liksom många andra inom de dynamiska konstnärskretsarna i dåtidens Berlin drevs han av ett glödande hat mot sin egen borgerliga ursprungsmiljö. Också Bronnen sökte en absolut auktoritet i sitt liv men närmade sig till skillnad från Brecht så småningom kretsen kring Adolf Hitler. Under en period levde han i en säregen trekant med sin fru Olga och den blivande propagandaministern Joseph Goebbels. Bronnen var under nazitiden trogen Hitler på ett liknande sätt som Brecht var lojal med stalinisterna i Sovjet och så småningom DDR.
Att i dag spela någon av Bronnens en gång uppburna pjäser utan en tjock bunt med brasklappar vore med all rätt ett karriärmässigt självmord. Men att utan något som helst ifrågasättande gestalta texter av mottagaren av Josef Stalins fredspris 1954, Bertolt Brecht, uppfattas som en självklarhet.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
