Varför lämnade ryssarna Capri?
Maxim Gorkij bodde i en tjusig villa på ön. Nu har marmorplaketten som informerat om detta i femtio år plockats bort.
Bild: Wikicommons
När pandemin rasade som värst förutsåg personer med en idealiserad människosyn att farsoten skulle leda till en förändring av vårt beteende. Vi skulle sluta kramas, resa mindre, bete oss sundare, kort sagt – ta vårt förnuft till fånga. Fransmannen Michel Houellebecq, en författare med en betydande människokännedom, menade tvärtom att allting kommer att bli som förr, fast värre.
Visdomen i dessa ord kan alla övertyga sig om som varit ute och rest sedan pandemins slut. På Capri, till exempel, är turistströmmarna numera så stora att lokalbefolkningen har svårt att ta sig till jobbet på grund av de överfulla bussarna, hotellpriserna har rusat i höjden och de avgiftsbelagda badplatserna kräver allt stinnare plånböcker.
Också i smått, i skymundan, har fler saker förändrats på Capri, en ö känd inte bara för att kejsar Tiberius styrde romarriket härifrån utan också för sin ”ryska historia”.
Här bodde åren 1907–1913 den ryska proletärförfattaren Maxim Gorkij, förvisad från sitt hemland. Först hyrde han en villa av Nobelpristagaren i medicin Emil Behring, med en hänförande utsikt mot Sorrentohalvön. Sedan köpte han en egen villa, på vägen ner mot Marina piccola.
Capri var redan på den här tiden en dyr ö, men Gorkij var en av världens rikaste författare så pengarna var inget problem. Hans hem stod öppet för alla och var en samlingspunkt för förvisade ryska revolutionärer, som under några år drev en partiskola på Capri. En av dessa var Anatolij Lunatjarskij, blivande folkbildningskommissarie i den första sovjetregeringen. Två gånger var Lenin själv på besök. Fiskarna minns honom som Signor Drin-Drin, mannen som var så opraktisk att han inte kunde lära sig meta. Lenins begåvning låg som bekant åt det mer verklighetsfrämmande hållet.
När jag vistas på Capri och efter dagens värv ibland känner mig förtjänt av ett dopp tar jag inte bussen till Marina piccola utan väljer Via Mulo, en smal och brant gångväg som slingrar sig ner mot badplatsen. Jag gör det av ett enda skäl – för att passera Gorkijs Villa Serafina. Det är en vana som gränsar till tvångsbeteende.
Varje gång jag kommer till den grandiosa villan stannar jag till och ställer mig en och samma fråga: Varför stannade de inte på Capri, dessa ryssar? Azurblått hav, fantastisk natur, en fascinerande historia, pasta con gamberi nedsköljd med ett glas Capri bianco…
Jag ställer mig frågan fast jag vet svaret: Därför att ryssar alltid vill hem.
Om det faktum att Gorkij en gång bebott Villa Serafina (numera Villa Pierina) kan den förbipasserande läsa på en stor marmorplatta på gjutjärnsstängslet vid entrén. Eller kunde. För härom sommaren försvann plattan, som hängt där i nästan femtio år.
Händelsen kan ses som en bagatell – men också som ett av många tecken på att Ryssland i viss mening redan har förlorat kriget. Försöken att med våld vidga ”den ryska världen” resulterar nämligen i motsatsen: den krymper.
***
Läs även: Lysande bokslut av Paul Auster
Läs även: Gripande om en stolt brottsling
