Varför vill amerikanerna så gärna isolera sig?
Ingen mer ”världspolis”, sheriffen lämnar in stjärnan. President Donald Trumps utrikespolitik knyter an till en lång amerikansk tradition som sträcker sig ända tillbaka till grundlagsfäderna.
Bild: Wikimedia Commons
Efter att Ryssland krossade de polska nationalisterna i januariupproret (1863-1864) följde avrättningar, tvångsarbete, landsförvisningar, konfiskationer och russifiering. De polska katolska biskoparna avsattes och landets riksbank övertogs av ryssarna. Fransmännen uppmanande amerikanerna att göra en gemensam protest mot tsar Alexander II:s övergrepp. USA avböjde bestämt eftersom det stred med den utrikespolitiska principen att inte lägga sig i andra länders affärer. Det amerikanska folket ville i stället visa vägen för mänsklig utveckling genom att med sin egen vishet vara ett föredöme för resten av världen.
”Isolationism” betecknar det försiktiga förhållningssätt som USA hade gentemot
omvärlden från 1700-talets slut till 1900-talets mitt, den större delen av världens
äldsta demokratis historia. Amerikanerna undvek allianser och militära äventyr,
neutralitet och ”att inte blanda sig i” var en populär politik både bland eliten och
populasen.
I och med USA:s inträdde i andra världskriget klev också världens största ekonomi in på den internationella arenan som en supermakt som under kalla kriget strävade efter att utöka sitt geopolitiska inflytande, även om det innebar att skicka trupper till Koreahalvön, Vietnam, Granada och Kuwait. USA var också Natos givna ledare.
Under de senaste 80 åren har den isolationistiska linjen långsamt återvänt i
amerikansk politik. Vi ser den i protester mot krigen i Korea och Vietnam, men också motståndet under senare år mot inblandning i inbördeskriget i Syrien och stödet till Ukraina efter Rysslands invasion.
Premiärministern Robert Walpole slog på 1720-talet fast att Storbritannien skulle ägna sig åt handel och hålla sig undan förödande krig på den europeiska kontinenten. Fransmännen stöttade amerikanerna under frihetskriget, men fick ingenting i gengäld 15 år senare när USA:s förste president George Washington förklarade att man i Walpoles anda höll sig till affärer och lät bli att lägga sig i andra länders angelägenheter.
Thomas Jeffersons utrikespolitiska linje var ”fred, handel, uppriktig vänskap med alla nationer och inga allianser”. Amerikanerna gav sig därför inte in i Napoleonkrigen, men kunde enligt Jeffersons princip bedriva handelskrig för att främja sina intressen och utövade på så vis påtryckningar mot tidens supermakter Storbritannien och Frankrike.
Under James Monroes presidenttid (1817–1825) lanserades “Monroedoktrinen” som underströk att USA inte skulle lägga sig i européernas konflikter, förutom när de egna intressena var hotade. Samtidigt tjänade den principen nationalistisk amerikansk expansion och införlivande av nya delstater. Först i samband med spansk-amerikanska kriget 1898 övergavs doktrinen och amerikanerna började sakteliga anta identiteten som "världspolis".
Under första världskriget höll Woodrow Wilson amerikanerna utanför striderna under de tre första åren och för att vinna valet 1916 lovade han att fortsatt göra det. Med invandrarlandets befolkningssammansättning var det också oklart vem man höll på. När USA väl valde att gå med i kriget 1917 var det tekniskt sett inte som allierad med Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Vid krigsslutet lanserade Wilson Fredsprisetvinnande idé om ”Nationernas förbund”, en världsordning där inte minst de små ländernas säkerhet och självbestämmande värnades. På hemmaplan var det inte populärt eftersom man var rädd för att det skulle göra USA ansvarigt för att försvara andra nationer. Mycket riktigt röstade Kongressen för att hålla landet utanför förbundet.
Under mellankrigstiden blev det tydligt att det fanns en spricka mellan de liberalt sinnade städerna och den konservativa landsbygden. Många stadsbor var nu katoliker från södra eller judar från östra Europa och de ville ha generös invandring och slut på alkoholförbudet. Landsbygden dominerades av protestanter med anglosaxiskt och tyskt påbrå som ville strypa migrantflödet och som omfamnade nykterhet som ett uttryck för USA:s moraliska överlägsenhet.
Många amerikaner uppfattade Versaillesfreden som för hård mot tyskarna och att fransmännen var giriga med sina stora skadeståndskrav. De betraktade det som ett misstag att strida i européernas krig och de ville ogärna dras in i ett nytt.
Depressionen på 1930-talet gjorde att amerikanerna ville fokusera på sina egna ekonomiska problem. Samtidigt började fascistiska Italien och Japan sina militära erövringar och spanska inbördeskriget bröt ut utan att USA lade sig i. Till och med när andra världskriget tydligt var på uppsegling var den amerikanska linjen att inte ge sig in i ett nytt krig i Europa eller ens sälja vapen till stridande parter.
När Tyskland invaderade Polen i september 1939 splittrades amerikanerna. De som ville bryta USA:s isolering hävdade att de ville föregripa ett angrepp från Tyskland, medan de som ville hålla sig utanför kriget hävdade att ”krigshetsarna” styrdes av profitintressen.
När Frankrike föll 1940 och Storbritannien stod ensamt kvar mot nazisterna så förändrades stämningsläget.En tydlig majoritet av amerikanerna betraktade nu axelmakterna som ett hot och rustning och allmän värnplikt förordades. Motstånden bestod allt tydligare av tyskättade amerikaner, men de argumenterade utifrån den isolationistiska traditionen. Efter Japans attack mot Pearl Harbor den 7 december 1941 tvingades man in i kriget.
Vid andra världskriget slut var isolationisternas linje att USA:s massiva stöd till
Europas uppbyggnad ledde till att den federala staten växte på ett vis som hotade
friheten och de små gemenskaperna i hemlandet.
Efter Sovjetunionens kollaps, Gulfkriget, invasionerna av Irak och Afghanistan, kunde man 2013 tydligt se en krigströtthet hos den amerikanska befolkningen, en växande majoritet motsatte sig landets engagemang i inbördeskrigets Syrien.
Inte sedan mitten av 1960-talet har så många amerikaner varit av uppfattningen att man vill sköta sitt eget och inte lägga näsan i blöt. De har tydligt velat dra sig ur Afghanistan, inte dras in i Syrien och velat slippa stötta Ukraina i kriget mot Ryssland. Det är också den utrikespolitik Donald Trump gått till val på och den kan ses i ljuset av den isolationistiska tradition där handelskrig, påtryckningar, tullar och affärer varit vägledande sedan grundlagsfäderna.
Toppbild.”Amerika för amerikaner”. Uncle Sam motar både européer och sydamerikaner med sin bössa. Monroedoktrinen illustrerad av Victor Gillam 1896. Foto: Wikimedia Commons
Efter att Ryssland krossade de polska nationalisterna i januariupproret (1863-1864) följde avrättningar, tvångsarbete, landsförvisningar, konfiskationer och russifiering. De polska katolska biskoparna avsattes och landets riksbank övertogs av ryssarna. Fransmännen uppmanande amerikanerna att göra en gemensam protest mot tsar Alexander II:s övergrepp. USA avböjde bestämt eftersom det stred med den utrikespolitiska principen att inte lägga sig i andra länders affärer. Det amerikanska folket ville i stället visa vägen för mänsklig utveckling genom att med sin egen vishet vara ett föredöme för resten av världen.
”Isolationism” betecknar det försiktiga förhållningssätt som USA hade gentemot
omvärlden från 1700-talets slut till 1900-talets mitt, den större delen av världens
äldsta demokratis historia. Amerikanerna undvek allianser och militära äventyr,
neutralitet och ”att inte blanda sig i” var en populär politik både bland eliten och
populasen.
I och med USA:s inträdde i andra världskriget klev också världens största ekonomi in på den internationella arenan som en supermakt som under kalla kriget strävade efter att utöka sitt geopolitiska inflytande, även om det innebar att skicka trupper till Koreahalvön, Vietnam, Granada och Kuwait. USA var också Natos givna ledare.
Under de senaste 80 åren har den isolationistiska linjen långsamt återvänt i
amerikansk politik. Vi ser den i protester mot krigen i Korea och Vietnam, men också motståndet under senare år mot inblandning i inbördeskriget i Syrien och stödet till Ukraina efter Rysslands invasion.
Premiärministern Robert Walpole slog på 1720-talet fast att Storbritannien skulle ägna sig åt handel och hålla sig undan förödande krig på den europeiska kontinenten. Fransmännen stöttade amerikanerna under frihetskriget, men fick ingenting i gengäld 15 år senare när USA:s förste president George Washington förklarade att man i Walpoles anda höll sig till affärer och lät bli att lägga sig i andra länders angelägenheter.
Thomas Jeffersons utrikespolitiska linje var ”fred, handel, uppriktig vänskap med alla nationer och inga allianser”. Amerikanerna gav sig därför inte in i Napoleonkrigen, men kunde enligt Jeffersons princip bedriva handelskrig för att främja sina intressen och utövade på så vis påtryckningar mot tidens supermakter Storbritannien och Frankrike.
Under James Monroes presidenttid (1817–1825) lanserades “Monroedoktrinen” som underströk att USA inte skulle lägga sig i européernas konflikter, förutom när de egna intressena var hotade. Samtidigt tjänade den principen nationalistisk amerikansk expansion och införlivande av nya delstater. Först i samband med spansk-amerikanska kriget 1898 övergavs doktrinen och amerikanerna började sakteliga anta identiteten som ”världspolis”.
Under första världskriget höll Woodrow Wilson amerikanerna utanför striderna under de tre första åren och för att vinna valet 1916 lovade han att fortsatt göra det. Med invandrarlandets befolkningssammansättning var det också oklart vem man höll på. När USA väl valde att gå med i kriget 1917 var det tekniskt sett inte som allierad med Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Vid krigsslutet lanserade Wilson Fredsprisetvinnande idé om ”Nationernas förbund”, en världsordning där inte minst de små ländernas säkerhet och självbestämmande värnades. På hemmaplan var det inte populärt eftersom man var rädd för att det skulle göra USA ansvarigt för att försvara andra nationer. Mycket riktigt röstade Kongressen för att hålla landet utanför förbundet.
Under mellankrigstiden blev det tydligt att det fanns en spricka mellan de liberalt sinnade städerna och den konservativa landsbygden. Många stadsbor var nu katoliker från södra eller judar från östra Europa och de ville ha generös invandring och slut på alkoholförbudet. Landsbygden dominerades av protestanter med anglosaxiskt och tyskt påbrå som ville strypa migrantflödet och som omfamnade nykterhet som ett uttryck för USA:s moraliska överlägsenhet.
Många amerikaner uppfattade Versaillesfreden som för hård mot tyskarna och att fransmännen var giriga med sina stora skadeståndskrav. De betraktade det som ett misstag att strida i européernas krig och de ville ogärna dras in i ett nytt.
Depressionen på 1930-talet gjorde att amerikanerna ville fokusera på sina egna ekonomiska problem. Samtidigt började fascistiska Italien och Japan sina militära erövringar och spanska inbördeskriget bröt ut utan att USA lade sig i. Till och med när andra världskriget tydligt var på uppsegling var den amerikanska linjen att inte ge sig in i ett nytt krig i Europa eller ens sälja vapen till stridande parter.
När Tyskland invaderade Polen i september 1939 splittrades amerikanerna. De som ville bryta USA:s isolering hävdade att de ville föregripa ett angrepp från Tyskland, medan de som ville hålla sig utanför kriget hävdade att ”krigshetsarna” styrdes av profitintressen.
När Frankrike föll 1940 och Storbritannien stod ensamt kvar mot nazisterna så förändrades stämningsläget.En tydlig majoritet av amerikanerna betraktade nu axelmakterna som ett hot och rustning och allmän värnplikt förordades. Motstånden bestod allt tydligare av tyskättade amerikaner, men de argumenterade utifrån den isolationistiska traditionen. Efter Japans attack mot Pearl Harbor den 7 december 1941 tvingades man in i kriget.
Vid andra världskriget slut var isolationisternas linje att USA:s massiva stöd till
Europas uppbyggnad ledde till att den federala staten växte på ett vis som hotade
friheten och de små gemenskaperna i hemlandet.
Efter Sovjetunionens kollaps, Gulfkriget, invasionerna av Irak och Afghanistan, kunde man 2013 tydligt se en krigströtthet hos den amerikanska befolkningen, en växande majoritet motsatte sig landets engagemang i inbördeskrigets Syrien.
Inte sedan mitten av 1960-talet har så många amerikaner varit av uppfattningen att man vill sköta sitt eget och inte lägga näsan i blöt. De har tydligt velat dra sig ur Afghanistan, inte dras in i Syrien och velat slippa stötta Ukraina i kriget mot Ryssland. Det är också den utrikespolitik Donald Trump gått till val på och den kan ses i ljuset av den isolationistiska tradition där handelskrig, påtryckningar, tullar och affärer varit vägledande sedan grundlagsfäderna.
Toppbild.”Amerika för amerikaner”. Uncle Sam motar både européer och sydamerikaner med sin bössa. Monroedoktrinen illustrerad av Victor Gillam 1896. Foto: Wikimedia Commons
