Varför Warhol?

Ännu en Andy Warhol-retrospektiv, är det vad vi behöver 2008? Det är min första tanke när jag hör talas om Moderna museets förestående Warhol-utställning. Det känns som om jag tillbringat en stor del av min ungdom och begynnande medelålder bland travar av soppburkar och Marilyns.

Med Google som stöd försöker jag upprätta ett personligt Warhol-protokoll. Hur många Warhol-utställningar har jag egentligen besökt? Resultat: två. Eventuellt endast en. Såg »Warhol: The Late Work« på Liljevalchs hösten 2004. Möjligen besökte jag också Rooseums utställning med Warhols abstrakta målningar sommaren 1994. Missade Louisianas retrospektiv år 2000.

Warhols ständiga närvaro, i alla tänkbara och otänkbara sammanhang, lurar oss. Hans bilder är sedan länge tongivande frekvenser i det massmediala bruset. Vi är nog många som går omkring och anser oss vara Warhol-kännare.

»Andra röster, andra rum« – utställningen som nu är aktuell på Moderna – innebär ett sorts jubileum av Moderna museets Warhol-utställning 1968. Under hösten har den visats på Stedelijk-museet i Amsterdam och genererat höga besökssiffror.

En grå trögstartad förmiddag, knappt två veckor före öppningen, beger jag mig till Skeppsholmen för att prata med den frilansande kuratorn Eva Meyer-Hermann som sammanställt utställningen.

Före intervjun vandrar jag runt i de ännu tomma utställningsrummen. Det är inte mycket som skvallrar om den stundande utställningen – några väggar klädda med Warhol-kossor och ett rum draperat med det amerikanska stjärnbaneret. Försöker föreställa mig det färdiga resultatet utifrån fotografierna i utställningskatalogen.

Vi möts i museets kafé. Med tyskbruten engelsk konstvokabulär berättar kuratorn om arbetet med att skapa utställningen.

– Jag ville förstå Warhols konstnärliga koncept, försöka ställa mig vid sidan av uppfattningen av Warhol som ett varumärke. Vad betyder det egentligen att göra ett tryck med Campbells soppburkar eller Marilyn Monroe?

Eva Meyer-Hermann fick möjlighet att botanisera i arkivet på Warhol-museet i Pittsburgh. Där förstod hon plötsligt vad utställningen skulle innehålla.

– Det var när jag såg de rörliga bilderna – »Factory Diaries«, tv-program och provfilmningar – som jag mötte konstnären Warhol. Filmerna som Warhol regisserade under 60-talet fångar hans metod i ett nötskal. Genom att betrakta dem får vi se världen med Warhols ögon. Warhol spelade in verkligheten utan att lägga till något. Han lät världen utveckla sig framför kameralinsen.

Eva nämner filmen »Henry Geldzahler« från 1964. Warhol satte sin vän Metropolitan Museum-intendenten Geldzahler framför videokameran och lämnade sedan rummet med orden »just sit there«. Kameran snurrade tills filmen tog slut. Det 99 minuter långa verket fångar hur museimannens sårbarhet blottas alltmedan hans professionella fasad rämnar.

Utställningens fokus ligger på Warhols filmer och tv-program, men presenterar de flesta sidor och uttryck av Warhols omfångsrika konstnärliga kvarlåtenskap: videor, ljudinspelningar, målningar, teckningar, fotografier och skivomslag.

Andy Warhol har en given plats i Mojo-generationens populärkulturella kanon; jag tänker på honom som rektor i samma skola där David Bowie och Lou Reed jobbade som lärare. Även om flödet av tidskrifter, böcker och dokumentärer om vår barndoms idoler börjat framkalla en tydlig mättnadskänsla, kommer utställningen garanterat locka många medelålders män till Skeppsholmen.

Men hur ser intresset för Warhol ut i »den yngre generationen«? Jag ringer till Love Antell, 27-årig illustratör och popsångare i bandet Florence Valentin.

– Jag tror att man måste se 60-talets popkonst som en revolt mot den abstrakta expressionismen och socialrealismen. Warhols budskap finns mer på ytan, och kanske är det därför som hans konst i dag uppfattas som tidlös. Det är lättare att sälja nyckelringar med Warhol-motiv än med socialrealistisk konst från Berlin, säger Love.

– Andy Warhol är ett okomplicerat val för en museinämnd. Warhol är tänkbar eftersom han inte ställer de stora frågorna. I dag är han en helt ofarlig konstnär.

När jag dagen före samtalet med Love Antell pratar med utställningens kurator Eva Meyer-Hermann hävdar hon en helt en annan åsikt. Hon menar att Warhols arbete handlar om den kanske största frågan av dem alla, människans misslyckande med att omfatta sin förestående död. Jag behåller det för mig själv. Love tar upp en annan aspekt av Warhols konstnärskap: hur han ständigt valde att lyfta fram sig själv.

– I höstas såg jag verk av New York-konstnären Paul Chan på en utställning på Magasin 3. Chan visar aldrig sitt ansikte för medierna med anledning av att han är engagerad i politiskt kontroversiella frågor. Jag tror att det blir mer och mer så. Att man som konstnär inte vill visa sig själv. Det viktiga är vad man har att säga, avslutar Love.

Hm, kanske är vår strävan efter Warhols femton minuter snart ett minne blott. Att inte synas, det är väl egentligen den enda tänkbara reaktionen i en tid präglad av Myspace, Facebook och Youtube. Det är väl också fullt naturligt om en sådan tendens först märks på konstscenen.

Eva Meyer-Hermann berättar att Lou Reed – som under Velvet Underground-åren tog rollen som Warhols adept – besökt utställningen i Amsterdam. Enligt kuratorn blev den svårflirtade ofta tjurige rocksångaren väldigt berörd. Han sa att det var »den mest fullständiga Warhol-utställningen han någonsin sett«.

I Stockholm förgylls utställningen med ett besök av John Cale, även han en gång medlem i Velvet Underground.

Cale ska medverka vid en frågestund. Han har säkert intressanta minnen att berätta om. »Andra röster, andra rum« handlar dock inte om nostalgi. Tvärtom. Utställningen ger alla oss självpåtagna Warhol-kännare en unik möjlighet att förnya vår bild av konstnärens verk. Kanske kan den få oss att tänka helt nya tankar.

Utställningen visas på Moderna museet 9 februari–4 maj